Leeds away - proper football!
En tillbakablick på en klassisk cupkväll i Leeds. En kväll som representerade den riktiga fotbollen och det riktiga Chelsea.
Regnet öste ner över ett kolsvart Leeds. Temperaturen letade sig med möda upp över nollstrecket. På charmigt slitna Elland Road fanns 30 000 Leedsfans och 3 000 tillresta Chelseasupportrar som manade på sina lag till seger och uttryckte det gränslösa hatet mot varandra.
Det här var en klassisk cupkväll. Så långt från glamorösa Champions League-matcher eller trista hemmamatcher mot Wigan eller Stoke. Så långt från Ron Gourlays "global brand" och fotbollsturister på Chelsea Meagstore. Det här var fotboll på riktigt. Det här var Chelsea på riktigt.
Redan när vårt tåg rullade in i Leeds strax efter lunchtid på matchdagen sattes tonen. Vi smet in på puben på stationen och möttes av killar i Stone Island-jackor med neddragna kepsar och hårda, misstänksamma blickar mot alla som äntrade puben. Det låg en helt annan stämning i luften än när man åker på en vanlig bortamatch mot exempelvis Norwich eller Sunderland.
Eftermiddagen tillbringades först i hotellbaren med ett 20-tal Chelseavänner och sedan på O'Neills med ett annat gäng Chelseafans. Som vanligt var det trevligt att träffa alla polare, men bakom det glada humöret och skämten som brukar prägla våra pubsamlingar doldes en viss oro. Alla var på helspänn. Alla visste att den här kvällen i Leeds var något utöver det vanliga.
Vi CSS:are klarade oss lyckligtvis undan bråk, men en engelsk kompis blev nedslagen och stampad på utanför en pub och ett par andra kompisar hamnade mitt i ett regn av stolar utanför puben på Leeds centralstation.
Väl inne på arenan kändes det som det 70- och 80-tal jag på grund av min ålder aldrig fick uppleva som Chelseasupporter. Det var betong, trästolar och pelare. Bortaläktaren dominerades av yngre och medelålders män. Alla med rätt attityd och med rätt inställning. Inte en fotbollsturist eller en julgran i sikte. Här var det bara "proper Chels".
Från minut ett var det knappt en enda tyst sekund. Sångerna avlöste varandra och det sjöngs högre och mer intensivt än jag någonsin hört på en Chelsealäktare. "Chelsea, Chelsea, Chelsea, Chelsea, Chelsea, Chelsea, Chelsea" mullrade över Elland Road.
"We aaaaaall hate Leeds and Leeds and Leeds, Leeds and Leeds and Leeds and Leeds, Leeds and Leeds and Leeds" fick Leedsfansen att veta vad vi tyckte om dem.
"Champions of Europe, we know what we are", följt av hånfulla "You'll never sing that song", påminde dem om skillnaderna mellan våra klubbar medan "Osgood, Osgood, Osgood, Osgood, born is the king of Stamford Bridge" var en referens till en annan cupfinal, 42 år tidigare.
Den under de senaste tiden så omskrivne tv-kändisen Jimmy Saville, anklagad för sexuella övergrepp på barn, föddes, levde och dog i Leeds. Det var vi inte sena att utnyttja med "Jimmy Saville, he's one of your own" och sånger där Saville jämfördes med Michael Jackson, Gary Glitter och Arsene Wenger.
Leedsfansen var något av en besvikelse. Visst lät det väldigt högt när hela arenan var uppe på fötterna och sjöng efter deras ledningsmål och visst hade de ett par högljudda "Marching on together", men med tanke på matchens dignitet borde de ha hörts betydligt mer. "It's so quiet, Elland Road" var faktiskt berättigad.
Det här var en uppvisning i klassisk engelsk läktarkultur, och då har jag inte ens nämnt alla klassiker. En av de bästa "One man went to mow" som jag någonsin varit med om, två "Bouncy" som fick läktarfundamenten att darra och ett par "Carefree" som dånade över Elland Road.
Roberto di Matteo hyllades som vanligt i sextonde minuten och segern till trots har Rafa Benitez inte vunnit över några supportrar. "We don't care about Rafa, he don't care about us, all we care about is Chelsea FC" hördes flera gånger och när spanjoren gick fram för att applådera bortafansen efter matchen möttes han av allt annat än applåder från läktaren.
Trots att Leeds tog ledningen var jag aldrig orolig över att Chelsea skulle förlora matchen. I andra halvlek lös klasskillnaden igenom och Chelsea rullade in boll efter boll ackompanjerat av blå rökbomber på bortasektionen och nya hyllningssånger till Eden Hazard och Victor Moses samt den inte helt genomtänkta, men ack så roliga "5-1, even Torres scored".
Några sånger jag är glad över att jag slapp höra på läktaren var de om Turkiet och de två Leedsfans som blev knivhuggna till döds i samband med en match mot Galatasaray för drygt tio år sedan.
Efter matchen blev vi kvarhållna på läktaren i 20 minuter. Segerfirandet fortsatte samtidigt som highlights från våra Champions League-matcher förra säsongen spelades på storbildsskärmen. Vi fick även chansen att visa Ashley Cole att vi vill ha kvar honom i Chelsea. En perfekt avslutning på en fantastisk away day.
Jag önskar att det kunde vara så här varje match. Verkligheten är dock en annan. På söndag kommer det återigen att vara värdelös stämning på Stamford Bridge när Aston Villa kommer på besök. Men som tur är kommer vi som var i Leeds kunna leva på minnena från den underbara kvällen en lång tid framöver.
Filmklipp med ett par av sångerna som sjöngs under kvällen finns länkade i texten ovan. Här är ett filmklipp, filmat inte så långt från där CSS:arna stod, som summerar vår läktarinsats.
