Krönikan: Rätt att släppa Mata
CSS-redakionens Daniel Joannou går igenom varför det är rätt att släppa spelaren som de två senaste åren blivit framröstad till Player of the Year.
Låt mig börja med att säga att jag inte nog kan understryka hur mycket jag, som så många andra Chelseasupportrar, tycker om människan, fotbollsgeniet och gentlemannen Juan Mata. Med sin attityd, sin charmiga framtoning och sitt intellekt har han under två och ett halvt års tid gjort sig mäkta populär på Stamford Bridge.
Sedan Mourinhos intåg har Matas stjärna dalat. Redan i somras viskades det om osämja mellan tränare och vår lille bolltrollare. Mata var på väg bort, hette det. Yeah right, tänkte jag... Och John Terry smyghåller på Arsenal!
Mata stannade men speltiden blev allt mer knapp. Under hösten har han då och då kopplats samman med PSG men ryktena har varit av den dignitet att ingen tagit dem på allvar. Inte jag i alla fall. Vår lille bolltrollare var på väg till Frankrike, hette det. Yeah right, tänkte jag... Och Tom Henning Övrebö var faktiskt en helt okay domare!
När januarifönstret öppnades var det dock dags igen. Elaka tungor placerade vår lille bolltrollare i Manchester United. Samma Manchester United som varit vår största rival om ligaguldet de senaste decenniet? Som vi mött i FA Cupfinal? Champions League-final? Och som vi ogillar mer än pyntade julgranar sent i januari?! Yeah right, tänkte jag... Och Benitez är smal!
Men sittandes i skrivande stund känns det hela snarare som en fråga om tid. Mata kommer bli United och blotta tanken på honom i rött gör att jag får en sur uppstötning. Men när den största chocken har lagt sig och man tittar in i pupillen på verklighetens öga... Är det då så förskräckligt?
Nej, det är inte det. Innan Judas-alarmet går igång och ni stämplar idiot i pannan på mig så ska jag berätta varför.
Juan Mata var vår bästa spelare två år i rad. Men. Vi får inte glömma att han var vår bästa spelare i det lag som slutade på en 6:e plats respektive en långt till toppen avlägsen 3:e plats i ligan. Långt under kraven på godkänt från både ledning, supportrar men också Mourinho. Han vill mer och kräver mer.
Att Mata knappt har spelat något alls denna säsong är dock lite av en myt. I en sammanställning som gjordes av Daily Mail tidigare denna månad ledde Hazard klart i antal spelade minuter med 1656. Tvåa låg Oscar, 1199, och trea låg Mata med 834, klart före både Schurrle, 643, och Willian, 624.
Men samtidigt som Hazard är i sitt livs form så har även Oscar utvecklats till en av de mest tongivande mittfältarna i Premier League. Matas plats borde alltså vara bredvid dessa två herrar, men då hör det till saken att även Willian har storspelat de senaste månaderna och har försvarat sin plats i laget med, framför allt, stenhårt jobb över hela planen.
Mata tvingas att jobba defensivt, men i ärlighetens namn är det inget han varken gillar eller är särskilt bra på, vilket inte rimmar bra med Mourinho. I dagens fotboll kan bara toppforwarden fuska defensivt. Om ens han. Jag kommer aldrig glömma Joe Cole som i en match mot Liverpool 2004 blev inbytt och därefter avgjorde med matchens enda mål. Han blev utsedd till matchens lirare och blev hyllad av alla. Utom Mourinho. "Jag behövde 11 man i defensiven, men jag hade bara 10" sa portugisen och kritiserade Cole offentligt för sitt kassa jobb hemmåt.
Likheterna med Mata och Cole är slående. Men där Cole bet ihop, accepterade kritiken och månaden efter jobbade till sig utmärkelsen månadens spelare i ligan, så fann sig inte riktigt Mata i situationen på bänken. Och jag skyller inte på honom. Det är fullt förståeligt av en spelare som blivit framröstad som bäst i laget två år i rad.
Men faktum kvarstår. Mata är den spelare av de offensiva mittfältarna som utfört minst tacklingar av alla. 15 stycken, enligt statistiken från Daily Mail, vilket kan jämföras med Oscars 49. De offensiva mittfältarna förväntas att jobba hem och hjälpa de defensiva mittfältarna. Om de inte gör det så kollapsar spelidén och man förlorar mot Arsenal med 5-3.
Att Mata inte hjälper till nåt vidare bakåt är ingen nyhet. De tidigare åren försvarade vår lilla bolltrollare sin plats i laget genom en drös mål och målgivande passningar.1 mål har Mata gjort i år och det kom i Carling Cup och blott två assist har det blivit. Uteblir målskörden och assisten, i kombination med dåligt defensivt arbete, då håller det inte. Inte enligt Mourinho. Och jag är villig att hålla med.
Notera nu att jag på inget sätt säger att Mata är en dålig spelare. Inte heller en lat spelare. Det enda jag säger är att det i nuläget finns spelare som presterar bättre än honom och att jag står bakom att Oscar, Hazard och Willian just nu är bättre alternativ. Vill man då inte, som tvåfaldig årets spelare, vackert vänta på sin tur, kämpa sig in i laget på nytt och kriga till sig en plats (vilket jag som sagt helt kan förstå) ja, då är dörren öppen enligt Mourinho. Och jag är villig att hålla med.
Om man också får £40 miljoner känns beslutet inte så fördjävligt som det gjorde från början. Inte om man tänker till en extra gång. Det har Mourinho gjort. Och jag är villig att hålla med.
Mata behöver spela. Han behöver ha en fri roll bakom anfallaren och han behöver vara i ett storlag där han blir uppskattad för sina offensiva kvalitéer. I Mourinhos lagbygge finns det dock inte någon sådan plats. Inte just nu i alla fall.
Detta kunde blivit något riktigt bra, men det fanns varken tid eller rum denna gång och motvilligt konstaterar jag att det nog är det rätta draget för alla inblandade. Uppgivet önskar jag således vår lilla bolltrollare lycka till och gratulerar Man United till människan, fotbollsgeniet och gentlemannen Juan Mata.
