Krönika: ”Under all kritik”
En text om de senaste händelserna i Wolverhampton Wanderers.
”Man mår som laget gör”, brukar en del supportrar svara när man frågar hur läget är. Det är hängande huvuden efter en förlust och det är muntert och lätta steg i vardagen efter en vinst.
För egen del har de senaste årens utveckling med VAR, VM i december, stora spelaromsättningar, ägarbyten, tränarbyten och allt annat fått en att bli något mer avskärmad mot denna sport vi kallar för fotboll. En vinst eller en förlust har inte haft en lika stor känslomässig påverkan som det en gång hade. Kanske har det också med livet i stort att göra. Det finns en värld utanför fotbollen, där ens lag inte längre tar en lika stor plats i tillvaron.
Men efter gårdagens match mot Ipswich Town och efter den senaste veckans händelser innan, under och efter slutsignalen, har ens tankar och uppmärksamhet med starkare kraft riktats mot Wolverhampton Wanderers.
Jag följde slutet av Ipswich-matchen med telefonen i handen och ögonen riktade mot skärmen i min lägenhet. Livetickern var på, 90+1, 1–1, 90+2, 1–1, 90+3, 1–1 och jag tänkte för en stund att en pinne för Wolves var säkrad och tre poäng i vår interna tipsliga var på ingång. Men matchen var inte slut. 90+4 (1–2) och ett stort F***n ekade i lägenheten. Vanligtvis brukar jag sällan jubla speciellt högt när vi gör mål eller skrika ursinningslöst efter ett felaktigt domslut eller insläppt mål, men nu gör jag det igen.
Kvällen fortsatte på annan plats, långt ifrån fotbollens värld och i stället hemma hos ett par vänner där vi umgicks utan att snacka sport. På tunnelbanan hem tar jag upp mobilen igen, läser andra supportrars kommentarer efter matchen på forumet och får till mig att det inte stannade efter 1–2. Fler scener hade utspelats på Molineux.
Vänsterbacken Rayan Aït-Nouri hade fått spel och blivit utvisad. På bilderna efteråt framstår det nästan som att Craig Dawson får agera som dörrvakt/ordningsvakt mot en vildsint besökare som inte accepterat att kvällen tagit slut.
Vad hans lagkamrat Matheus Cunha sedan gör är ännu värre. Vår nummer 10 och fixstjärna, anfallsesset med ”licence to score”, armbågar en person från Ipswich säkerhetspersonal i bakhuvudet, sliter av hans glasögon och är utom sig av ilska. Vad som har sagts och bakgrunden till händelsen har jag inte fått information om. Men oavsett vad det handlar om är Cunhas beteende helt oacceptabelt. Att en professionell idrottsman brukar våld mot en annan person är under all kritik och något som bör få konsekvenser.
För några veckor sedan ville vår målvakt José Sá ta saken i egna händer och var på väg upp mot hemmaläktaren efter att kritik riktats mot honom. Han hölls tillbaka och fansen som häcklade honom leddes ut från läktaren. I måndags fick vår tidigare lagkapten Mario Lemina hållas tillbaka efter ordväxlingar med Jarrod Bowen efter slutsignalen. Lemina knuffade bort en tränare ur Wolves ledarstab i samband med situationen och blev senare av med sin lagkaptensbindel.
Att spelare blir frustrerade är en sak, att spelare väljer att ta ut sin frustration till en nivå som är långt ifrån vad som kan anses vara acceptabel bör markeras. José Sá, Mario Lemina, Matheus Cunha och Rayan Aït-Nouri har alla gått över en gräns. Lemina fråntogs kaptensuppdraget, vi får se om det blir ytterligare konsekvenser för de övriga spelarna.
Man mår som laget gör, kan även jag skriva under på. Just nu känner jag mig upprörd, besviken och uppgiven. Wolves har väckt känslor inom mig men det var inte dessa känslor som jag ville att klubben skulle framkalla.
