Krönikan: Förnekelsens tid är förbi
När säsongen närmar sig sitt slut och resultatet så småningom printas ut och sätts upp på anslagstavlan är det dessvärre besviken läsning vi supportrar tar del av. Så är det. Förnekelsens tid är förbi.
Jag säger det redan nu i början. Denna krönika kommer inte låta som ljuv musik i allas öron (för alla er högläsare det vill säga). Detta är snarare den bittra verklighetens hammare som slår ett högt och ljudligt slag i huvudet på oss Chelsea-supportrar. För det är så det ser ut när verkligheten hinner ikapp en. Och det gör riktigt ont.
Låt mig förklara vad jag menar. I alla organisationer görs utvärderingar. Man utvärderar den tidsepok som varit genom att titta på de målsättningar man hade innan periodens början och granskar resultatet. Förhoppningsvis har man uppnått sina mål men om man inte har det så måste något göras. En korrigering. Någon kommer att få stå till svars innan nya mål och visioner upprättas. Och så rullar det på. Något förenklat, men ändå.
Chelsea är en sådan organisation, ett lag som står inför en utvärdering. Och den utvärderingen är inte positiv. Den är rödmarkerad all over. Och nu ver jag att några likasinnade inte kommer att hålla med och slänga sig med argument som "Äsch, det är en mellansäsong", "Jag har fantomej varit med om mycket sämre" och "så illa är det inte". Ni har en poäng. Man behöver inte spola tillbaka bandet längre än till 2003 för att se mig jublandes över en 4:e plats och det Champions Leauge-spel den innebar. Men då hade Chelsea också helt andra målsättningar och således hade vi också andra förväntningar. Lyckas man dock inte uppfylla sina mål, är inte ens tämligen nära att göra de, ja då är det ett misslyckande.
Låt mig dyka ännu djupare. Jag vet inte exakt hur målsättningarna löd innan denna säsongen började, men i och med att vi gick in i säsongen som dubbelvinnare är det sunt att anta att målsättningarna låg ungefär där - Att försvara våra titlar. Hade vi inte gjort detta, utan istället vunnit Champions League så tror jag att det hade varit ganska jämförbart (om inte bättre). Hade vi "bara" vunnit Premier League så hade det fortfarande varit bra, och hade vi "endast" vunnit en cup så hade resultatet nog varit godkänt.
Detta är alltså egna spekulationer, mina egna ramar för hur jag som supporter resonerar kring min egen klubb och dess eventuella målsättningar. Något abstrakt, visst, men visst låter det sunt?
Verkligheten är dock en annan. Säsongen lider mot sitt slut och vi kan konstatera att Chelsea åkte ur Champions League i kvartsfinal, floppade i de inhemska cuperna och (till 99% säkerhet) inte lyckades försvara sin Premier League-titel. Detta innebär alltså att Chelsea inte får någon titel - eller spelar i någon cupfinal - i år. Det är första gången det händer sedan 2004. Första gången på sju säsonger.
Det är det resultatet som printas ut och sätts upp på anslagstavlan. Och en kort utvärdering av detta lyder IG. Ett misslyckande.
Vad som har gått fel och hur det har gjort det låter jag någon annan spekulera i. Förslagsvis ledningen. Annars behöver jag en hel ny krönika att skriva och ett dussintals arga kommentarer att svara på, så jag låter det vara tills vidare. Men vad jag vet är att någonting måste hända. Ett svar på att "detta var inte vad vi förväntade oss". Det är liksom så det fungerar i förväntade framgångsrika organisationer - att en korrigerande åtgärd vidtas om man har misslyckats.
- Och jag lägger mina pengar på att Carlo Ancelott försvinner.
För det är liksom så det fungerar i fotbollens värld. På gott och ont. Uppfyller man inte sina mål, eller rättare sagt - vid ett konstaterat misslyckande - då brukar tränaren ryka.
Visst, andra åtgärder kan vidtas. Vi kan komma att värva in några spelare. Ordföranden kan komma att lämna sin post. Ägaren kan till och med komma att lämna. Eller så händer ingenting (men det tror jag absolut inte). Men jag sätter som sagt mina pengar på att Ancelotti ryker.
Men är det rätt eller fel? Tja... jag vet inte. Fastän vissa menar att han bara red på Hiddinks framgångsvåg förra säsongen när Chelsea vann dubbeln så tycker jag visst att han gjorde det bra. Då(!). Dessvärre har hans oförmåga att vända matchbilder denna säsong gått mig på nerverna och jag är något trött på hans ständiga blickande framåt, hur illa det än sett ut. För säga vad man vill, men Chelsea har inte på det stora hela spelat så bra fotboll som laget är kapabelt till att spela denna säsong. Och jag lämnar således diskussionen där, annars behöver jag en helt ny krönika och ett tio-dussintals arga kommentarer att svara på.
Att vi sedan fick en himmelsk chans att ställa allt tillrätta förra helgen, men misslyckades, gör mig bara ännu mer irriterad.
Efter alla förnekelser denna säsong, efter alla gånger jag har sagt "det är en lång säsong", dragit i halmstrån och hoppats innerligt - så är det här vi står idag. Det är, vad jag betecknar som, dagens sanning. Sant är också att jag inte är mindre supporter för det. Jag kommer fortfarande att lägga en stor del av mitt liv samt mina surt förvärvade pengar på att följa Chelsea nästa säsong. Och säsongen efter det. Och efter det. Trots att förnekelsens tid är förbi. Trots att verklighetens hammare har smällt mig blodig i huvudet. Och trots att något kommer att hända.
