Krönika SW6: "Joe Cole - Älskad av ingen"
På söndag möter botten toppen när Liverpool tar emot Chelsea på Anfield. På läktaren sitter en vana trogen halvskadad Joe Cole. Skillnaden är att han numera har ett rött säsongskort. Efter en veckas frånvaro med SW6 tar Gustaf Nilsson nu upp ämnet kring vad ett svek innebär när känslor är inblandade. Kan man ha förståelse för övergången eller borde en pappdocka av den aktuella spelaren brännas ner med traditionen i Edenbridge som föredöme?
Om man av en händelse är på bilresa genom Storbritannien och av en slump passerar den lilla byn Edenbridge i sydöstra England kanske ni ser konstnären Frank Shepherd stå på en byggställning och lägga sista touchen på en nio meter hög Wayne Rooney. Sista är också rätt ordval, för senare idag ska han inför en exalterad folksamling brännas ner till aska i en sjuttio år gammal tradition. Själva påfundet att tutta på en kändis som gjort bort sig har några år färre på nacken även om den också har en historia.
Tillsammans med sina gröna Shrek-öron, pengar i blicken och skadade ljumskar kan nu Wayne stoltsera i ett sammanhang med andra kändisar som Tony Blair, Gordon Brown och Saddam Hussein. Om man av en händelse är på bilresa genom Storbritannien imorgon är det för sent, sista biljetterna säljs i detta nu och imorgon är den gigantiska karikatyren lika borta som Uniteds ekonomichef som godkände kontrakt för en halvmiljard med allt växande ränteskulder. Skulle Chelsea arrangera något liknande mitt i Fulham vet jag en viss halvskadad Liverpool-spelare som skulle utan motivering vara en het kandidat.
I succébloggen ”Hoist The Blue” kunde vi i veckan ta del av ett klockrent inlägg av redaktör Daniel Joannou. Där beskrev han känslorna kring svek på någon man trodde man litade på. Vare sig det rör sig om ett par läderstövlar, Joe Cole eller både och, är känslan av svek densamma. Längst inne i garderoben borde min Chelsea-tröja med ”J.COLE” Nr. 10 tryckt på ryggen ligga. Smartast hade väl varit att från börja gardera sig med att strunta i nummer och satsat på ett konkret ”COLE”. Hade kunnat tolkats som en hyllning till både Charlton (numera West Ham) eller Ashley med samma efternamn och den hade inte behövt ligga undangömd. Men problemet är att jag varken har någon speciell relation till någon av dem och en naiv supporter kan aldrig gardera sig.
För naiv var jag och så många med mig var. Vi svalde varje ord om känsla för klubben i en tid då lojalitet bortprioriteras. När han sedan skrev på för Liverpool var det ett obönhörligt svek mot alla som trott på honom oavsett form och status, inte konstigt att kärleken snabbt vändes till ilska. När Chelsea åker upp till Liverpool imorgon för spel sitter en lite rikare, men fortfarande lika skadebenägen Joe Cole på läktaren. Tålamodet med skadade spelare är alltid lägre i ett lag ur form.
För några miljoner extra sålde han istället potentiell legendstatus mot en allt sjunkande och bortglömd karriär där ingen om 20 år kommer berätta historien om The Shed-Joey. Där har ni ett av fotbollens tragiska ansikten.
