Konsten att känna kärlek till en klubb
Hur förklarar man den outtröttliga och lika ofta oförnuftiga kärleken vi alla känner? Hur kan vi ständigt och tveklöst förlåta alla misstag, snedsteg och märkliga uppsåt som görs? Vi låter oss högst villigt kastas mellan himmel och helvete, mellan värme och vemod, vi vandrar bland syndabockar och hjältar, och vi kan känna både hoppfullhet och hopplöshet på samma gång . Konsten att känna kärlek till en klubb är lika personlig som den är obeskrivlig. Det här är min berättelse om hur jag en gång lo
De tidiga åren
När jag mötte min blivande fru för en herrans massa år sedan visade det sig att hon föredrog ishockey före fotboll och om hon ställdes mot väggen när det gällde klubbval kröp det sakteligen fram att det var Arsenal som gällde, tack vare en viss Fredrik Ljungberg, eller på grund av, beroende på hur man ställer sig i frågan. Och det stod också klart ganska omgående att vi tillsammans hade hårt arbete framför oss. Lång rehab om man så vill. Rehab, detta ledord i mitt liv. Skulle jag verkligen dela mitt liv med någon som sov gott när Arsenal vann och jag låg vaken i irratation natten lång, och tvärtom när de förlorade? Ni kan själva föreställa er hur dåligt jag sov åren 2003 och 2004 när Arsenal gick obesegrade genom ligan för att mycket förtjänstfullt få lyfta bucklan i slutet av säsongen.
Eftersom jag är född tidigt 1970-tal och mina föräldrar före mig redan hade haft en långvarig relation med Tottenham Hotspur och fått uppleva klubbens senaste ligatitel – märk väl att jag skriver senaste och inte sista, då jag är övertygad om att mitt kära Spurs kommer att lyfta bucklan igen, mer löst baserat på förhoppning än förväntning – var ju valet naturligt att släppa in Tottenham i mitt hjärta.
Min far hade alltid en särskild uppsyn, nästan en självgodhet som jag inte riktigt kunde förklara, inte då i alla fall, när han han tog på sig sin Tottenhamhalsduk. Det var nästan som en ritual och han gjorde det alltid framför spegeln. Kanske inbillade han sig att hela pressuppbådet stod samlat och övervakade varenda rörelse i denna högtidliga och informella ceremoni. Senare skulle jag komma att dela denna känsla, denna tillhörighet som jag med stolthet visade upp inför kompisarna trots att de flesta höll på Leeds United eller Liverpool. Sådana var tiderna. Att hålla på Tottenham varken upprörde eller påkallade följdfrågor under min barndom. En axelryckning på sin höjd.
När jag var grabb lekte jag med Playmobil. Jag hade rödvita och helblå plastsoldater (britter och jänkare) och efter att ha erövrat världen till min leda, plockade jag bort alla ateraljer och detaljer, tog fram tipp-ex och målade noggrant dit tröjnummer på dessa plastgubbars ryggtavlor, nummer ett till elva (andra siffror än dessa var otänkbara för mig). Två plastmål placerades på heltäckningsmattan (ibland höll jag till på köksbordet) och en tillhörande fotboll från Stiga fotbollsspel gjorde att åtskilliga timmar förvandlades till veckor som tillägnades denna fotbollslek som blev till allvar när världens bästa landslag skulle utses. England kom alltid till final och vann dessa om de nu inte ställdes mot Holland som då i sin briljans vann, oftast med ett äkta hattrick av idolen Johan Cruyff. Det spelades aldrig klubblagsfotboll i min fantasivärld, även om halva Englands landslag bestod av spelare från Tottenham.
Mina hjältar
Det började med Glenn Hoddle, sedan var det Chris Waddle som gällde, och därefter Paul Gascoigne och Gary Lineker som utsågs till idoler, även om mitt Svenskafans-alias avslöjar vem som jag höll högst av dem alla, trots att det aldrig fanns något Tottenham-samröre. Förvisso finns det slående likheter mellan Cruyff och Tottenhams Luka Modric; utseendemässigt, rörelsemönstret, balansen, bollkontrollen, spelblicken och att båda bär tröjnummer 14. Den senare måste dock hamna oftare i målprotokollet för att liknelsen ska få gehör bland andra. Fast, det är en helt annan berättelse.
