Jag - en mammut?
Jag är Arsenalsupporter sedan lång tid tillbaka. De senaste åren har jag känt mig allt mer främmande inför de åsikter som framförs av andra Gooners. Här är ett försök att förklara hur jag känner.
Jag antar att de flesta av er vet att en mammut var ett enormt elefantdjur som dog ut för mer än tiotusen år sedan. Att jag sätter ett möjligt likhetstecken mellan mig och dessa djur är inte så mycket för att de var enorma, även om jag med tiden likt Gustav II Adolf blivit tämligen fet, utan för att de är utdöda. Som Arsenalsupporter känner jag nämligen allt mindre samhörighet med många av dagens fans och jag börjar undra om även jag tillhör en utdöd art.
Jag antar att det mesta av denna känsla beror på skillnad i ålder. De flesta av dagens supportrar har troligen tillkommit under den fantastiske Arsène Wengers tid i Arsenal. Den i särklass bästa tiden för Arsenal i klubbens mer än 100-åriga historia. Själv har jag följt Arsenal betydligt längre än så. Jag var inte med på 30-talet, då Herbert Chapman moderniserade klubben och gav den dess första storhetstid. Mitt första minne är istället när Charlie George avgjorde cupfinalen 1971 och klubben för första gången vann The Double. Sedan dröjde det till 1979 och den magiska ”five-minute-final” mot ManU innan nästa pokal. Efter det tog det ytterligare tio år innan laget under George Graham vann ligan 1989 (jag räknar inte ligacupen 1987, det är bara Spurs och Pool som räknar den cupen…). Under mina första knappa tjugo år som supporter vann alltså Arsenal tre pokaler. Med detta vill jag säga att många av dagens supportrar saknar historiskt perspektiv. Arsenal har aldrig varit en klubb som vinner titlar varje år. Att det som nu gått sju år sedan senaste pokalen är alltså inget unikt, snarare normalt.
Dessa sju år blir än mer lätta att smälta om man funderar över hur många pokaler det finns att vinna och vilka konkurrenterna är. I min värld räknas Premier League, FA-cupen och Champions League, alltså tre pokaler per år. I de två förstnämnda konkurrerar Arsenal med traditionellt starka klubbar som ManU, Liverpool och i viss mån Spurs. På senare år har klubbar som ManC och Chelsea, där stenrika personer utan tanke på morgondagen eller att klubben ska gå med vinst pumpat in astronomiska summor för att få ett konkurrenskraftigt lag, kommit in på banan. I Champions League finns dessutom både spanska, tyska och italienska storlag att slåss mot. Rent statistiskt är det alltså inte heller konstigt att Arsenal inte har vunnit någon titel på mer än sju år, då konkurrensen är minst sagt hård.
Några jämförande exempel:
- Real Madrid, som i praktiken bara har en konkurrent i sin liga och cup och som trots värvningar för astronomiska summor (var pengarna kommer ifrån lämnar vi den här gången) inte vann en enda titel så sent som 2009-2011, alltså tre säsonger.
- Går vi lite längre tillbaka hade ManU, när de vann ligan 1993 inte vunnit den på tjugosex år!
- Liverpool har inte vunnit ligan sedan den döptes om till Premier League.
- Tottenham, som varje år skrivs upp av ”experterna”, men trots det alltid slutar efter Arsenal har inte vunnit ligan på mer än 50 år!
Jag anser också att känslan av en vinst blir skönare om den inte upplevs varje gång. Det finns de som hånfullt fnyser åt sånt resonemang och kallar mig förlorare med loser-mentalitet. Det får stå för dem, jag minns dock den euforiska känslan när Michael Thomas säkrade ligasegern den där underbara dagen på Anfield 1989, 18 år efter senaste ligavinsten. Och är i så fall alla människor som håller på lag som exempelvis Everton, Sunderland, Bolton och Newcastle losers? En sådan syn tycker jag gränsar till arrogans och jag håller inte alls med.
Många menar också att Arsène Wenger ska sparkas pga de uteblivna pokalerna. För mig är Wenger en sann hjälte och i princip ”untouchable”. Under hans tid i klubben har Arsenal genomgått en mindre revolution och förvandlats till ett europeiskt topplag på riktigt. Arsenal har deltagit i Champions League 14 år i rad, och gått vidare från gruppspelet de senaste 12! Han bannlyste det traditionella ”charmiga supandet” och införde moderna träningsmetoder och kosthållning. Hans smarta värvningspolicy (särskilt Anelka) gav Arsenal möjlighet att bygga den fantastiska träningsanläggningen i Colney. Titelmässigt är också Wenger den mest framgångsrika managern i klubbens historia. Om jag får bestämma ska Wenger vara kvar så länge han själv vill.
Det är klart att jag hoppas att Arsenal ska vinna alla matcher och alla tävlingar de ställer upp i, men jag inser att det inte är en katastrof om det inte blir så, snarare ganska normalt. Arsenal har ju dessutom för bara några år sedan gått igenom en hel ligasäsong utan att förlora en enda match. Det är helt unikt och få förunnat att få uppleva under sin livstid. Det enda andra lag som har gjort en likadan prestation är Preston. Men det var på 1880-talet…
Att vara Arsenalsupporter innebär för mig dessutom mycket mer än bara pokaler och segrar. Jag gillar traditionen och historien med klubben. Jag gillar atmosfären kring Highbury och Emirates Stadium i norra London, åker exempelvis gärna ut till The Gunners Pub när jag är i London även om det inte är match. Jag är Arsenalsupporter, men jag älskar också sporten fotboll. Särskilt offensiv fotboll. Jag är därför glad över att laget under Wenger alltid försöker spela underhållande fotboll. Så länge laget spelar underhållande fotboll kan jag leva med att det inte blir pokaler varje år.
