Krönika: "Klabbe" fick mig att hålla på Wednesday
Det mesta är redan sagt, av folk som säger det så mycket bättre. Men jag kan ändå inte låta bli att skriva dessa rader. Om det inte vore för min favoritbronshjälte Klas Ingesson så hade jag nämligen aldrig fått upp ögonen för mitt kära Sheffield Wednesday.
Vi backar bandet drygt 20 år, till den numera legendariska sommaren 1994. Klas Ingesson, och de övriga bronshjältarna, sprang in i mitt och många andra fotbollsälskares hjärtan och gav oss minnen som vi aldrig någonsin kommer att glömma.
Som 10-åring var VM-94 mästerskapet som fick mig att verkligen intressera mig för fotboll. Visst hade jag spelat själv i ett par säsonger, men det var först under VM som fotbollen fångade mig i det grepp som jag fortfarande befinner mig i. Jag minns dock att Ingesson ofta fick kritik i tidningarna. Förmodligen var det delvis därför som jag fastnade för honom. När Brolin, Dahlin och Kennet Andersson fick den mesta uppmärksamheten och blev allas svar på enkätfrågan "Vem är din favoritspelare i landslaget?" så fastnade jag i stället för Ingesson, den tyste slitvargen på mittfältet som aldrig syntes i rampljuset.
Efter VM-bronset lämnade Klas Ingesson PSV Eindhoven och skrev i stället på för Sheffield Wednesday. Detta fick mig att läsa sportbörsen i tidningarna lite mer noggrant. Jag var ju tvungen att se om Ingesson hade gjort mål för det där engelska laget med det konstiga namnet.
Ingesson gjorde två säsonger, totalt ett 20-tal matcher och blott två mål för Wednesday. Han gjorde kanske inga större avtryck i klubben, men han fick mig att fastna för Sheffield Wednesday. Ingesson lämnade klubben för nya äventyr, själv följde jag delvis med honom vidare i hans karriär och höll bland annat en tumme för Bari de kommande säsongerna, men det intresse som han hade väckt för Sheffield Wednesday fanns kvar och växte.
I dag kom så beskedet att "Klabbe" har gått bort. Hyllningarna till honom har varit många, med all rätt. Efter bronset trodde vi att Ingesson och de övriga bronshjältarna var odödliga. I dag fick vi veta att så inte är fallet.
Vila i frid, Klas. Tack för alla minnen, för VM-94, för kämpatakterna, för ett av världens bästa smeknamn "Baltikums Maradona" (även om det på vissa håll påstås att det korrekta var "Nordens Maradona", myntat av en amerikansk (?) kommentator under VM-94).
Och, sist men absolut inte minst, tack för att du fick mig att få upp ögonen för Sheffield Wednesday.
Utan dig hade min relation till denna klubb varit högst oklar. Förmodligen hade jag inte haft någon relation alls till "The Owls".
Utan dig hade jag aldrig fått uppleva all den glädje och all det elände som jag har upplevt under mina 20 år som Wednesdaysupporter (om sanningen ska fram så har det mestadels varit elände och bedrövelse att vara Wednesdaysupporter de senaste 20 åren).
Utan dig hade jag aldrig blivit skribent för Sheffield Wednesdays Svenska Fans-sida, ej heller avancerat till redaktör och därmed aldrig kunnat skriva dessa rader.
Jag och många med mig glömmer dig aldrig.
Redaktionens tankar är med Klas nära och kära denna sorgens dag.
