Krönika: En fråga om identitet.
Frank Lampard har kommit hem.
Frank Lampard är Chelseas nya huvudtränare. Man kan välja att se det på olika sätt. Man kan säga att en säsong i Derby som trots allt slutade i moll med en finalförlust minst sagt är en usel meritlista. Man kan konstatera att en gammal storspelare får jobbet tack vare sina meriter som spelare snarare än sin kompetens som huvudtränare, det är ett ytterst högt spel för en klubb av Chelseas magnitud att spela.
Man kan även se det som en uppenbar cynisk flört från den operativa ledningen i klubben. Ett initiativ för att blidka supportrar och få till en feelgood-faktor runt klubben efter det högljudda missnöjet under föregående säsong. “Ge pöbeln det de vill ha så de håller käften och fortsätter konsumera”, typ. Ett grepp som just denna Chelsealedning så framgångsrikt använt förr, efter den katastrofala relationen som uppstod mellan klubb och supportrar efter anställningen av Benitez som Di Matteos ersättare. Då fanns en annan älskad hemvändare att höra av sig till, Jose Mourinho. Humöret runt klubben vände, det föddes en framtidstro som så småningom även ledde till en ligatitel 14/15. Att Lampard skulle lyckas uppnå något liknande ser jag som föga troligt, men klubben, ledningen, har uppenbarligen ett behov av en liknande uppsving av moral. För det är nämligen så att även här, i denna postmoderna, dystopiska fotbollsvärld där supportrar ses som konsumenter, är Chelseas ledning högst medvetna om att ifall kundnöjdheten faller så börjar det ifrågasättas internt i företaget.
Det finns såklart även positiva saker att hoppas på. Lampard tillsammans med Morris är de överlägset bästa kandidaterna när det kommer till att inventera bland klubbens ungdomar och lånespelare för att hitta juveler åt A-laget. Något som kommer var vitalt ifall man vill kvala till Europaspel nästa säsong utan att kunna värva spelare på 2 fönster. Frank Lampard ger personligen ett oerhört intelligent, charmigt intryck samtidigt som han förstår sig på klubben. Det positiva som även följer med bakgrunden som storspelare, är tålamodet som kommer ges från den matchgående publiken på Stamford Bridge. Supportrarna kommer oavsett resultat aldrig vända mot Frank Lampard. Det skall också sägas att klubbledningen pga detta tar en oerhörd risk även utöver lagets resultat nästkommande säsong. Ett eventuellt sportsligt fiasko som leder till Lampards avskedande skulle dirigera hela supporterskarans ilska mot styrelsen. Detta visar ändå en tro från styrelsen på att Lampard är rätt man, för det ska man veta, dessa människor blottar inte halsen i onödan. Då når man inte sådana styrelserum.
Själv har jag kastats fram och tillbaka när jag resonerat sportsligt kring Lampard som Chelseamanager, pragmatiskt så säger jag populistisk och idiotiskt, emotionellt säger jag fantastiskt. Jag når ingen slutsats kring vad jag tror kommer hända och har beslutat mig för att bara luta mig tillbaka och låta Frank Lampards tid som manager utspelas utan spekulation.
Det jag däremot vet är att Frank Lampards utnämnande som huvudtränare innebär något som för mig är större än de sportsliga resultaten. De är inte oviktiga, långt ifrån. Men trots diverse titlar de senaste åren har jag känt hur jag ibland slutat bry mig. Det är en vidrig känsla. Jag har sett ett identitetslöst lag på planen, tränare komma och gå samt en klubb som kontinuerligt ignorerar och rent av struntar i sina lojala supportrar. Det har helt enkelt blivit svårare och svårare att hitta något, någon att identifiera sig med, någon som representerar mig, något jag är stolt över.
Det Chelsea får tillbaka med Frank Lampard och hans ledarskap är en bit av sin identitet som undertecknad känner har gått förlorad. En sportslig ledning som kan ingjuta i sina spelare vad det innebär att representera Chelsea Football Club. Det ger mig hopp om att kunna få ett lag, en klubb och en fotboll att kunna identifiera sig med och älska igen.
“The value of identity is that so often with it, comes purpose”.
Jag höll på att tappa greppet om mitt syfte precis som klubben om sin identitet, men nu, kanske det finns hopp. Det kanske blir en fotboll att älska, en fotboll att hata och en fotboll att leva med även nästa säsong. Det betyder så mycket mer än resultatet i premiären på Old Trafford, iallafall för mig. Det enda jag varit rädd för när jag hört spekulationerna om Franks återkomst är att romansen ska ta slut i en allt för tidig, hjärtskärande skilsmässa. Men även om denna romans mellan Frank Lampard och Chelsea med största sannolikhet någon gång kommer sluta med brustna hjärtan och tårar, betyder inte det att romansen varit förgäves.
Alla bra kärlekshistorier som någonsin skrivits slutar ju trots allt i tragedi.
Välkommen hem, Frank.