Farsan avgudade Ossie Ardiles och han kunde prata länge och otvingat om Jimmy Greaves, Pat Jennings och Martin Chivers. VHS-bandspelaren fann sin väg hem till oss och farsan var inte sen med visa upp bildbevis. Han hade till och med filmat med Super 8-film på White Hart Lane och överfört till VHS. Bandet finns alltjämt i min ägo. Och jag var fast. Klubben och jag var ett, en enhet som var oskiljaktiga. Vi var vi. Jag hade hittat hem och jag hade hittat kärleken. Vi vann FA-cupen mer än en gång och vi vann UEFA-cupen. Vi spelade offensiv fotboll och vi var alltid lika galet oberäkneliga, vilket kommit att bli vårt signum. Jag förstod vad farsan kände när han tog på sig sin halsduk, men det var inte för titlarnas skull, utan det var för fotbollen vi förespråkade och dessa sköna lirare och karaktärer som representerade oss på planen. De var mina fläckfria hjältar.
Den sure gubbjäveln
Jag växte sedan upp, inte för att det påverkade min syn på Tottenham, inte det minsta, men mitt eget fotbollsutövande som ungdomsspelare i en av Sveriges mest framgångsrika föreningar krävde att jag tränade nästan varje dag och det tog upp det mesta av mitt fotbollsintresse och fritid. Min tränare, som nog är den suraste gubbjäveln jag mött i hela mitt liv, gjorde det till regel att skälla ut oss för insläppta mål även om vi vann. Han hade ändå vår obestridliga respekt – han hade ju trots allt spelat i de europeiska cuperna och bland annat mött storlag som Real Madrid. Jag har aldrig i mitt liv sett min tränare le, inte en enda gång, om man bortser från ett stillfoto min far tog av oss båda. Jag var tonåring, den sure gubbjäveln hade lagt armen om mig och farsan tog ett kort. Efter att kortet tagits hade tydligen tränaren berättat för min far att han trodde jag skulle bli näste mittfältsstjärna med väntat landslagsspel. Det var vad han trodde, men han fick inte rätt i sin spådom. Det blev bara en hel säsong till för mig innan jag blev bekant med ordet rehab. Jag målpassade till hälften av mitt lags 54 mål, fick bära kaptensbindeln och trodde att världen låg för mina fötter. Sedan kom skadorna, operationerna, rehab, kryckorna jag bar lika ofta som jag bar omkring på missmod och jag kom att hata mina ”begagnade” ben. Elva år till kämpade jag utan att få till en riktig fotbollskarriär och när andra förberedde sig för en tuff försäsong var min krampaktiga rehab bara i sin begynnelse, år efter år.
Och som om en spolierad fotbollskarriär inte var nog – mitt kära Tottenham fick genomlida ett stålbad under Sir Alan Sugar. Även om vi kan tacka honom för att vi inte gick i konkurs kan jag inte med honom då han satte det sportsliga helt åt sidan som den affärsman han är och vill vara i alla sammanhang. Jag tål honom bara inte. Han figurerar ibland på teven när jag kanalzappar efter fotbollsmatcher. Sir (uttalas sur) Alan Sugar är med i något program där han ska utse näste företagsledare. Jag dröjer alltid kvar av någon besynnerlig anledning och fascination, ungefär i stil med dem som läser om kriminella människors biografier, kommer retfullt på mig själv att instämma i hans korta uttalanden, men tål honom likväl inte. Hans namn har blivit synonymt med en svordom i vårt hem. Jag minns när Sugar anställde den före detta Arsenal-ikonen George Graham. Farsan flög i taket och sade att: ”mycket ska man då vara med om”. Vi pratade aldrig om Graham över telefon, det var en outtalad regel. Det kändes sunt och det var av respekt för våra hjältar.
Traditionen lever vidare
Året därpå gick min mor bort på alla hjärtans dag. Min fru tänder sedan dess ett ljus varje gång Tottenham spelar match. Jag inbillar mig att det är för min mors skull. Hon skulle ha älskat att se oss på San Siro i Champions League. Min far gick bort tio år senare och fick inte uppleva Spurs i Champions League han heller. Sista gången vi sågs visade han fotografiet för första gången som han alltid bar med sig i plånboken. Det var jag och den sure gubbjäveln till tränare. Han höll armen om mig och tro det eller ej, men han log på kortet. Jag är inte bitter för att det inte blev någon fotbollsframgång värd att tala om, och även om jag har haft många framgångsrika år som ungdomstränare är det först när Tottenham spelar match som den riktiga känslan infinner sig. Ni känner till den där obeskrivliga kärleken, när man förbereder sig på en bergochdalbanetur mellan himmel och helvete, mellan svek och seger och där ens klubbs matchdagar har förskjutit alla andra sociala tillställningar, och blivit nästan lika viktiga som ens egna barns födelsedagar.
