Krönika: Äntligen
Varje år när Svenska Akademins ordförande tar steget ut på Börshusets trappa och annonserar årets nobelpristagare i litteratur hörs ett ”ÄNTLIGEN!” vrålas från Gert Fylking, av alla människor. I förra veckan var det jag som vrålade ”ÄNTLIGEN!”.
Anledningen är uppenbar: Diego Costa var, äntligen, ingen del av Chelsea längre.
Spanjoren har, visserligen, varit Chelseas bästa målskytt de senaste säsongerna.
Spanjoren har, visserligen, varit den självklara referenspunkten i Chelseas anfallsspel de senaste säsonger.
Spanjoren har, visserligen, varit elementär i Chelseas två första stora titlar sedan 2012 (Europa League får faktiskt ursäkta).
Men, det kan låta slitet och lite krystat, ingen spelare är större än klubben och ingen spelare ska få skada klubben. ’Äntligen’ kanske inte ens är ett kraftuttryck som är tillräckligt för att beskriva mina känslor när nu Costa lämnar.
----
Vi alla kan turerna:
- Costa vill till Kina.
- Conte säger ’nähädu, jag behöver dig i vår’.
- Costa surar.
- Conte säger (efter en avslutad ligavår) ’nuhudu, nu behöver jag inte dig mer i år’
- Costa surar.
- Átletico vill köpa till ett billigt pris.
- Costa surar.
- Átletico får köpa Costa till Chelseas pris.
- Costa blir, äntligen, någon annans problem.
Jag är en Chelseasupporter, med allt vad det innebär.
Jag gillar spelare som spelar i Chelsea och, återigen något klichéartat, krigar för klubbmärket. Då spelar det ingen roll om de heter Melchiot, Geremi eller Torres.
Jag gillar däremot inte spelare som spelar i Chelsea och som INTE krigar för klubbmärket. De där som inte tar de sista uppoffrande löpningarna i 90:e minuten. De där som inte är så där skönt leriga efter en drabbning på Turf Moor. Då spelar det ingen roll om de heter Bogarde, Smertin eller Costa.
Ingen spelare är större än klubben, inte ens klubbens bästa målskytt de senaste säsongerna. ’Äntligen’ kanske inte ens är ett kraftuttryck som är tillräckligt för att beskriva mina känslor när nu Costa lämnar.
----
Chelsea har haft många stora anfallare genom åren. Osgood, Hasselbaink, Zola och Drogba. Många spelare som bjudit på många speciella ögonblick (några kanske lite fler än andra, om du ursäktar Jimmy…). Istället för att sålla sig till dessa legendarer (nåja, Jimmy…) och bli en del av Chelseas historia kommer Costa snabbt glömmas bort och snarare förknippas med mindre prominenta Chelsea-anfallare som Kezman, Mutu och Kalou.
När jag, om 7-8 år, kommer tänka tillbaka på mästarlagen 2014-15 och 2016-17 kommer jag tänka på Hazard, Conte och Azpilicueta.
Costa? Han kommer, förhoppningsvis, bara vara en parentes.
----
’Den enes död, den andras bröd..’
Costas förestående utträde har inneburit Moratas inträde. En spanjor ersätter en annan. Förhoppningsvis kan han fortsätta på sin framgångsvåg och ersätta Diego Costa på ett förtjänstfullt sätt.
Spanjoren kommer, förhoppningsvis, vara Chelseas bästa målskytt de nästkommande säsongerna.
Spanjoren kommer, förhoppningsvis, vara den självklara referenspunkten i Chelseas anfallsspel de nästkommande säsongerna.
Spanjoren kommer, förhoppningsvis, vara elementär i Chelseas nästa två stora titlar.
Jag hoppas på att Morata vill försöka bli en del av den där skaran fantastiska anfallare (Ja, Jimmy. Du är inkluderad). Att Morata vill skriva historia med Chelsea som dess nya nummer nio.
Men framförallt: Jag hoppas på att Morata sätter laget före jaget. För ingen spelare är större än klubben.
----
560 miljoner? För en spelare som ingen bryr sig om och ingen kommer sakna? Done deal!
Äntligen är Diego Costa inte längre någon del av Chelsea.
