Krönika: The great escape
Jag får väl vara den första som kryper till korset och säger förlåt för att jag tvivlade på detta lag. Även om det såg totalt hopplöst ut för så sent som ett par veckor sedan så skall hoppet vara det sista som överger. Vad är det då som har hänt egentligen? Vi tar det ifrån början.
Sunderland som tidigare var kända som jojolaget nummer ett har nu gjort sin sjunde raka säsong i Premier League vilket inte är helt fy skam. Tittar man dock på de tidigare placeringarna så är de inte särskilt smickrande då raden ser ut enligt följande:
15, 16, 13, 10, 13, 17.
Det är lite av en tradition att laget väntar in till de absolut sista omgångarna för att säkra nytt kontrakt, allt för att göra det så jobbigt som möjligt för oss som fallit för Sunderland. Säsongen 13/14 får väl dock räknas som den säsong det varit mest svettigt, mest uppgivet och samtidigt mest oväntat att det till sist blev ett nytt kontrakt.
Sommaren var ljus.
Efter 17:e platsen under säsong 12/13 som säkrades i den näst sista omgången då man kryssade emot Southampton samtidigt som Wigan förlorade emot Arsenal så var det mycket som skulle göras inför denna säsong för att få laget på rätt väg igen. Tränare Pablo Di Canio som sågs som en räddande ängel när laget klarade sig kvar i Premier League skulle få sommaren på sig att bygga det lag han ville ha.
Sunderland som brukar vara väldigt aktiva under sommaren då fönstret är öppet var även det denna sommar. Hela 14 stycken spelare värvades in samtidigt som 12 stycken lämnade. Av de som lämnade var det dock ett antal juniorer som inte fick något kontrakt men bland de 12 så fanns även målvakten Simon Mignolet och den enda tekniska spelaren i Sunderland, nämligen Stephane Sessegnon. Saknar man endast två av 12 spelare som man tappar så får det väl ändå anses som en bra sommar när det gäller flyktade spelare. Nya spelare in däremot så fanns det en hel del spännande namn. Jozy Altidore som öst in mål i Holland, Emanuele Giaccherini som gjorde så bra ifrån sig i det Italienska landslaget var de två man hoppades mest på men det fanns även spelare som Diakite, Cabral och Borini som samtliga gjort väsen av sig i Europa. Ett antal yngre spelare värvades också in men dessa var det nog ingen som egentligen trodde värvades för något annat än framtiden.
Själva försäsongen såg även den ljus ut resultatmässigt. Paolo Di Canio tog med laget på ett långt träningsläger i Italien där det blev två segrar emot enkelt motstånd. Det blev vinst emot ett lokalt lag med hela 13-1 och sedan även en seger mot ett lag ifrån den Schweiziska andraligan. Sunderland var även inbjudna till en turnering i Hongkong där även giganterna Tottenham och Manchester City deltog. Efter lottningen stod det klart att Sunderland skulle möta Tottenham i semifinalen vilken man också vann med 3-1, bland annat efter mål utav David Moberg-Karlsson. Finalen blev dock för svår då City avgjorde tidigt med matchens enda mål. Det hann bli en seger även i den sista träningsmatchen när Sunderland besökte Danmark för möte med Midtjylland efter att Adam Johnson avgjort tidigt med matchens enda mål.
Katastrofal inledning av säsongen.
Med fina resultat i träningsmatcherna och även bra spel enligt rapporterna så såg man fram emot säsongen med ganska så stora förhoppningar. Visst så var spelschemat tufft i inledningen då man om man bortser ifrån premiären emot Fulham på hemmaplan så skulle alla de stora giganterna komma till Stadium of Light på rad. Hemmaplan har egentligen alltid varit Sunderlands starka sida och det har egentligen inte varit lätt för något lag att komma dit och plocka hem tre lätta poäng.
Inledningen av säsongen blev så långt ifrån vad man kunde hoppas. Fulham hemma, Southampton borta och Crystal Palace borta kändes som en bra start på säsongen som faktiskt skulle kunna ha inbringat nio poäng vilket betytt att man skulle få med sig en positiv känsla i det kommande tuffa spelschemat. Prestationerna var dock usla i dessa tre matcher och det slutade med en poäng borta mot Southampton och i övrigt noll poäng. Redan då började snacket om att Di Canio inte alls var rätt man för Sunderland, att spelarna inte trodde på hans spelidé vilket betydde att kaoset var i full gång. Efter ytterligare två förluster emot Arsenal och West Brom så blev det offentligt den 23:e september att det var tack och adjö för Di Canio efter endast fem ligamatcher.
Jakten på en ny manager sattes igång direkt, under tiden så fick Kevin Ball som får ses lite som en legendar i Sunderland chansen att visa vad han gick för som huvudtränare. Han visade öppet i tidningar att han mer än gärna ville ha detta jobb och ett tag så verkade det även som att han skulle få chansen under en längre tid. Det blev dock inte så utan den 8:e oktober så presenterades Gustavo Poyet som mannen som skulle få igång Sunderland denna säsong. Poyet som gjorde det väldigt bra i Brighton men som trots det fick sparken hade ingen lätt uppgift framför sig och hans första match vid rodret slutade på sämsta möjliga sätt då det blev 0-4 emot Swansea.
