It came from the Marshes - Down and out at Wembley
En konversation med stundtals oklar koppling till Tottenham Hotspur.
Wally: De här blogginläggen är nästan lika sporadiska som Gio Two Saints spelminuter under Harry Redknapp.
Nils Wilénius: Men det finns något vackert med det. För precis som med Gio så blir bloggen mytomspunnen. En legend, sägen, fabel - you name it, we is us. Och precis som Gio, så lever vi egentligen aldrig upp till vårt rykte, och vackert är väl det?
Wally: Liverpools nyss avslutade match räddade ju upp helgen en aning, men i övrigt hade jag högre förhoppningar. Insatsen som sådan var väl överlag godkänd, men en sur förlust blev det. Hur kändes det?
Nils Wilénius: Vi diskuterade ju under veckan att nerverna inte satt utanpå kläderna, för man var inte ens nervös. Well. Under lördagen kom nervositeten, drömmarna, ångesten, hoppet… Allt på samma gång. Efter 90 spelade så var jag konstigt känslolös. Hade ju varit naturligare om man hivat bardisken, slagit knytnäven genom väggen, eller åtminstone gått hem och skrivit trofétörstande verser av poesi. Men det blev inget. Jag vet inte om jag gått in i någon form av skyddsbeteende (läs: förnekelse) eller huruvida jag bara inte är så upprörd. Jag misstänker det förstnämnda. Hur tog du själv förlusten? Och insatsen överlag? Fingrar pekas ju lite överallt. Någon måste ju alltid bära hundhuvudet.
Wally: Som du säger så infann sig de där riktigt stora känslorna inför matchen väldigt sent. Jag tror att det delvis handlade om det oerhört tragiska beskedet om Ugo Ehiogus bortgång i fredags som fick allt som kallas derbyhets att totalt blekna. Under lördagen lyckades jag faktiskt bygga upp lite pepp, men förlusten tog ändå inte så hårt som man hade kunnat tro (även om Chelseasupportern vid bordet bredvid på sportbaren gjorde sitt bästa för att ändra på det). Jag tänkte att det kanske berodde på att det är så tydligt vilka framsteg som ändå gjorts och den stolthet man ändå känner för laget, men efter en snabb blick på sociala medier och forum insåg jag att vi kanske är ganska ensamma i den känslan..?
Nils Wilénius: Ja, Ugos bortgång var definitivt i fokus hos mig i alla fall. Och om vi sitter här i Sverige och påverkas av det så kan man ju bara börja föreställa sig hur våra spelare och ledare mår just nu. Fotbollen blev helt enkelt väldigt liten. Oviktig till och med. Men när domaren väl blåste igång matchen så var det klart man satt och drömde om final, och konstigt vore det annars. Men det kan mycket väl vara så. Att det är svårt att hetsa upp sig för stunden, då vi dagligen påminns om hur välmående vår klubb är just nu. Därav väldigt trist att det ska bli så negativt efter en sån här förlust. Jag väljer att tolka det som att det är just motståndet som gör att man reagerar. Snarare än en självdestruktiv längtan efter lite “snackisar”.
Wally: Så kan det vara. Jag vet inte hur många fotbollslag det finns i världen, men de hamnar alla efter Chelsea på listan över motståndare jag absolut inte vill förlora mot. Så jag förstår ju till viss del reaktionerna. Det innebär dock inte att jag köper snack om förlorarmentalitet, att vi viker ner oss när det gäller, att detta innebär en förestående kollaps i ligaspelet eller att säsongen nu är över. Och absolut inte vinklingen som körts en del i media, att Spurs MÅSTE ta en titel för utvecklingens skull. Kan man inte se de gigantiska steg vi tagit utan en buckla i handen på Hugo är man ärligt talat blind.
Nils Wilénius: Där kom det. Det som inte ska uttalas vid namn.
Wally: Chelsea? Sorry.
Nils Wilénius: Nej, inte den här gången. Men en korrekt gissning ungefär 97/100 gånger. Ordet jag spyr galla över just nu är dock: Narrativet. Medias förbenade jäkla narrativ. I fjol var det vi som sumpade titeln trots att vi aldrig var närmare än två matchers resultat. I år det vi som MASSOR-JÄTTEMYCKET-DEFINITIVT-MÅSTE vinna något för att vara “på riktigt”? Jag köper det bara inte. Vi ligger snarare före kurvan. Klart jag inser att vi behöver börja vinna titlar någorlunda regelbundet för att någonsin få den respekt vi förtjänar i relation till t.ex. Liverpool och United, men vi är f*n inte där ännu. Vi måste ingenting. Vi ska fokusera på vårt. Basta.
Wally: Liverpool och United ja...
Nils Wilénius: Ja, de där två klubbarna som så odiskutabelt är “större” än oss men allt som oftast slutar bakom oss i ligan nuförtiden.
Wally: Där har du några som MÅSTE vinna något.
