London 5-A-Side Football Championships
Under 29 år försökte The London Evening Standard förmå de brittiska fotbollssupportrarna att ta Five-A-Side fotbollen till sina hjärtan. Men i en värld där den kommersiella delen blev allt viktigare tvingades man tillslut se sig besegrade och turneringen gick i graven.
Turneringen startade 1954 och man lyckades kora hela 29 vinnare innan turneringen gick i graven 1995. Efter sju raka år så tvingades turneringen till ett uppehåll (1961-66) innan man, med hjälp av sponsorn, London Evening Standard, såg till att köra på i 19 raka år. 1986-92 blev det ett nytt uppehåll innan man försökte sig på ett sista ryck.
Initialt höll man till på “Empress Hall” vid Earls Court men redan under andra året flyttade man turneringen till Harringay Arena i norra London. Harringay höll dock inget vidare mått som arena (trots mängder av stora event under perioden 1936-58) och när man valde att stänga arenan, 1958, blev Empire Pool Wembley ny spelplats. 1978 flyttade man hela turneringen till Wembley där den gick av stapeln fram till nedläggningen 1995.
Millwall och West Ham tillhörde de mer framgångsrika lagen i turneringens historia där Millwall bla vann turneringen vid tre tillfällen vid slutet av 70-talet och början av 80-talet. Bla talas det, ännu idag, om en 17-årig Teddy Sheringham, och hans Millwall, när de lyckades hålla en 3-2 ledning (mot Brentford) genom att rulla runt bollen i tre minuter! En evighet i inomhusfotboll
1993 gjorde man den största satsningen i turneringen historia för att få upp intresset för Five-A-Side igen. Man lät 14 Londonklubbar samla ihop varsit lag, bestående av A-lagsspelare, försökte fylla Wembley och valde att TV-sända hela spektaklet. Till råga på allt så gick turneringen av stapeln innan den ordinarie säsongen var över. Allt för att öka intresset hos supportrarna och för att få med sig de bästa spelarna. Även om stjärnor som Paul Gascoigne, Clive Allen och Dennis Wise anslöt så kom det knappt 7000 åskådare till eventet.
Just det året var det Watford som stod som segrare efter att man avgjort finalen, mot Wimledon, på straffar. Noterbart är att Wimbledon då mönstrade ett lag med stjärnor som Vinnie Jones, Robbie Earle och Warren Barton medan Watford, som låg i Division One (nuvarande The Championship), ställde upp med bla Perry Suckling och Gary Porter. Ett 28-minuter långt inslag från turneringen hittar ni här
Turneringen fortsatte ytterligare två år innan man valde att stänga butiken för gott. Då intresset från storlagen svalnat (pga skaderisken bland stjärnspelarna så skickade man reserver istället) så tvingades man bjuda in fler lag, även utanför London, vilket bla innebar att vinnaren av de två sista årens turnering blev Wycombe Wanderers.
