Inför: Arsenal - Chelsea
Nytt Londonderby väntar på torsdagen, och den här gången av den större och mer prestigefulla karaktären.
Chelsea mot Arsenal, Arsenal mot Chelsea. Ett möte vars resultat genom året kommit att fungera som något slags definition av vad lagen står där och då. Det är ett drygt år sedan jag skrev min krönika ”Pojkar mot män”, som trots sin kanske något töntiga titel handlade om hur maktbalansen mellan lagen genom åren förskjuts och pendlat mot ett övertag för de röda. Då hade ett inspirerat Arsenal spelat ut ett bedrövligt Chelsea, som så pass långt såg kusligt ihåliga ut under Contes inledande tid i klubben. Vi vet vad som hände sen, där 13 raka segrar blev svaret och en ligatitel kulmen på en överlag imponerande säsong från de blåa. Men just den där maktdemonstrationen mot Arsenal saknades ändå någonstans.
Visst, en övertygande 3-1 seger hemma på the Bridge efter att Marcos Alonso mörbultat Gabriel Paulista i upprinnelsen till ledningsmålet, Eden Hazard sprungit in en kandidat till årets mål och Cesc Fabregas fått sätta spiken i kistan (Olivier Girouds reducering med matchen mer eller mindre sista spark var av akademisk karaktär). Men ändå är det förlusten i den efterföljande FA cup-finalen, som då skulle bekräfta Chelseas överlägsenhet just den säsongen, och faktiskt även förlusten i årets Community Shield-match som sitter på näthinnan.
Chelsea mot Arsenal är inte vad Chelsea mot Arsenal en gång var. Förr hade vi en ivorian som alltid verkade spela i någon slags trans mot de röda, ett mittfält som fullständigt körde över de rödas dito och en backlinje som inte lämnade en centimeter till slumpen. Så är det inte längre. I höstens match på Stamford Bridge var det Arsenal som kom och spelade disciplinerat, tufft och inspirerat, och stängde ner Chelsea i en match som Arsenal förmodligen hade förtjänat att vinna (0-0). Och det är med den känslan vi går in i den här matchen. Det här är inte längre en match som kan städas av. Det här är en match som kräver allt av Chelsea för att kunna vinnas.
Arsenal
Arsenal fortsätter att famla i mörkret under Arsene Wenger. Ingen, varken i eller utanför klubben, verkar riktigt veta vad ambitionen ligger och vad Arsenal siktar på. Är man nöjda med en femteplats? Räcker Europa League-spel? Även ifall svaret på båda frågorna förmodligen är nej så är det inte alldeles självklart att det är så, och det är där någonstans som känslan är att problemet ligger. Vad vill Wenger, en undran som i förlängningen formas till frågan; vad vill Arsenal? Gång på gång lägger Wenger vikt på Arsenal överprestation i förhållande till sina konkurrenter, framförallt vad gäller resurser, men när man ser på klubbens struktur och plats i den fotbollseuropeiska världsordningen känns det ändå som att prestationen borde vara bättre.
Nåväl, det är än så länge på en femteplats Arsenal ligger, och då går det ändå att argumentera för att laget ligger en plats bättre än vad man borde sett till prestation under säsongen (räknar här Tottenham som snäppet vassar i år). Tillskillnad från tidigare år beror detta inte på en bristande defensiv, utan snarare att de offensiva höjderna inte riktigt nått lika långt. Kontraktsituationerna med Alexis Sanchez respektive Mesut Özil påverkar säkerligen, men faktum är att Arsenal är mer svårtuggade än tidigare. Man förlorar inte lika mycket matcher, problemet är bara att man inte hellre vinner lika många. Man kryssar sig fram, vilket tre kryss på de fem senaste vittnar om.
Wenger valde tidigt att hoppa på trebackslinjen efter Conte, och med de flygande ytterbackarna Sead Kolasinac och Hector Bellerin i något framskjutna roller har han skaffat sig materialet för det. Granit Xhakas ojämna insatser tillsammans med den eviga frågan om hur Aaron Ramsey ska spelas har gjort mittfältet till lagets akilleshäl, där Mohamed Elneny, Jack Wilshere och Francis Coquelin med blandat resultat fått alternera på platsen bredvid. Framåt känns trean med Alexandre Lacazette, Özil och Sanchez given, men vi vet att så inte är fallet där både Danny Welbeck och Alex Iwobi fått flera starter, och Olivier Giroud ständigt och jämt används som inhoppare. Vi pusslar ihop följande diskussion till en möjlig startelva:
Arsenal (3-4-3): Petr Cech; Calum Chambers, Shkodran Mustafi, Per Mertesacker; Hector Bellerin, Granit Xhaka, Mohamed Elneny, Ainsley Maitland-Niles; Danny Welbeck, Alexandre Lacazette, Alexis Sanchez
Santi Cazorla, Aaron Ramsey, Sead Kolasinac och Olivier Giroud ser ut att garantera msisat matchen, medan Nacho Monreal, Özil och Laurent Koscielny står som osäkra. Högsta prioriterat är förmodligen att få in någon annan än Chambers i backlinjen, samtidigt som Kolasinac får ses som ett rejält avbräck även ifall Maitland-Niles sett spännande ut de gånger han fått vikariera ute till vänster.
