Kan ungdomarna vara lösningen för Amorim?
Ingen dröminledning för Rúben Amorim i Manchester United och nu börjar goda råd bli dyra. Men här kommer ett alldeles gratis: Bänka Højlund till förmån för våra unga lovande spelare.
Plats 14 i tabellen och på väg mot ett historiskt dåligt resultat. Men det finns ljuspunkter. Till exempel har vi en drös ungdomsspelare som, när givna chansen, har visat på fina prestationer. Tyvärr har Amorim varit väldigt sparsam med rotationen, trots sitt uppenbara (och befogade) missnöje med lagets prestationer. Det börjar bli dags för portugisen att möblera om lite i elvan, och se mer till de unga förmågorna i klubben. Här följer några betraktelser.
Tottenham – United (1–0): En extremt skadeskjutet United reste till London under mitten av februari, med en avbytarbänk vars snittålder inte ens uppnådde 20 år. VNL framstod som en gamling bland ungdomsspelarna vid sidlinjen och undertecknad såg nyheterna om detta som något mycket positivt mitt i misären. Manchester United var en gång i tiden bland de bästa klubbarna i världen på att fostra akademispelare till framgångsrika förmågor. Det här, om något, var ett ypperligt tillfälle att låta unga United-spelare förvärva lite erfarenhet.
En spretig trupp och en till synes lite för envis portugisisk tränare hade inte bara möjligheten – utan skulle bli nästan tvungen att väva in lite färskt blod i elvan, trodde jag. Men icke. Chido Obi var den enda som fick vad som kan närmast liknas en chans och blev inbytt på stopptid.
Förlusten kändes mer frustrerande än på länge, särskilt eftersom Spurs inte direkt spelade på någon imponerande nivå. Amorims oinspirerade beslutsfattande blir förödande. Jag förlorar faktiskt hellre med 4–0 och ser en tränare som med lite desperation i blicken roterar i laget och ger lovande tonåringar chansen. Några eller någon av dem kan i bästa fall visa sig vara Uniteds framtid.
United – Ipswich (3-2): Under vanliga omständigheter borde inte en hemmamatch mot Ipswich generera särskilt mycket nervositet. Men med vårt facit känner åtminstone jag mig mer osäker vilket United det är jag ska få se vid våra möten med bottenlagen, än när vi ställs mot topplagen. Vi gjorde äntligen en del mål, men dessvärre lika mycket onödiga misstag.
Jag kan inte minnas den senaste matchen vi kunde spela av komfortabelt och Rasmus Højlund fortsätter att göra mig besviken och frustrerad. Det helt ofattbart att Garnacho tvingas kliva ut efter Dorgus röda kort, när det är han som återkommande varit ett hot offensivt och en spelare som det allt som oftast händer något runt. Højlund har varit iskall länge. Hur Amorim motiverar hans återkommande plats i elvan är för mig ett mysterium. Heaven och Obi limmade vid bänken, dock här mer förståeligt, när vi tvingades spela med tio man.
United – Fulham (FA-cupen: 1–1 innan straffläggning): Ayden Heaven gör ett jättefint inhopp, Chido Obi-Martin spelar otroligt inspirerat och ser målhungrig ut. Sjuttonåringen är nära att avgöra matchen flera gånger men lyckas inte rulla bollen över linjen. Enligt statistik lyckas han skapa fler chanser under sitt dryga 20 minuter långa inhopp än vad Højlund skapat i 22 Premier League-matcher totalt. Det säger mycket.
United – Arsenal (1–1): Som ovan nämnt, spelar vi oftast bättre mot de lag som på pappret förstås som svårast motstånd. United gör en bra match och spelade sig till möjligheten att slå Gunners på hemmaplan vid flera tillfällen. Ayden Heaven och Toby Collyer gör återigen fina inhopp. Jag hade önskat att Obi hade kommit in istället för Højlund, återigen: hur den blonde danskens närvaro på planen motiveras är svårt att förstå, särskilt efter Obis kanoninhopp i FA-cupmatchen mot Fulham.
Honorable mentions är självklart nittonåriga Leny Yoro som står för återkommande stabila och trygga insatser och tjugoåriga Patrick Dorgu som trots sitt klantiga röda kort mot Ipswich har sett pigg ut och fyllt precis den funktion han förväntades göra när han får spela på sin vänsterkant.
Att Rúben Amorim inte sitter med sin drömtrupp är ingen hemlighet eller särskilt svårt att förstå, men nu är smekmånadsfasen förbi och en irritation börjar onekligen gro. Hoppfullheten som en ny tränare brukar medbringa bleknar. Det är frustrerande och tråkigt att se ett osammanhängande United pressas ner i portugisens spelsystem. Nu får du spela med korten du blivit given, Amorim, och i den leken ingår ett flertal talangfulla och spelsugna unga spelare som bara väntar på att få chansen.
Vad tycker ni?
