Krönika: Om livet efter döden
Finns det ett liv efter döden? Kommer Chelsea vara Chelsea efter Lampard och Terrys karriärsslut?
- Pappa, vad händer när man dör?
- Tja, jo hm. Man kommer till himlen.
- Är det alldeles säkert det?
- Tja, jo hm. Det tror jag nog.
- Hur ser himlen ut?
- Tja jo hm. Du förstår, det är som en stor fyrkant, full med människor du gillar och som gillar samma sak som dig. Där finns allt du kan tänka dig; Sittplats. Mat. Peter Osgood. En repris av den 19/5 -2012. Matchstället från -98/99. Allt.
- Är det alldeles säkert det?
- Ja. Det är alldeles säkert det.
Livets existentiella frågor är svåra att besvara. Finns det ett liv efter döden? Jag tror att om det finns ett liv efter döden är det individuellt anpassat och utformat. För Ingvar Oldsberg kommer det bestå av tågkupéer och ordvitsar. För Silvio Berlusconi kommer det bestå av solarium och korruption. För mig kommer det bestå av Chelsea och… Chelsea.
Sedan dubbelssäsongen 09/10 har jag undrat över en, inte riktigt lika komplex, fråga; hur ett Chelsea utan Lampard, Terry och Drogba ska se ut? Finns det ett Chelsea efter dem? Det var länge ett helt otänkbart scenario för mig, uppvuxen med Terry där bak, Lampard på mitten och Drogba som en genmodifikation av Zolas briljans och Jimmy Floyd Hasselbainks fysik längst fram.
När Drogba lämnade förra säsongen så var det inte bara en formidabel spelare som lämnade sin klubb, utan det var en säkerhet som rycktes ifrån Chelseafans. Det var ett ofrånkomligt faktum att Drogba skulle lämna, men vem kunde fylla hans skor? Ett år senare är Drogbas skor lika tomma som de var den 21/5 – 2012. Men Chelsea har överlevt, förändrats och utvecklas. Ingen kommer bli ”den nye Drogba”, men det finns spelare som kommer producera likt Drogba. På sitt eget sätt. Med sitt eget namn. Det är lite av tjusningen; när någon rycks ifrån oss finns det någon annan där att ta över. Inte på samma sätt. Men annorlunda behöver inte vara dåligt.
Det är ett ofrånkomligt faktum att Terry och Lampard, inom en överskådlig framtid, kommer lämna sin klubb och samma osäkerhet kommer infinna sig, vem finns där och tar över facklan när den lämnas över? Vem kommer kunna fylla deras skor? Lika omöjligt, om inte svårare, som det är att fylla Drogbas skor kommer det vara att ta över efter Terry och Lampard. De två engelsmännen är två unika fotbollspelare och det kommer aldrig gå att ersätta dem rakt av. Inte på samma sätt. Men annorlunda behöver inte vara dåligt.
- Pappa, vad händer med mig om du dör?
- Tja, jo hm. Du kommer hitta någon annan.
- Är det alldeles säkert det?
- Tja, jo hm. Livet går vidare förstår du.
- Kommer du vara i himlen då?`
- Tja, jo hm. Såklart. Jag kommer sitta där och gråta när Drogba nickar in kvitteringen. När Lampard stänker dit sin straff. I mitt matchställ från -98/99.
- Är det alldeles säkert det?
- Ja, det är alldeles säkert det.
Under senaste säsongen har jag förlikat mig med tanken att Lampard inte kommer göra mål i all evighet, att John Terry inte kommer vara den styrande handen för all framtid. Och jag är okej med det. För det kommer komma någon annan som får hjältestatus i Västra London. En ny kapten. Kanske heter han David Luiz. Kanske heter han Chabolah. En ny målskytt. Kanske heter han Lukaku. Kanske heter han Feruz. En ny playmaker. Kanske heter han de Bruyne. Kanske heter han McEachran.
Livet går vidare efter döden. Nya människor ersätter de som lämnat. Chelsea kommer fortsätta sin eviga existens oavsett vad spelarna heter. Under ett par säsongers tid har Chelsea förberett sig på ett nytt liv. Litet steg i taget har talanger anlänt med förhoppningar på sig om att bli de nya ledarna. En föryngringsprocess har gått från att ta precis ha tagit sin början till att stå i full blom. Hazardbröderna, Oscar, Juan Mata, de Bruyne, Lukaku, McEachran, Chabolah, Ake, Azpilicueta, Moses, van Ginkel, Piazon, Kane, Kalas, van Aanholt, Courtois, Omerou, Feruz.. listan på unga spelar i Chelseas ägor är större än någonsin. Det är med vissheten om den stora talangbanken i Chelsea FC som det närastående slutet på Lampards och Terrys fotbollskarriärer blir mindre dystert och abrupt.
Under Mourinhos skyddande vingar kommer nya legender skapas, nya idoler formas ur den digra talangbas Chelsea besitter. Om 10 år hoppas jag mina funderingar och tankegångar är liknande när en lång och framgångsrik karriär för en ny kapten, en ny målskytt och en ny playmaker närmar sig sitt slut. Det finns liv efter Lampard, Terry och Drogba. Chelsea kommer fortsätta att vara Chelsea. Det kommer bara vara annorlunda.
Osgood. Bonetti. Hudson. Harris. Wise. Zola. Drogba. Terry. Lampard. Det kommer alltid finnas rum för fler.
