Krönika: Tack för allt, Özil
Efter en period med rykten och funderingar står det nu klart. Özil är inte längre kvar i Arsenal. Vilka år han hade!
I mars förra året var jag i London och tittade på Arsenals hemmamatch mot West Ham. Det jag och alla 60 000 halvfrusna åskådare på Emirates inte visste då var att inget skulle bli som vanligt igen, på ett bra tag. På flera olika vis. Dels skulle det bli den sista matchen med fullsatta läktare i London på ett bra tag och dels skulle det komma att bli Mesut Özils sista match i den rödvita dräkten.
Jag kommer ihåg hur jag hela dagen satt med Twitter, Sky Sports livesändning och Sportbladets bevakning på datorn i soffan den där dagen. Deadline day, 2 september 2013. Ett par dagar tidigare hade ett par, vad som tycktes vara helt falska och lösryckta, rykten börjar florera på Twitter och diverse tidningar i både England och Spanien. Tydligen skulle Arsenal vara på väg att värva VM-bronsmedaljören och La ligas trefaldige assistkung Mesut Özil. Det kunde inte vara sant tänkte jag.
Åren innan hade det nämligen inte varit prat om några världsstjärnor på gång till Arsenal. Istället hade vi tagit in André Santos från Fenerbache, Nacho Monreal från Malaga och Lukas Podolski från Köln. Det största namnet vi hade värvat senaste åren var Cazorla från Malaga. Men det var ingen supervärvning och hade bara kostat 19 miljoner.
Detta samtidigt som konkurrenterna hade köpt spelare som Eden Hazard från Lille, Fernandinhio från Shaktar och ja, Robin van Persie från oss. Samtliga för betydligt mer än 19 miljoner. Visst, det berodde mycket på att bygget av Emirates fortfarande tyngde klubbens plånbok och ekonomi. Men det tyngde också att se alla andra spendera dyra pengar och köpa storspelare när vi bara tog in spelare som man aldrig hade hört namnet på. Chu-young…vem?
Men så kom ändå stunden och livesändningen från norra London som blev en så kallad ”instant classic”. En sändning på ett par sekunder som än idag kan få mina och många andra supportrars mungipor att peka uppåt på nolltid. Sky Sports reporter Geraint Hughes står i en hop av flera spända och förväntansfulla supportrar utanför Emirates. Med en halvtimme kvar av transferfönstret säger han plötsligt orden ”Mesut Özil is going to play in the Premier League, for Arsenal” och det glädjeyreblandade kaoset runt den stackars reporten är ett faktum. Själv satt jag i soffan helt mållös och kunde inte tro mina ögon eller öron. Det var alltså sant.
Förväntningarna på tysken var givetvis skyhöga. Men Mesut visade direkt att hans rekordsumma på 42 miljoner pund var välspenderade pengar. Ett par dagar innan övergången hade Arsenal vunnit mot Tottenham och supportrarna var i sjunde himlen, redan innan Özil anslutit. Elva minuter in i debutmatchen mot Sunderland presenterade sig Özil för sina nya supportrar. En tidig assist till Girouds öppningsmål fick Arsenals supportrar i extas och började genast att drömma om framgångar och titlar. Samtidigt skickade både övergången och tyskens direkta impact signaler till rivalerna att Arsenal åter var redo att slåss om titlarna igen.
Efter det gick Özil bara från klarhet till klarhet. Han visade snabbt att han var mer än redo att ta en huvudroll i Arsenal. Med sitt fina passningsspel och fantastiska speluppfattning öppnade han upp motståndarnas försvar som en varm kniv i ett smörpaket. Assist efter assist fick honom att bli en storfavorit direkt hos supportrarna och ”We’ve got Özil” ekade gång på gång över gräsmattorna och läktarna när han spelade.
Under hans första år i klubben ledde Arsenal länge ligan, men tappade under våren hoppet om titel. 2014 hjälpte han dock laget att ta sin första titel på nio år när Arsenal vann FA-cupen med 3-2. Därefter växte kraven och förhoppningarna på Özil att större. Efter att vunnit VM med Die Mannschaft blev kraven inte direkt mindre. Dock tvingades han spendera en tid vid sidlinjen på grund av en skada strax därpå. Efter det gick det både upp och ner för Özil och Arsenal. Med Alexis tillsammans med Özil i laget var man 2015/2016 återigen nära på att vinna ligan, men nådde inte hela vägen nu heller.
Åren därpå hade Arsenal med Özil i laget blivit ett av Premier Leagues bästa lag, när man hade bollen inom laget. Med ytterligare titlar i FA-cupen och spel i Europa visade Arsenal att man nu kunde slå vilket lag som helst. Dessutom hade tysken börjat göra mål nu också. Vilka mål han gjorde också. Med ett högklassigt hattrick mot Ludogorets, ett vackert 3-2-mål mot Liverpool och ett distinkt volleyskott mot Newcastle visade han att han var en av ligans bästa spelare. Sen var det något som hände.
Strax innan Wenger lämnade klubben hade tysken fått ett nytt kontrakt. Ett kontrakt som innebar att han skulle få hela £350k per vecka. Väldigt mycket pengar, men kanske någorlunda relativt rättvist och befogat just då. Med tanke på hur bra och viktig han var. Dock fick han strax efter det en ny manager, Emery. En manager som inte alls verkade gilla Özil, utan placerade honom på bänken mer än på planen. Det gjorde även Arteta som tog över efter Emery. Men i mars 2020 fick Özil alltså äntligen spela igen, och visade med sin assist till matchens enda mål att han fortfarande kan. Trots det blev detta alltså hans sista framträdande i den röda tröjan.
Texten blev kanske något längre än vad jag tänkt, men med all rätt. För Özil har faktiskt varit med och bidragit till mer än vad många vill erkänna nu. Den senare tiden i klubben har han ofta sett oengagerad, osynlig och nästan trött ut när han väl fått spela. Det har inte alls varit den Özil som fullständigt trollband i början oss och fick oss att sjunga hyllningssånger i hans ära. Han kom till en klubb som inte vunnit en titel på flera år och lämnar med fyra titlar från FA-cupen och ett par sköldar från Community Shield. Att han låg bakom samtliga titlar kan man inte säga, men att han var en starkt bidragande faktor till flertalet av titlarna och Arsenals framgångar kan ingen ta ifrån honom.
Trots den senaste tiden förtjänar Özil all respekt och kärlek från oss supportrar. För allt han gjort, allt han bidragit med och all den kärlek som han gett klubben och oss supportrar. Även om han inte fått spela. Jag kan inte mer än att hoppas att han får mycket spel tid i Turkiet och få visa vilken fantastisk spelare han är.
Tack för allt, Özil. Danke, Özil.
Ya Gunners Ya.