Chelsea
Det pratas om Manchester City, det pratas om Manchester United, det pratas om Liverpool. Det pratas däremot inte om Chelsea. I skymundan av sina medialt centrerade konkurrenter tuffar Chelsea på, och stod inför omgång 22 på en andraplats som nu tillfälligt tagits tillbaka av Manchester United. Trots en hårt sliten trupp lyckas man plocka väldigt mycket poäng, vilket delvis förklaras av ett något enklare schema över den påfrestande julperioden. Man har fyra vinster på sina fem senaste, där den frustrerande matchen borta på Goodison Park mot Everton är enda plumpen sedan den ännu mer frustrerande förlusten på London Stadium mot West Ham i början av december.
Med en skadebenägen och sliten Alvaro Morata och en Eden Hazard som inte riktigt får det att lossna just framför mål (han spelar på en helt egen nivå i övrigt) har Conte fått försöka hitta nya offensiva lösningen. Willian och Pedro har använts tillsammans mer med Hazard eller Morata i en väldigt dynamisk anfallstrio, där man rört sig tillbaka mot tre rena anfallsspelare istället för två under tidigare delar av säsongen. De gånger bara två rena anfallsspelare använts, främst Morata och Hazard, har Chelsea blivit väldigt beroende av Hazards briljans, någonting Willian och Pedro avlastar när de väl används.
Mot Arsenal tror jag på att man kommer gå tillbaka mot den senare, det vill säga två anfallsspelare, då det ger ett mer solitt lag där man packar ihop mittfältet med tre centrala mittfältare. N’Golo Kanté, Danny Drinkwater och Tiemoué Bakayoko hade varit intressanta att se tillsammans flankerade av Alonso och Victor Moses eller Davide Zappacosta i den här typen av match, men förmodligen får Cesc Fabregas förtroendet i en roll framför de två fransoserna och precis bakom Morata och Hazard. Willian och Pedro tror jag kommer användas som jokrar för att försöka ändra en eventuellt stängd matchbild.
I backlinjen har det tillskillnad från förra säsongen roterats en del, inledningsvis på grund av David Luiz skada, det senaste på grund av Andreas Christensens sjukdom. Detta innebär att samtliga backar fått flera chanser, och av det vi sett är intrycket att Cesar Azpilicueta, Andreas Christensen och Antonio Rudiger utgör den starkaste och mest stabila kombinationen. En förväntad startelva inkluderandes dessa således:
Chelsea (3-5-2): Thibaut Courtois; Cesar Azpillicueta, Andreas Christensen, Antonio Rudiger; Victor Moses, N’Golo Kanté, Tiemoué Bakayoko, Cesc Fabregas, Marcos Alonso; Eden Hazard, Alvaro Morata
Chelsea är nästintill helt skadefria, med David Luiz och Charly Musonda de enda avbräcken.
Förväntad matchbild och tips
Jag tror precis som i mötet i höstats att de blir en hård, fysisk match med mycket kamp. Chelsea behöver tillskillnad från då utnyttja Arsenals svagheter på mittfältet, och att lasta in tre spelare där tror jag blir viktigt. Nackdelen blir att man tappar spets framåt, men med en matchbild där Arsenal förmodligen kommer dominera bollinnehavet kan Chelsea ligga på kontring, någonting man ju vanligtvis trivs väldigt bra med. Kan Hazard äntligen lossna och få in en boll? Vi hoppas på det.
Lyckas Chelsea få in en tidig boll kan vi förväntas oss en liknande match som den mellan Arsenal och Manchester United på Emirates tidigare under säsongen, där Arsenal rullade ut en fullständigt hysterisk offensiv efter att United utnyttjat hemmalagets misstag och gjort två tidiga mål. I ett sådant läge vet vi att Chelsea trivs. Min känsla är att Arsenal kommer få svårt att göra mål, och att en målsnål affär därför är att vänta. Frågan blir hur väl Chelsea kan utnyttja de kontringsmöjligheter som alldeles garanterat kommer uppstå, och där tror jag det blir svårt med bara två helt offensiva spelare. Mållöst?
Tips: 0 – 0
Övrigt:
- Domare är Anthony Taylor.
- Matchen visas 20.45 på Viasat Sport Premium och Viaplay.
- Glöm inte Chelseatipset!
