Inför Carling Cup Final: Heroes and Villains
Som jag tidigare noterat så har Gunners spelat sex finaler i Carling Cup eller det som idag kallas det. Vissa kallar det korpcupen, vissa Kalle Anka Cupen. Jag har alltid sågat ned den och när Spurs vann den för några år sedan så var självfallet namnet Worthless Cup. Nu känns den dock genast extremt viktig och just detta år så ökar den i viktighet; som av en händelse.
Sex finaler med olika utfall och sex finaler har också skapat idoler, legender och katastrofer. I morgon står vi med nya legender, hjältar eller lustigkurrar som bara vill sjunka ur jorden.
Jag listar nedan minnesvärda hjältar och olycksfåglar från tidgare finaler och kanske känner ni igen dem..
Vi välkomnar in hjältarna..
STEPHEN MORROW
Den mest oväntade hjälten, den mest firade och den mest tappade.
I finalen mot Sheffield Wednesday 1993, så gick finalen in i ett avgörande skeende i andra halvleken. John Harkes hade inlett målskyttet för Wednesday och Merson kvitterat. I andra halvleken skickade Gunners fram sina backar och Steve Morrow klev fram och fick chansen. Bollen damp ned vid hans fötter efter inlägg från Merson och han slog in den bakom Chris Woods.
Slutresultatet 2-1 innebar att Steve Morrow var den osannolike hjälten och laget ville naturligtvis ge honom en rejäl hyllning och troligtvis sänka honom på puben efteråt. Men Tony Adams- kapten marvel - gjorde det innan de kom till puben. I ett försök att hylla honom, så lyfte Adams upp honom på axlarna och han ramlade så illa att han bröt armen. Bilderna från skadan är rätt sparsamma, men man ser att förbundet laddar upp för att dela ut medlajer, Adams försöker skjuta iväg honom med en salto och Morrow dundrar i backen med en bruten arm. Medaljen fick han veckor senare, när Gunners vann FA-cupen.
Efter Arsenalkarriären så blev det olika klubbar på lån, inann han rundade av som tränare i Dallas. han återvände till Gunners för att hjälpa till med internationella samarbeten 2008.
CHARLIE NICHOLAS
Finalen är kanske mest känd för att Perry Groves skrev en bok som egentligen handlade om hans inhopp i finalen. Groves aka "The Ginger" , löpte loss på kanten; tunnlade Gillespie och skickade in den i mitten till Charlie Nicholas som avgjorde.
Men vi backar bandet.
Denna final är för mig bland det största som någonsin hänt i klubben. Den kom så brutalt lägligt. Mitt i en fullkomlig dominans av Liverpool i England, så slår Gunners till. Väldigt oväntat och i en ny skepnad, som George Graham skapat. Liverpool var storfavoriter och gjorde 1-0 av ian Rush efter mästerligt spel. Liverpool hade aldrig förlorat när Rush gjort mål, så detta var ju säkert.
Men en viss Champagne-Charlie ville annorlunda. Nicholas var inte Grahams bästa vän. Han gillade inte spelartypen och personen Graham. Kanske för att han var väldigt olik honom själv. Den buttre pedantiske skotten Graham mot den utsvävande, lite slarvige Nicholas. Nu fick Charie Nicholas- en av mina personliga favoriter genom tiderna i Gunners - chansen och gjorde 1-1 i första halvleken och så kom det andra målet, då Nicholas löpte in i mitten på Groves passning och stötte in den vid första stolpen.
2-1 och Gunners vinner ligacupen för första gången.
Vi slog det "oslagbara" Liverpool. Vi tog en titel och ett ny era föddes.
Charlie Nicholas återvände något år senare till sitt gamla Skottland och idag används han som "pundit" på Sky Sports och täcker skotsk fotboll.
För mig - en fantastisk legend.
..och skrockar lätt åt de som inte blev hjältar
PHILIPPE SENDEROS
Det kanske är lite elakt att plocka ut en spelare från laget 2007, men Didier Drogba gjorde två mål- som han brukar göra mot Gunners när Senderos är på plan. Det ena målet var misstänkt offside och det andra målet en nick, där drogba var en timme före Senderos på bollen och det satte schweizarens karriär i en kraftig spiral nedåt, som han aldrig har tagit sig ur.
Senderos hade kunnat bli en mycket stabil och säker back. Han gjorde en lång rad av matcher, dä han var hyperstabil. Men så kom matcherna mot Chelsea och han ramlade ihop. Nu varDrogbas mål kanske inte Senderos fel, men han hade honom som markeringsobjekt, gick en meter för långt bort när inlägget kom och ivorianen högg som en kobra.
Finalen annars minns vi på grund av bråket på mittplanen, som störde hela matchen och Diabys träff på Terry, som gjorde att kaptenen fick bäras av.
NIGEL WINTERBURN OCH GUS CAESAR
Man varför dyker då Nutty upp? Nigel Winterburn, som lätt gråsprängd sitter som expert i Tv, när Premier League sänds från England och en fullkomlig engelsk legend. vad gör han här? Jo, vi skall gå tillbaka till Littlewood's Cup final 1988 mellan Luton och Arsenal.
Gunners har 2-1 i andra halvleken och efter en fullständigt manisk press med Smiths ribbnick, friägen framför Andy Dibble, så rivs Rocky Rocastle ned och Winterburn tar straffen.
3-1 innebär trolig seger, men Winterburn slår en dålig straff och Dibbel styr undan den.
Dags för Gus Caesar; en spelare som många anser vara den sämsta back som Gunners någonsin haft. Hans bidrag till Gunners historia kommer när han skall rensa ett inspel i straffområdet, snubblar på sina fötter och Luton gör 2-2, som sedan blir 3-2 till Luton, som tar sin första och enda ligacuptitel.
BOB WILSON
I finalen mot Swindon 1969 så blev det 3-1 efter förlängning och även fast man inte kan lasta segermålen på någon, så var inte Bob Wilson i målet säkerheten själv När Swindon gjorde det första målet var han rejält akterseglad och missade fullständigt avstämningen med sina backar. Bollen gick som flipperkula mellan honom och backen och hamnade sedan hos motståndarna som gjorde 1-0. Inte heller på andra målet såg han helt frisk ut och när man sedan summerar finalen´, så hade nog inte Bob Wilson en god nattsömn.
I finalen mot Leeds året innan, så har jag svårt att leta upp någon syndabock, då det var en slakt utan like och en av de fulaste matcher som någonsin spelats på brittisk jord. Leeds segrade med 1-0 i enmatch som sedan barnförbjöds. Ja nästan.