Kaos i Sunderland, en ny manager tidigt in på säsongen, ÅTTA inledande matcher utan seger och endast en enda liten poäng inspelad. Kan en säsong egentligen börja på ett sämre sätt? Kanske kan det de, men det skulle vara svårt. Mitt upp i allt detta så stod våra kära grannar Newcastle näst på tur att komma och besöka Sunderland och det gjorde väl egentligen ingen gladare. Dels vill man egentligen inte se det laget i närheten av Sunderland och dels så var formen liggandes i ruinens botten. Något hände dock denna match, spelarna tyckte det var ganska så kul att spela fotboll och säsongens första seger bärgades via en 2-1 seger efter att Fabio Borini prickat in ett långskott med ett par minuter kvar att spela. Detta gjorde dock inte att formen ändrades på något sätt utan snabbt var man tillbaka i samma usla form igen och förlusterna radades upp.
Cuperna gick bra i all bedrövelse.
Ligacup och FA-cup spelet är det sällan som Sunderland har lyckats speciellt bra i. Senaste finalen var i FA-cupen 1992 då Sunderland låg i den näst högsta serien och man mötte Liverpool som vann finalen med 2-0. Att vara framme i final av någon av cuperna är väldigt sällsynt för Sunderland. I FA-cupen har man varit i final fyra gånger varav man vunnit två och förlorat två. Ligacupen hade man endast en finalplats tidigare som man förlorade.
Man brukar överleva de två-tre första rundorna och sedan tar det stopp. Denna säsong skulle det dock bli lite annorlunda, framför allt i Ligacupen. Trots det usla spelet i ligan, trots att självförtroendet i botten så tog man sig igenom de två första rundorna efter segrar emot MK Dons och Peterborough. Efter att ha slagit ut Southampton så var det dags för kvartsfinal och där väntade Chelsea. Ett sent kvitteringsmål ifrån Borini och ett sent segermål i förlängningen ifrån Ki så var man framme i en semifinal och där väntade Manchester United.
Att slå ut Chelsea är stort, att sedan även lyckas slå ut Man Utd var ännu större. I den första semifinalen vann med hemma med 2-1 men bortamötet slutade med förlust 1-0. Då de inte använder sig av bortamål i dubbelmöte så gick matchen till förlängning där Sunderland såg ut att säkra segern genom Bardsley som gjorde mål i den 119:e minuten. Bekantingen Jonny Evans lyckades dock kvittera i den 120:e minuten och matchen gick till straffar. Det kan anses som en av de sämsta straffsparksläggningarna genom alla tider då endast tre av tio straffar resulterade i mål och det var Sunderland som drog längsta strået vilket resulterade i den första cupfinalen på 22 år. I Finalen blev dock Manchester City till slut för svåra.
Även FA-cupen gick helt okej men efter en riktigt dålig insats emot Hull i kvartsfinalen som man förlorade med 3-0 så förstördes chansen till en dubbel finalplats. Egentligen om man ser till motstånd så hade ju FA-cupen varit en större chans att gå till final i eftersom man fick möta Hull i kvartsfinalen som sedan fick möta Sheffield United i semifinalen. I Ligacupen var det Chelsea i kvartsfinalen och Manchester United i semifinalen. En finalplats är dock alltid välkommet så denna säsongs cupspel får betyget MVG.
Otrolig avslutning av säsongen.
Utan att fördjupa oss allt för mycket i match för match under säsongen i ligan så kan man säga att det under en väldigt lång tid var en enda lång bedrövelse. När det endast återstod sex stycken matcher av säsongen så låg Sunderland under strecket med sex poäng upp till nytt kontrakt. Man hade sju raka förluster i ligan och dessutom så gick man in i ett brutalt spelschema där man skulle möta Manchester City, Chelsea och Manchester United, samtliga dessa på bortaplan. Det var i detta läget som förmodligen så gott som alla som har Sunderland i hjärtat hade gett upp. På olika forum så började det redan pratas om nästa säsong, vilka spelare skulle lämna, vilka skulle kunna tänka sig att följa med laget ner en division, skulle Poyet stanna kvar efter uråkningen?
Visst fanns fortfarande chansen, man hade förutom tre stentuffa bortamatcher även kvar att möta Cardiff, West Brom och Swansea på hemmaplan. Tre stycken hemmamatcher som väl egentligen skulle kunna resultera i nio poäng som gett chansen till nytt PL kontrakt. När man dock hade i bakhuvudet att man på sina tidigare 16 hemmamatcher endast plockat 12 stycken poäng så kändes ju inte det direkt som en tröst att ha lite ”enklare” lag kvar att möta på hemmaplan.