Det finns också en stor skillnad i hur jag och andra Gooners hanterar motgångar. Jag lider oerhört när det går dåligt för Arsenal, men det är ett lidande jag bär i tysthet. Ok, det har hänt att jag skrämt både katten och grannarna med besvikna vrål framför tvn. Men jag vädrar inte min besvikelse i form av svordomar eller könsord på nåt internetforum. Inte heller använder jag nedsättande ord om spelare eller ledare, i alla fall inte offentligt.
Genom åren har jag lärt mig att undvika att uttala mig kategoriskt om saker jag inte har kunskap eller full information om. Det vimlar dock av svenska fans, många av dem har inte ens gått ut skolan, som uttalar sig tvärsäkert om klubbens ekonomi och policies. Många anser sig också vara betydligt bättre managers än Monsieur Wenger. Märkligt tycker jag, med tanke på att ingen av dessa fans har en aning om vad det innebär att vara manager i Arsenal (nej, datorspel som FIFA2012 eller Football Manager räknas inte som en merit). Dessutom använder man oftast uppgifter från sensationslystna media (gärna engelska tabloider) som ”faktaunderlag” när man sågar Wenger och styrelsen. Ingen utanför klubben vet ju vad som sägs vid interna möten, därför väljer jag att inte uttala mig kategoriskt när fakta inte har offentliggjorts.
När det gäller byggandet av laget känner jag inte heller någon direkt samhörighet med den mest högljudda delen av killarna här på SvenskaFans. De som anser att det viktigaste är att köpa nya spelare, helst kända spelare, för att nå framgång. Om en spelare gjort ett par dåliga matcher kräver man genast att han säljs och någon ny köps in. Historien har många gånger visat att kontinuitet och långsiktighet är en betydligt mer framgångsrik strategi än ett slit-och-släng-förfarande. Jag undrar om inte en del luras att tro att det är lika enkelt att bygga ett lag i verkligheten som i ovan nämnda datorspel. Jag är övertygad att Wenger och hans stab av scouter har full koll på de spelare som finns tillgängliga och vilka av dem man är intresserade av. Sedan handlar det såklart också om den ekonomiska biten och klubbens policy när det gäller transfersummor och löner. Jag känner dock inget behov av att vecka efter vecka tjata om ”varför köper inte Wenger x eller y”? Jag har fullt förtroende för att Wenger och styrelsen i alla situationer gör det som är bäst för klubben. Jag respekterar de människor och den policy som har givit den klubb jag älskar mer framgångar än någon gång tidigare i historien.
Jag tycker det är mycket konstigt att många svenska supportrar sitter och kräver en massa av klubben och dess ledare och spelare. Vilken rätt har man till det? Det är ju inte så att dessa fans är delägare i klubben. De flesta är inte heller medlemmar, varken i klubben eller i dess svenska supporterklubb. Många betalar inte ens för att se matcherna. Att man inte ser matcherna på plats är lätt att förstå, men att inte ens betala för ett tv-abonnemang utan inför varje match leta upp en olaglig gratis-stream gör ju att dessa supportrar bara kräver en massa utan den minsta motprestation till klubben. Anser dessa fans att bara för att de valt att hålla på Arsenal så har de rätt att ställa en massa krav och spy galla över allt som har med klubben att göra så fort laget inte vinner? I så fall en syn jag inte delar.
Slutligen är jag stolt över att Arsenal försöker stå emot den sjuka ekonomiska utvecklingen med astronomiska övergångssummor och löner till alltmer bortskämda spelare. Kanske kan UEFAs utlovade Financial Fair Play göra skillnad, kanske är det en kamp som är omöjlig att vinna. Kanske är jag verkligen en mammut, som envist försöker stå emot en naturlig utveckling. Jag tycker hur som helst att det är direkt osmakligt att Robin van Persie, som har Arsenal att tacka för sin framgång, anser att han som enskild spelare har rätt att ifrågasätta hur klubben drivs. Detta efter endast en och en halv framgångsrik säsong. Efter att klubben innan dess fortsatt att satsa på honom trots sex mer eller mindre skadefyllda säsonger. Eller att giriga spelare, som Adebayor, Nasri m fl med hjälp av lika giriga agenter, fortsätter att kräva ännu mer pengar. Detta trots att de redan har så höga löner att varken spelarna, deras familjer, släktingar, agenter, husdjur eller vad du vill kan göra av med dem under en livstid. Någon form av lönetak à la NHL vore intressant att åtminstone undersöka. Hellre det än att som många förespråkar; att Arsenal ändrar sin policy och även de låter en löjligt rik ägare kortsiktigt pumpa in pengar för snabb framgång, men som samtidigt skulle bidra till fortsatt ekonomisk doping i den europeiska fotbollen.
Så känner jag i egenskap av Gooner. Kanske finns det någon som håller med mig, kanske är jag verkligen en mammut, ett fossil från en svunnen tid.
Hur som helst är jag glad att jag som 7-åring valde just Arsenal som mitt favoritlag. Klubben har givit mig många härliga stunder, både framför tvn och på plats i London, och jag är säker på att det blir en ny pokal snart. Varför inte redan i år?
Keep the faith, we are Arsenal!
