Arsenal - Manchester U
Inför: Arsenal – Manchester United
Förra säsongens mörker räddades till stor del upp av den helt underbara Wembley-dagen och seger mot Manchester City. Nu är det dags för Manchester United att gå in i FA-cupen igen, då ställs man mot ett av de svåraste motstånden lotten hade att bjuda på. Med viss vind i ryggen från insatsen förra helgen är det nu dags att visa att det finns en förmåga att följa upp och inte falla tillbaka i gamla synder.
Manchester United
För ett år sedan inledde Manchester United förra säsongens resa mot FA-cuptiteln. Den gången stod Wigan för motståndet och United kunde därefter i tur och ordning avfärda Newport, Nottingham Forest, Liverpool och Coventry innan vi fick smaka segerns sötma mot Manchester City i finalen. Med den bakgrunden kliver United nu in i denna säsongs FA-cup, och Ruben Amorim får känna på världens äldsta klubblagsturnering för första gången.
Givetvis är de två senaste säsongernas finaler stora skor att fylla, men United kliver också in i denna match med den kanske bästa prestationen sedan Amorim kom till United i ryggen. Efter fyra raka förluster blev det visserligen bara en poäng mot Liverpool förra helgen, men det var en prestation vi eftersökt under lång tid. 2-2-resultatet gav mersmak.
Efter flera matcher utan gjorda mål framåt och otaliga försvarsmissar bakåt – något Bournemouth, Wolves och Newcastle utnyttjat – var det ett till tänderna taggat, och framför allt koncentrerat, United vi fick se. Lisandro Martinez dundrade in ett pangmål och Amad fortsatte göra mål i stora matcher. Bruno Fernandes dikterade matchen och Manuel Ugarte vann bollar. Ja, egentligen var det en rejäl höjning i prestation från hela laget.
Nu ska United försöka ta förra veckans prestation med sig och ta sig förbi Arsenal, med det tydliga målet att vinna FA-cupen för 14:e gången – och därmed gå upp jämsides med söndagens motståndare och samtidigt bli det mest framgångsrika laget i turneringens historia.
Så länge United kan hålla koll på Arsenals fasta situation ska det inte vara någon omöjlighet. Senast lagen möttes, i början av december på Emirates, var det just hörnorna som ställde till det. Försvararna Jurrien Timber och William Saliba blev målskyttar i en match som rättvist vanns av hemmalaget. Det kommer krävas en uppryckning av United för att inte åka på femte raka förlusten mot Arsenal, senast det blev seger var i september 2022 – Antony debutmålade och Rashford satte två.
Marcus Rashford ja, han saknades senast på grund av sjukdom. Nu ska han vara frisk och tillgänglig igen, återstår att se om han får någon speltid – vi har inte sett honom på plan i United-tröjan sedan petningen inför derbyt mot Manchester City. Om engelsmannen är ett frågetecken vet vi att Mason Mount, Luke Shaw och Victor Lindelöf är skadade och missar matchen.
Min startelva (3-4-2-1): Onana – de Ligt, Maguire, Martinez – Mazraoui, Mainoo, Ugarte, Dalot – Amad, Fernandes – Højlund
Motivering
Nu har ju Amorim redan bekräftat att Bayindir kommer ta plats mellan stolparna, men jag hade gärna sett att Onana fått fortsätta. Han har visserligen inte imponerat hela tiden, men om United ska gå vidare behövs bästa laget – inget emot Bayindir, men han har inte övertygat supermycket. I övrigt kan det kanske tyckas tråkigt, men det finns faktiskt ingen anledning till att göra någon förändring från matchen mot Liverpool. Det är klart att det går att ha funderingar kring hur kanterna ska formeras, om man vill ha in en mer offensiv touch genom att placera Amad till höger och därigenom få in Zirkzee eller Garnacho i någon av de offensiva positionerna. Men med den struktur som sattes förra helgen känns det bättre att spara den potentiella offensiva förändringskraften till slutelvan.
