Hur Potter kan ta lärdom av Arteta
Chelsea har nu vunnit tre av sina elva senaste matcher i alla turneringar, samtidigt som Arsenal ångar på i toppen av tabellen. För inte så länge sedan var utgångsläget snarare det motsatta. Hur kan det komma sig och finns det några lärdomar som Potter kan hämta från Arteta? Det ska avhandlas nedan.
Det är den 26:e december 2020. Arsenal har försatt sig i en oerhört prekär tabellposition på en femtondeplats med 14 poäng på lika många omgångar. Arteta Out kan höras skanderas och twittras från alla håll och kanter. Tre tonåringar - Bukayo Saka, Emile Smith-Rowe och Gabriel Martinelli - blir direkt avgörande i vad som skulle bli en säsongsförändrande seger. Arteta vågade satsa på oförädlade ynglingar framför mer namnkunniga spelare och belönades med tiden för sitt tålamod.
Aubameyang, en av lagets bärande spelare i flera säsonger, blev först av med kaptensbindeln till följd av bristande punktlighet, och därefter betalade Arsenal för att avsluta gabonesens kontrakt i förtid och skeppa honom och sina enorma löner till Barcelona. Det var inget enkelt beslut men det var ett avgörande sådant. Arteta lyckades markera sin auktoritet och sedan dess har lagharmonin varit så gott som fläckfri.
En artikel hade lika gärna ha kunnat skrivas om vad Boehly och hans Clearlake Capital kan lära av Arsenals ledning, och det tålamod de har givit till Mikel Arteta trots flera säsonger utan resultatmässiga framsteg. På den fronten verkar de dock fast beslutna att lyssna, sett till Potters kontraktslängd och allt Brighton-folk som har plockats in. Däremot verkar inte Potter ha förstått vidden av det långsiktiga förtroende han har getts.
Situationen Potter befinner sig i är inte helt olik den Arteta var i häromåret. De båda tog emot ihåliga och inkompletta trupper, och resultaten förvärrades snarare än att vända när de tog över. Men det Potter hittills inte har vågat göra är att ta de svåra besluten, att inse att laget är i behov av en total ombyggnad och agera därefter. Det blir tydligare och tydligare för varje match som går att spelare som Azpilicueta, Jorginho och Aubameyang inte har någon framtid i klubben efter denna säsong, samtidigt som de varken gör laget bättre i nuet eller ger några tydliga ledarskapsfördelar. Med tanke på att Potter aldrig har värjt sig för de kniviga besluten tidigare i sin karriär - bland det första han gjorde i Brighton att göra sig av med den landslagsmeriterade Matt Ryan till förmån för en spanjor från akademin som hette Robert Sánchez -, vilket får en att undra över huruvida det är Potter som tror att han inte har råd med att utveckla ungdomar när han tagit över en storklubb Det kan behöva klargöras: en meritokrati är fortfarande nödvändig och unga spelare ska inte ges speltid för sakens skull, men när de erfarna spelarna inte överglänser de yngre kan man lika gärna utveckla de som är en del av klubbens långsiktiga framtid och som lär vara extra motiverade efter att ha drömt om den chansen sedan barnsben.
I jämförelse med sin företrädare har Potter fortfarande varit mer villig att ge speltid åt yngre spelare, då Hall, Hutchinson och Chukwuemeka har bidragit. Men trots det känns det som att han har hållit tillbaka, som att han känner sig bakbunden av föreställningen att det här är Abramovitjs Chelsea, att det endast är de kortsiktiga resultaten som har betydelse.
Chalobah kom in efter Fofanas skada och var tillsammans med Kepa Chelseas bästa spelare i en elva matcher lång svit, för att sedan ges två minuter sedan VM-uppstarten. Det blir ännu märkligare med tanke på att det är Koulibaly som har tagit hans plats, som har varit en av Chelseas sämre spelare denna säsong. Det samma gäller Lewis Hall, som efter två formidabla prestationer mot Man City och på S:t James’ Park blev förvisad till avbytarbänken.
Nu kanske någon säger att det här var en usel tajming att skriva denna artikel; Aubameyang blev ju in- och utbytt medan Hall, Chukwuemeka och Hutchinson gavs speltid, där de två förstnämnda var några av Chelseas enda ljuspunkter. Men det var just det som var tanken, förhoppningen är att förlusten mot City var vändpunkten, Eureka-tillfället eller vår 26:e december-upplevelse där Potter insåg att han inte kan anförtro det gamla gardet längre. För om Potter misslyckas i Chelsea kommer det inte vara på grund av bristfälliga resultat denna säsong eller nästa, utan till följd av att han lurar in sig själv i samma kortsiktiga tankemönster som har präglat den här klubben i två årtionden.