Vad som nu hände med laget vet jag inte och det finns nog ingen som kan förklara det heller. Manchester City borta var först ut av de resterande sex matcherna och här visade Sunderland plötsligt upp ett hjärta som man tidigare bara kunnat ta del av i vissa cupmatcher och även i de två derbyn emot Newcastle som man under säsongen lyckats vinna. Visst har man lyckats vinna emot City på hemmaplan fyra år i rad men att man skulle lyckas skaka ett titeljagande lag på bortaplan var i de flestas ögon helt osannolikt. Gus Poyet valde oväntat nog att sätta Connor Wickham på topp som tidigare under säsongen varit utlånad och som i de få chanser han fått i PL inte gjort någon glad. I denna match skulle det visa sig vara en enorm fingertoppskänsla att låta honom spela då han efter att City gjort 1-0 både kvitterade och gav Sunderland ledningen i den andra halvleken. Fram tills det endast återstod två minuter av ordinarie tid så satt man och bet på naglarna men då klev Nasri fram och kvitterade. Samma Nasri hade sedan ett gyllene tillfälle på stopptid att avgöra matchen men sköt över från nära håll. Kanske var det just den här poängen som gjorde att lite självförtroende kom in i truppen, kanske var det de just det att de faktiskt går att anfalla mot bra lag, att det går att kriga sig till poäng, kanske var det just det som spelarna fick in i sina huvuden.
Trots poängen så var läget i tabellen allt annan än trevligt. Att nästa uppgift var Chelsea på Stamford bridge, en arena som inte Chelsea förlorat på under de 78(?) matcherna som Mourinho lett laget, ingav väl inte direkt något hopp det heller. Spelarna i Sunderland tog dock med sig motivationen från den senaste matchen och lyckades på något märkligt sätt att vinna, mot Chelsea, på bortaplan, what? Att Mourinho inte var nöjd med domaren bryr jag mig inte det minsta om, det var den överlägset skönaste segern på väldigt länge. Även om vi skulle åka ur PL så kunde vi i alla fall skryta med att vi gjort något som inget annat lag klarat av.
Med dessa fyra poäng i bagaget började lite hopp tändas igen. Vi var fortfarande beroende av andra resultat, vi skulle fortfarande behöva ta ganska många poäng på de fyra återstående matcherna men chansen fanns i alla fall och den var ganska stor. Sunderland sopade banan med Cardiff och vann med 4-0 på hemmaplan, även det är egentligen helt fantastiskt med tanke på det skrala poängtjänandet på hemmaplan.
När man sedan skulle åka till Old trafford så var man med och nosade på nytt kontrakt. Chansen till ännu en skrällseger borta emot ett storlag fanns såklart men det var nog få som trodde på det. Det blev en relativt jämn match, Man Utd ägde inte alls spelet så mycket som man kunde tro och anfallsvåg efter anfallsvåg som varit deras signum framför allt på Old trafford kom aldrig. Istället så var det Sebastian Larsson som avgjorde matchen när han på volley placerade in matchens enda mål. Oavgjort borta emot Manchester City, seger borta emot Chelsea, seger borta emot Manchester United, allt detta skedde efter sju raka förluster i ligan och när nytt säkrat kontrakt var väldigt långt borta. Man kan behöva nypa sig i armen för mindre saker för att verkligen förstå att detta har hänt.
Efter dessa resultat hade man nu saken i egna händer. Fulham och Cardiff fick respass ifrån PL efter segern emot United och enda hotet var nu Norwich. Kanariefåglarna kryssade emot Chelsea och låg nu två poäng bakom Sunderland med en match kvar att spela, Sunderland hade två kvar att spela. Med hjälp av sin betydligt bättre målskillnad så kändes det som att det skulle räcka med en poäng på någon av de återstående två hemmamatcherna emot West Brom och Swansea för att säkra kontraktet. På onsdagskvällen så stod det dock klart att spänningen i den sista omgången vad gäller bottenstriden är borta då Sunderland vann matchen emot West Brom med 2-0 efter en ganska sömnig match. Fem poäng ner till strecket med tre poäng kvar att spela om så är bottenstriden avgjord.
Anledningen?
Vad är då anledningen till denna saga som får anses vara en ”great escape”. Det är nog svårt att förstå egentligen. Det är inte någon sprudlande anfallsfotboll som tagits fram utan tittar man på statistik över de fem senaste matcherna som är anledningen till att Sunderland klarat sig kvar så har man sammanlagt 17 stycken avslut på mål, elva utav dessa har resulterat i mål. Effektiviteten har förbättrats, visst är det så, men det kan ju inte vara hela sanningen. Fotboll handlar mycket om självförtroende hos spelare, att våga spela sig ur en situation och behålla bollen inom laget istället för att skjuta så långt man bara orkar vilket gör att de inte dröjer många sekunder innan man har ett anfall emot sig igen är något som syntes i de senaste matcherna att spelarna fått in i sig. Man har också i de fem senaste matcherna startat med exakt samma uppställning och även det kanske har gett spelarna lite extra självförtroende och fått dem att inse att de är dem som skall spela laget kvar i högsta serien.
Hur som helst så är det något helt osannolikt som hänt och jag har lärt mig att hoppet är något som man alltid skall ha inom sig hur mörkt det än kan vara.
HA´WAY THE LADS.