Det här med formation kan ofta vara en lek med siffror, tränare pratar om en sifferkombination i defensiven och en annan i offensiven. Mot Liverpool ställde United periodvis snarare upp i en 5-4-1 än en 3-4-2-1. En lek med siffor, en lek som också till viss del förändras utifrån vilka spelarval som görs. I denna elva är det två ytterbackar som spelar på kanterna vilket naturligt gör att det kommer luta åt fem i backlinjen. Det potentiellt negativa är att Rasmus Højlund kan blir isolerad, något dansken ofta blivit – dels på grund av medspelarnas oförmåga att hitta honom, dels på grund av hans egna rörelsemönster. Jag tror ändå att kontinuitet är det vinnande konceptet här, med kontinuiteten växer relationer och förändringar mellan och under matcher blir mer sömnlösa.
Arsenal
Om jag förstått saken rätt är det Nike-bollar som används i Premier League, i ligacupen är det Puma-bollar och i FA-cupen är det Mitre-bollar. Ni hör ju, om det var knepigt för Mikel Arteta och Arsenal-grabbarna att byta från en boll till en annan – vad ska man då säga om att helt plötsligt spela med en tredje boll på en och samma vecka? Lägg därtill att Mitre-bollen heter FA Cup Ultimax Pro Winners ball och dess guldiga design kommer användas i Uniteds matcher – som regerande mästare – så länge laget är kvar i turneringen, minst sagt en orimlig fördel för bortalaget.
Missförstå mig rätt här, lite banter är ju kul. Arteta la fram svårigheten med att spela med en ny boll som ingrediens i tisdagens förlust mot Newcastle i första ligacupsemifinalen – eller så svarade han bara på en fråga. Jaja, oavsett, nu är den en ny boll och en ny turnering.
Även om det blev förlust mot Newcastle har Arsenal tagit sig till semifinal i ligacupen, och även om det bara blev oavgjort mot Brighton (där det går att säga en del om Brightons straff) i senaste ligaomgången är det Arsenal som närmst utmanar Liverpool i toppen av Premier League. I Champions League-tabellen ligger man trea bakom just Liverpool och Barcelona – så att det hittills varit en lyckad säsong går inte att säga något om.
Spelmässigt kanske det ändå inte övertygar lika mycket som föregående säsonger. Del i bevisföringen; en väggmålning i området kring Emirates på Nicolas Jover, Arsenals fasta situationer-coach. Kul att håna lite, samtidigt hade jag kunnat ta en målning av Andreas Georgson (eller vem som styr nuförtiden) om United kunnat bli lika giftiga på hörnor som Arsenal varit. För det har faktiskt varit lite av storyn kring hemmalaget denna säsong, offensiva hörnor och den otroliga spetskompetens som finns där.
Hörnor kanske är storyn, men det finns rejäl sprängkraft i den trupp Arteta förfogar över, även nu när Bukayo (som Fredrik Ljungberg nöjt sig med att säga) Saka är skadad och är borta från spel någon månad till. På skadelistan görs han sällskap av målskytten mot Brighton Ethan Nwaneri, Ben White och Takehiro Tomiyasu. På den positiva sidan finns Kai Havertz, Martin Ødegaard och Gabriel Martinelli, de är alla tillgängliga efter att ha varit krassliga. Likaså är Raheem Sterling tillbaka i spel efter en skadefrånvaro. Det är alltså ett starkt lag han kan mönstra, Arteta.