Nils Wilénius: Ja, precis. Tyvärr har ju United redan vunnit Coca Pepsi Zingo Vanilla-Cup och snart även “Inte Champions League”-League. Tänk att det enda som krävs för det är en Ibrahimovic. Och en Pogba. Och en Mkhitaryan. Och en Bailly. Ja, du förstår poängen.
Wally: Och en Mourinho. Vilket för oss in på nästa ämne, hans raka motsats. Om jag ger dig rejält med betänketid, kan du lyckats klämma fram något negativt att säga om Mauricio Pochettino?
Nils Wilénius: Ja. Han ger ju…. Nej, inte det. Vänta lite. Ja, nu har jag det! Han.. Nä, inte det heller. Jo! Nu har jag det (tack media): han är ingen vinnare. Pochettino har ju aldrig vunnit något som tränare! Mourinho hade ju tagit hem minst 5 titlar med Espanyol, Southampton och det Tottenham som Poch ärvde. Ha!
Wally: Klart han hade. Med två miljarder i budget. Men låt oss lämna den buttre portugisen. För oss som inte hade turen att uppleva Bill Nicks era, är det det närmsta vi kommer det som inletts av vår käre Poch?
Nils Wilénius: Jag känner ju spontant att jag måste nämna Harry Redknapp. Fast inte för att jag tror på det själv. Poch är den störste sedan Bill. Brasklapp för att jag är en s.k. “Millennial” så fullt medveten om att mitt urval är rätt begränsat. Men mannen är ett geni.
Wally: Allt han säger och gör är rätt. Mediasnack, målfiranden, snacket om klubbens och hans visioner, synen på Arsenal och deras tabellposition… Man vill bara att han ska stanna för evigt.
Nils Wilénius: Scenerna när han, titellös och värdelös, kritar på för en titan i sommar. Smärtan. Mörkret. Depressionen. Råkar du veta om Pardew vunnit något?
Wally: Måste kolla det här med Noa Bachner, men det utgår jag ifrån att han har. En värdig ersättare den dagen det hemska inträffar förstås. Men jag hoppas att Poch får bygga upp så mycket som möjligt innan vi är där. Men du, som är ung, du kanske kan förklara något för en äldre herre som mig? De här...handskakningarna? Eller vad kallas de?
Nils Wilénius: Jag är edsvuren att aldrig yttra mig i frågan. Det är ett krav för medlemskap i “Forever 21”-klubben. Det och att plikttroget bänka mig framför “Paradise on the Beach” varje veckodag, på TV Play. Men jag känner mig rebellisk. Det är så vi kidz hälsar förstår herrn. Det betyder typ: “Hej kamrat! Ditt agerande framför mål fyller mig med glada känslor, bruv”. Typ så.
Wally: Så länge vi firar vackra mål och segrar med de här ungdomliga rörelserna tycker jag om dem. Men jag har känslan att det mesta är Sons påfund? Något han snappat upp i Tyskland? Händegeschwung?
Nils Wilénius: Den som vet, vet. Allt jag kan säga i frågan är att spelarna över 30 bör titta sig över axeln. Det börjar med handskakningar, och slutar med ögonbindlar och studiebesök hos Alan Hutton på Mallorca.
Wally: Spelare över 30?
Nils Wilénius: Ja! Du vet, Michel Vorm och grabbarna! Erm. Ska vi dra gränsen vid 25 kanske? Då får vi väl ihop en grupp åtminstone?
Wally: Knappt en grupp. En handfull killar. Men jag gillar tanken på att Michel Vorm kommer in i omklädningsrummet och möts av en sprudlande Heung Min Son som försöker köra någon dubbel-tap-skjuta duvan-hölstra vapnet-grej, varpå holländaren helt sonika bara fångar upp hans hand och skakar den med blicken fäst i Sons livrädda anlete.
Nils Wilénius: Exemplet träffar lite för nära hemma för att jag ska vara bekväm. Hamnade i en närmast snarlik situation i veckan. Jag var Vorm i liknelsen. Betyder det att jag är utesluten ur “Forever 21”-club? Är jag Michel Vorm nu? Får jag inte följa med på studiebesök hos Hutty och göra coola “lasso-sayonara-triple finger”-shakes längre?
Wally: Försökte du skaka en knuten näve redo för fist bump?
Nils Wilénius: Något i den stilen. Och likt Vorm spände jag ögonen i motparten och tog ett fast handslag.
Wally: Ouch. Till och med en gammal stofil som jag fattar hur fel det blev. Farbror.
Nils Wilénius: Måste packa ihop nu. “Paradise Ex-Beach” börjar snart! Och Farfar Wally måste väl snart sova?
Wally: Först Landet runt. Sen sova.
Nils Wilénius: Public Service Announcement till alla nedslagna liljevita! När mörkret sluter sig kring era sinnen, ta då ett djupt andetag och tänk: “Det kunde vara värre - vi kunde varit Chelsea!”.
Wally: Sanna ord.