Mina barn håller även de på Tottenham. Min son är med i en välkänd musikal som går för fulla hus i vår stad. Han prövade på fotboll, men det var inte hans grej. Min dotter spelar fotboll och får tillsägelser av domaren för att hon är alldeles för tuff på planen. Det är väl så det ska vara? Sådana spelare man önskar i sitt lag, tuffa och orädda. ”Han är dum i huvudet, fortsätt du vinna närkamper”, blir mina oaktsamma ord om domaren. Och sedan åker vi till leksaksaffären och köper ”belöning för hårt arbete”. Det är ju trots allt bara lek när man är 8-9 år gammal. Allvaret börjar först några timmar senare, eller nästföljande dag, när Spurs spelar match och är ute efter tre poäng. Mitt Spurs är aldrig ute efter en poäng. Det ligger inte i deras natur att spela oavgjort. Vi förlorar hellre, faller tungt när vi siktar högt, än att vi kryper in på planen för att åla oss ut igen efter halvannan timme. När vi spelade mållöst hemma mot Milan i Champions League och tog oss till kvartsfinal satt jag tyst en lång stund efter slutsignalen. Jag var häpen. Vad hände? Är detta mitt Spurs? Vi spelade på resultatet, vi spelade mållöst och vi valde defensiven framför den vansinnigt underhållande offensiva spelstilen. Jag tyckte även Tottenhamspelarna såg förvånade ut efter slutsignalen. Oavsett, allvaret infinner sig när Spurs har match och det är då de närmaste dagarnas humör bestäms beroende på utgången: lycka eller ledsamhet.
Och min fru då? Jo, vi lyckades lägga ishockeyn åt sidan. Myten att det görs fler mål i ishockey och att det händer mer är missvisande förklarade jag för henne. Tänk om fotbollen hade haft lika många byten och inkast som ishockeyn byter formationer och har tekningar. Sedan redde vi ut begreppen speluppbyggnad som enligt mig fobollen handlar om. Jag gjorde liknelser med hennes stora passioner i livet, opera, teater och balett, och jag sade att det är dramatiken man bygger upp i varje anfall, allt från intrigen i backlinjen till monologen när anfallaren har bollen i motståndarnas straffområde som är det allt handlar om. Jag fick henne att förstå att fotboll inte enbart handlar om resultat utan om själva upplevelsen, även om en viss Gary Lineker myntade uttrycket att Wimbledon bäst upplevs på text-tv. Dramatiken, det oförutsägbara och upplevelsen man delar med så många är bestående minnen, vilket förklarar varför en och annan kan vara grinig i dagar efter mindre bra spel trots seger. Jag fick henne att kika på elegansen i rörelsen hos spelarna, fotnedsättningarna, den improviserade koreografin som jag liknande vid dans. Spänningen och kvalen man lider, i synnerhet om man älskar Tottenham. Och förlåt Fredrik Ljungberg, inte ens du kunde stå mellan min fru och hennes nyvunna kärlek för Spurs. Hade William Shakespeare levt hade han älskat fotboll och kanske hade han gillat det galet oförutsägbara hos Tottenham.
Tills döden skiljer oss åt
Det var alltså ingen enskild match, eller händelse eller i samband med någon triumf i liga eller cup som snärjde mitt hjärta för all tid framöver. Det var en långsam förvandling från ovetande yngling till medveten supporter. Två gånger har jag sagt orden: ”tills döden skiljer oss åt”. Först till Tottenham Hotspur och sedan till min vackra fru. Dessa två obrutna löften följer mig i graven.
Häromdagen postade jag ett foruminlägg på Shelfside och uppmanade alla att skriva ned sin drömelva, baserat på dagens trupp och de före detta Tottenhamspelare som ännu är aktiva. Någon påpekade mycket riktigt att det var få, om ens någon, av de före detta Tottenhamspelarna man önskade se i Spurströjan igen. Själv kan jag sträcka mig så långt och påstå att Frédéric Kanoute nog hade fått plats i min trupp, men förmodligen inte i min drömelva. Min far ogillade Robbie Keane och sade alltid att Spurs kommer vinna något stort den dagen han lämnar klubben. Vi får se. En av min mammas favoriter var Stephen Carr varför han måste ingå på något vis i min drömelva, åtminstone som reserv. Min drömelva baserat på de hjältar som varit aktiva under min tid som Tottenham-supporter skulle bli följande elva (samt sju avbytare):
Cruyffs drömelva, 3-5-2:
Ray Clemens
Gary Mabbut, Ledley King, Sol Campbell
Chris Waddle, Glenn Hoddle, Ossie Ardiles, Paul Gascoigne, David Ginola
Gary Lineker, Jürgen Klinsmann,
Avbytare:
Erik Thorstvedt (gk), Stephen Carr, Gareth Bale, Luka Modric, Darren Anderton, Teddy Sheringham, Robbie Keane.
