Inför Wolves-West Ham
Rapport från Wolverhampton
Jag är alltså i Wolverhampton just nu. Jag står lutad mot en bardisk på nattklubben the Bohemians på Lichfield Street nära tågstationen och klockan är halv två på natten, vilket betyder att denna artikel knappast kommer att ge mig nobelpriset i litteratur.
Det är ganska bra drag i Wolverhampton och som svensk är man populär, eller i alla fall exotisk. Fredag kväll och det är full fart på dansgolvet, medan de som istället valt att hänga i baren laddar för den ovissa matchen imorgon mot West Ham.
Jag lämnar motvilligt Bohemians och beger mig i natten sakta mot mitt hotell, det ganska sunkiga och kladdiga Redwings Lodge som ligger på Waterloo Road, samma gata som Molineux Stadium.
Vid universitetet kvittrar några dolda fåglar och samtidigt susar ett antal kvinnliga nattfjärilar förbi i form av studentskor med något lite för hög alkoholhalt i sig.
Jag funderar på matchen imorgon. Wolves mot West Ham. Jag borde gå en sväng mot St Peters' Church där statyn av Lady Wulfruna, Wolverhamptons grundare, står. Varje gång jag pratar med den vackra statyn så vinner Wolves matchen jag ska se. Men natten är kall och ödslig så jag tvekar.
Jag lämnar Lady Wulfruna bakom mig och tar trapporna ner på Red Lions Steet för att kunna korsa ringroaden som omger Wolverhamptons stadskärna. Hela Wolverhampton ligger i en cirkel med en kilometers diameter. Här innanför denna magiska cirkel finns allt. Hogshead, Wheatsheaf, Billy Wright, Duke of York, Slug and Lettuce, ja hela Wolverhamptons hjärta.
Men inte ens fredagsnattens stimmiga ljud i det kolsvarta mörkret kan inte dölja den påtagliga känslan av Wolves intensiva närvaro, den finns överallt. Molineux lyser starkt genom de dunkla träden och vi förstår alla att imorgon gäller det, Wolves mot West Ham.
På Redwings Lodge bor även en väldigt dryg West Ham-familj. Pappan är här med sina två osnytna ungar i matchtröjor, och de är noga att påpeka för receptionisten att West Ham just nu minsann ligger trea i Premier League.
Brunetten bakom disken med det söta leendet svarar att hon inte alls är övertygad om att West Ham vinner. Och vem är väl det? Efter en perfekt kväll med indisk mat på Bath Road och öl hos Gavin, ägaren av den klassiska Combermere Arms på Tettenhall Road nere vid Chapel Ash så har jag svårt att se annat än en Wolvesvinst.
Jag är ju på plats, och alla vargar samlar ihop sig, staden Wolverhampton är redo, detta tar vi. Man kan heta vad man vill, fuck alla Londonlag. Här i staden lever Wolverhamptons kaxiga 50-tals själ kvar. Vi är oövervinnliga, fråga vilken tandlös gubbe som helst på Lych Gate. Och även om vi inte vinner imorgon så är det vi som är Wolves. Det kan ingen ta ifrån oss.