Tänkbar startelva (4-3-3): Raya – Timber, Saliba, Gabriel, Calafiori – Ødegaard, Partey, Rice – Trossard, Jesus, Martinelli
Tre snackisar inför matchen
Konsten att följa upp
Manchester United gjorde sin förmodligen bästa – tillsammans med City-matchen – insats under Ruben Amorim när ett kryss med mersmak hämtades hem från Anfield. Trots glädje över prestationen och poängen mot serieledaren var portugisen tydlig i sin kommunikation efteråt: om vi kan göra denna insats på Anfield ska vi kunna göra det varje vecka. Ja, han var faktiskt arg över att det inte sett ut så här tidigare. Gränsen mellan glädje och ilska är fin, fråga bara John Guidetti, och jag förstår Uniteds tränare – när det kommer bevisföring för att laget kan prestera blir frustrationen över uteblivna prestationer större. Mot Liverpool fick vi se ett lag som satt ihop, som var koncentrerat matchen igenom och som inte slarvade eller la sig på någon slags latsida. Raka motsatsen mot vad vi många gånger fått se. Och det var som att Amorim verkligen tutat i sina spelare detta budskap, Bruno Fernandes och flera andra upprepade exakt samma sak: om vi kan göra detta på Anfield ska vi kunna göra det varje vecka. Efter bortasegern mot Manchester City följdes det upp med fyra raka förluster. Genom alla dessa års kräftgång har United haft förmågan att då och då knäppa en riktigt tuff motståndare på näsan – likt matcherna mot City och Liverpool nu – i en viss typ av matchbild för att sedan inte kunna dyrka upp en nykomling. Prestationen mot Liverpool innebär inte per automatik att Amorim fått rätt på saker och ting, men jag tycker verkligen om hur han kommunicerar. Nu är det dags att lära sig konsten att följa upp.
Manuel Ugarte
Inför förra säsongen lyftes Sofyan Amrabat av många som den saknade pusselbiten på Uniteds centrala mittfält, det blev inte så lyckat. Denna sommar kom Manuel Ugarte in och skulle vara en uppgradering – starten från uruguayanen lovade dock inte mycket. Han var långsam, otajmad, svag i passningsspelet och långt från någon som såg ut fylla en viktig funktion. Senaste veckorna har han växt ut till en gigant, han har genomgående varit en av de mer framstående spelarna även om han inte slår passningar som Bruno Fernandes eller dribblar som Amad. Men just det, att han inte gör de där sakerna, tror jag är stora delar av nyckel till frihet – och framgång. Han ska inte dribbla och han ska inte vara den som förväntas sätta den avgörande passningen. Han ska vinna boll, han ska kriga på mitten och bryta upp anfall. När det är gjort ska bollen sättas i spel så de med andra kvaliteter kan nyttja sin spets. Den här uppåtgående formkurvan hjälper också Kobbie Mainoo som – i ärlighetens namn – varit rätt svag och långt ifrån det genombrott vi såg i våras. Med Ugarte som trygghet vid sin sida växer den unge engelsmannen och United får helt plötsligt ett centralt mittfält som ger stabilitet både framåt och bakåt. Med sitt Amorim-förflutna är det kanske inte så konstigt att Ugarte är en av de som hittar sin roll först, men tack vare att han gjort det skapas utrymme för andra utan Amorim-förflutet att också hitta rätt.
En titel att försvara
Så här mycket vågar jag slå fast; Manchester United kommer inte åka ur Premier League men kommer heller inte ha något med det övre tabellskiktet att göra. Det handlar om att sluta på en respektabel tabellposition och mer än något hitta linjer i spelet som kan överföras och vidareutvecklas till nästa säsong. Men man strävar ju alltid efter titlar, och trots Uniteds senaste säsonger har både ligacupen och FA-cupen vunnits. I denna typ av turnering kan några bra matcher och lite tur med lottningen räcka väldigt långt, denna säsongs FA-cup skulle med andra ord kunna bli något fint att minnas tillbaka på och en första – av många – titel för Ruben Amorim i Manchester. När United nu kliver in i turneringen finns en titel att försvara, men det kunde knappt blivit en tuffare förstamatch. Men så här, slår United ut Arsenal är en titelkandidat borta och vägen vidare framåt enklare. En cup är en cup och en match är en match, och en boll är en boll – allt kan alltså hända. Förra säsongens cup run var fantastisk, jag vill ha lite av det igen.
Tips: 1-2 (Havertz, Fernandes, Maguire)
Arena, datum och matchstart: Emirates Stadium – söndag 12 januari, 16:00
Turnering: FA-cupen, 32-delsfinal
Stream: Viaplay
FA-cupen bär onekligen med sig fina minnen och känslor. Kommer United kunna återupprepa förra årets succé? Vad tänker ni inför matchen? Dela med er i kommentarsfältet!
