Krönika: Välkommen till vår hemmaborg
Matchdagar är alltid matchdagar. Speciella, uppiggande och karaktäristiska i sin enkelhet. Derbydagar är något annat. Större och mer nervkittlande. Det blodiga allvaret och prestigen. En annan känsla av förhoppning och förväntan stundar utöver det man upplever vanligtvis. Det skall vi känna två gånger denna vecka, i vår hemmaborg.
Vi är mitt i veckan där det skall spelas om en final i ligacupen och en Champions League plats. Motståndarna är Chelsea och Arsenal, ärkerivalerna från norr och söder kommer på besök till vår mark. Hemmaborg, som Antonio Conte är fast beslutsam över att det är och skall förbli. Han har berättat att det är en del av hans mentalitet som jag tror att vi supportrar måste också eftersträva att förändra. Contes vinnarskalle och karaktär har truppen under upplärning och där behöver vi fans befinna oss också.
Tillsammans är vi Tottenham och vi har upplevt förlorade finaler och tränarbyten av hopplöshet av rang. Vi har även fått bevittna Dele Allis slughet till mål på Stamford Bridge och Erik Lamelas griserier mot Arsenal, just det där som betyder någonting. Så det spelar ingen roll vart vi befinner oss, på Tottenham Hotspur Stadium eller hemmavid kravlandes på golvet på grund av nervositet, vi måste känna och uppleva de känslorna som vi ställer kraven på att Contes Tottenham gör. Fastän ett hisnande Chelsea eller formstarkt Arsenal så skall vi aldrig gå in i ett derby utan att tro att vi inte bjuder upp till krig och kamp.
Emblemet har alltid en underskattad stor tyngd och meningsfullhet till vad det symboliserar i varje match. Den påminner och står för vår värdegrund, historia, ideologi och DNA. Vår resa, från bakgrund till framtid till nutid. Den symboliserar oss supportrar och det vi representerar till klubben. För fotbollen är till för oss, den finns med oss i med- och motgång. Och emblemet är till för mig, idag mer än någonsin. Det är vår ledstjärna till tillgänglighet och segrar. Och på derbydagar, då förstärks allt detta mer än någonsin.
Det är omöjligt att inte ryckas eller dras med i ett känslosvall av uppmuntran och nervositet inför stunder som komma skall. Det går inte att ägna sig åt att vara kritisk och ifrågasättande inför laguppställning eller spelidé här och nu, utan istället att flytta allt fokus till vad det faktiskt är som betyder något, försvar av vårt nav och arv.
FA-cupfinal, träningsmatch eller tjugofemte omgången i Premier League - det spelar ingen roll. Matcher som dessa ska de gula korten visa sig frekvent och hockeytacklingarna mot Marcos Alonso får härja fritt, allt annat är underkänt. Som hedersmedlem i Contes lärljungar avslutar jag med passande citat: ´´Our target is to win, not to try to make all the players happy.´´
