AEK Larnaka - West Ham0 - 2
Larnacas passion räckte inte till – West Ham med fördel inför returen
En stark fördel inför returen på London Stadium är ett faktum efter en relativt komfortabel seger i Cypern. Men är det verkligen detta som är anledningen till att vi håller på West Ham? Vill inte ni ha den passionen som cyprioterna verkar ha på deras lilla läktare? Och de där första 30 minuterna av matchen, var det verkligen vi som var Premier League laget?
Är det vi som är det cypriotiska mediokra laget som möter Premier League motstånd? Den känslan var svår att slita sig bort från. Med all rätt dessutom, för inte var det vi som fick tre hörnor på rad och fintade bort deras vänsterbackar så de ramlade. Det var AEK Larnaca. Men Premier League laget som spelade semifinal i Europa League för 10 månader har ändå bollinnehavet mot stackarna från Cypern? Nej. Svar nej. Tvärtom. Fruktansvärt passivt. 25:te minuten, Lanzini ensam med bollen och inte en gulgrön spelare i närheten. Passar till Downes, Downes passar tillbaka, och bollen rullar av plan. Första halvtimmen komprimerad till en händelse. Men sedan hände något… Benrahma började få bollen. Och vi som nära har följt laget under säsongen vet att saker börjar hända när algerien får bollen. Ett inlägg till Antonio och pang, 0–1 till West Ham som inte förtjänar det överhuvudtaget. Antonio står förövrigt helt omarkerad i boxen när han nickar in ledningsmålet. Han hade förstås inte fått den ytan i Premier League och England. Likadant vid hans andra mål som kom bara minuter senare. Ensam utanför boxen utan någon som pressar. Det krävs förstås mycket efter det för att få bollen in i mål, och snyggt var det. Men han var fortfarande helt ensam inom 25 meter från mål. Dåligt försvarsspel från cyprioterna.
Andra halvlek inleddes och anhängarna från Cypern på läktarna sjunger som om de leder med 2–0, som om de var laget från Premier League. Det slog mig hur fint passion verkligen är. Den där känslan vi alla hade för tre-fyra år sedan när vi var borträknade varje match, men lyckades få till monsterprestation då och då mot något topp-6 lag. Nu när vi presterat så bra senaste två åren har vi för många matcher vi bara ska vinna. Jag gillar inte det. Ångest om vi förlorar och lättnad om vi vinner. Det var bättre med lättnad att matchen var över, och euphori när matchen var vunnen. Någonstans tror jag det var därför många av oss valde West Ham, för att vara underdogen och inte ha något att förlora. Nu står vi på andra sidan plan. Med allt att förlora. Vi är tippade att komma i toppen i Conference-cupen och många av oss ser det som en räddning av säsongen om vi vinner den. Vi verkar därtill glömma att det är en trofé på spel. Något som få av oss upplevt under vår livstid. Så jag tittar på Larnacas fans med en gnutta svartsjuka. Jag vill inte heller ha något att förlora. Men jag njuter ändå av att se mitt lag leda med 0–2 i en Europaåttondel.
En decimeter, så långt ifrån var Antonio att göra sitt första hattrick sedan han gjorde fyra mål borta mot Norwich för något år sedan. Stolpe ut. Bowen kom in mot Benrahma i 60:de minuten och var nära på att göra avtryck bara minuter senare när han vek in från höger så karaktärsenligt som bara han kan, och avslutade en liten bit utanför. En stund senare drar Downes på sig sitt tredje gula, vilket innebär att han inte får medverka i returen på London Stadium.
Cornet kom äntligen tillbaka till spel och han är verkligen en spelare jag tror starkt på. Han gjorde en fantastisk säsong i ett fallande Burnley och har mycket potential. På de få minuter han spelade gjorde han större avtryck än andra som spela mer än 60 minuter. Han vred ut och in på en gulgrön spelare och spelade fram till ett friläge för Paqueta. Räknas som en assist i min bok och brassen borde bara göra mål där.
Trots allt en komfortabel seger i Cypern. Vi kanske inte övertygade Larnaca om att vi är en favorit till att vinna cupen, och hade de varit lite mer kliniska framför mål hade detta kunnat bli en rysare. Och det är kanske lite skillnaden mot Champions League, att de lagen gör mål på sina chanser. Hur som helst sköt Antonio oss till ett lugnt returmöte i London är vi med ett försprång på två mål förhoppningsvis kan rotera elvan något. Först och främst har vi Aston Villa i helgen. Vi vinner ju alltid mot Villa.
COME ON YOU IRONS.
