Krönika: Brev från fjärran
Klockan har passerat midnatt här. Ett stilla tickande tar sig igenom AC-surret och hörs från vägguret i det lilla hotellrummet. Sex timmar före Sveriges tidszon, sju före Englands, sju före Premier Leagues.
Jag har varit på resande fot sedan en dryg månad tillbaka, konceptets namn lyder ungefär: "Så länge som möjligt, så billigt som möjligt." Jag vill gömma mig från vintermörkret. Från kylan. Jag lyckas ganska bra. Känner mig privilegierad. En privilegierad ung man med ett än mer privilegierat ok på sina axlar. Kärleken till en klubb. Den väger lätt, den väger tungt.
Jag kan inte gömma mig och inte hålla mig undan vilket medför att matcher blir sedda på en del stökiga sätt här.
Den knappa segern mot Sunderland såg jag på en liten TV, sittandes på en dyna på golvet, själv bredvid ett hysteriskt dansgolv på en thailändsk ö. Efteråt hälsade jag på en engelsman som också lyckats kämpa sig igenom dånet ur högtalarna, de plågsamt snabbflyende minuter då vi låg under och de plågsamt trögflytande minuter då vi ledde. Klockan närmade sig tre på natten. En snabb hälsningsfras: "Come on you Spurs" och jag lunkade tillbaka till bungalowen. Trött, med högerörat bortdomnat och tjutandes men med ett leende på läpparna.
Lagom till Liverpool hade vi bytt land. Vietnam. Ho Chi Minh-staden. För alla som inte varit där kan jag upplysas er om att man i milda ordalag kan kalla den kaotisk. Vi hade knappt vant oss vid att gå över gatan innan det var dags för mig att knata iväg för att leta upp någon sportbar jag över ett knackigt wifi trodde mig lyckats lokalisera i närheten.
Jag hittade inte dit jag skulle. Dock visade det sig finnas en annan storbildsskärm längs min - av neonfärgade irrbloss kantade - väg. Vid ett snabbt ögonkast såg jag att det kryllade av Liverpool-fans. Så till den milda grad att det tog mig lite slalomgång innan jag kunde positionera mig på en gänglig barstol längs väggen. Jag var trött efter resan och omgivningen osade påtagligt av svett, alkohol och Luis Suárez. The things we do for love. Sedan brakade det loss. Jag satt tyst. När jag gick hem kändes plötsligt staden inte så kaotisk. Inte efter att ha sett vår icke existerande organisation. Jag gick tyst.
Visst hängde det i luften, men ändå kändes det tungt när den officiella bilan föll över AVBs nacke. Det skulle ju bli något vackert. Jag har ständigt känt förtroende för honom, egentligen utan att kunna härleda det hela till ett konkret ursprung, men så har det varit. Därför tänker jag inte nu försvara Levy i den här situationen, även om det kanske - kanske - ändå var ett nödvändigt ont när saker och ting nu gått som de gått. I stunden tyckte jag ändå att det kändes förjävligt. Högst vinstprocent. Snälla. Kontinuitet. Snälla?
Jag utbytte några korta meddelanden med en vän och tillika Spurs-supporter efter avskedet. Han verkade känna liknande känslor i stunden. Den där svidande tröttheten gentemot hela karusellen.
Men nu är det ju helt enkelt det där med att det inte går att värja sig. Spänningen omfamnar hjärtat vid avspark. Nervositeten spränger lungorna i 90 minuter. Plus tillägg. Man svär. Spottar.
Sedan sitter jag där, likförbannat, och uppdaterar Twitter (som nu dock verkar spärrat av den vietnamesiska regimen), läser krönikor och lyssnar på The Fighting Cock, Tottenham Football Fancast, Ledley Kings Knä, Hotspur's Half Hour, Football Weekly... och så vidare... och så vidare. På solens stränder. Jag kan inte värja mig. På guppiga bussar, jag kan inte värja mig. Dopaminhalten var alltför hög i första kicken och i alla kickarna sedan dess. Jag kan inte värja mig.
Kanske var det just i det tillståndet jag nu så slog mig ner i den lilla baren jag rotat fram i Dalat i Vietnams Central Highlands. Jag vet ännu inte vad jag ska tro om vår nya, (tillfälliga?) tränartrojka, men laguppställningen vittnade om en tro. En dåres dumdristiga naivitet. The Tottenham Way. Matchen skulle vinnas. Det blev en märklig tillställning i den lilla baren, där det på något vänster fick plats tre, relativt väl tilltagna TV-apparater som med hög volym basunerade ut vad som föreföll vara en passionerad kommentator ur vars svada jag endast kunde uppfatta namn. I rummet satt jag och fyra vietnameser, två äldre och två yngre. Vi förstod knappt varandra alls men vi bar uppenbarligen våra sympatier, tillsammans med nerverna, utanpå kläderna. Come on you Spurs.
Utan att ha analyserat matchen vidare känner jag mig bara glad. När jag gick ut denna kväll gjorde jag det i en Lloris-utrusning med målet att stänga någon form av Pandoras ask innan hoppet rann ut. Jag återvände leende.
Med detta sagt har jag visserligen fortfarande inte fått någon direkt klarhet i hur vi står rustade inför framtida prövningar och jag skriver ur ett rus, men oj vad roligt det var att se.
To dare is to do.
Sunderland var tre poäng, men med en doft av desperation som passade bra in på stämningen på det intilliggande dansgolvet klockan kvart i tre.
Liverpool var ett enda kaos. En trafikolycka.
Southampton var kul. Naivt, ja. Blåögt, ja. Men kul!
Här ska jag inte försöka mig på någon alltför klyschig sammanfattning i fogen för mina lösa trådar, men det som gjort mest ont i mig under den här hösten har ändå varit de olika strömningarna i vår kära supporterskara, splittringarna som skapats. I mina ögon växer sig diverse klyftor i vårt samhälle alldeles för stora som det är idag, låt då inte oss gå i den fällan. Det leder inte till något gott.
Vi är klubben. Vi är en snabb hälsning i en avlägsen natt. Vi är ett gemensamt jubel. Klubben är vi.
