Lovén Callin " En serie av små händelser "
En serie av händelser blev avgörande för mig när jag satte mig ner framför datorn och började skriva. Det kanske var små i era ögon obetydliga saker. Men det är oftast de. Sammanslagna som genererar något
***
När jag och min dotter( som fått en Londonresa i födelsedagspresent) Gick genom West Brompton Cementary och jag presenterade henne för de gigantiska kajorna som satt på en del gravstenan och tittade på oss, med något pillemariskt i blicken som om det var oss de väntade på eller något annat färskt kött som rörde sig framåt med två ben dök en minnesbild från förr. Vi passerade bänken där jag brukar sitta och ta en Hemmingwayfrukost innan match. Kanske inget man bör säga till sitt barn just vid detta tillfälle.
Minnen av mig och Billy blue dyker upp. Hur vi under influens av alkohol letade efter Gus Mears grav men istället hittade en häcklande Spursfan lapande cider på en bänk.
Jag nämner inget av detta heller men min dotter frågar varför jag ler och jag får bara fram att det finns så många bra minnen från denna plats trots att det är en begravningsplats att jag inte kan välja ut något av dem.
Hon nöjer sig med det och konstaterar att det står ”Departed ” På väldigt många gravstenar och det är lite annorlunda jämfört med Sverige.
När vi kommit ut från West Brompton cementary och svänger höger vid Fulham road börjar det pirra i kroppen. Hur många gånger har man inte gått denna väg på väg till Stamford bridge och hur många gånger har man inte tänkt att man ska föra vidare sin kärlek till Chelsea till nästa generation. Nu var jag där. London bjöd på 16 grader och sol i slutet på Oktober och även om vi spelade Bournemouth borta så var allt perfekt.
Det var inte långt till tårarna när jag ställde henne bredvid den stora fotot av Gianfranco ”Gud” Zola. Jag kan tänka mig att det är samma känsla som en nyfrälst får på ett väckelsemöte. Det kändes stort. Fint och väldigt naturligt. Dottern log när jag tog bilden utan att egentligen förstå hur stort det var för mig.
***
Jag tror att man för att kunna fortsätta framåt behöver ta några steg tillbaka till den plats eller ett speciellt ögonblick då man började älska något för att förstå varför man är där man är idag.
Det kan gälla i en relation men kan lika gärna appliceras på kärleken till en fotbollsklubb som i sitt uttryck kan innehålla minst lika många nyanser som en relation till en annan människa.
Det var det som hände med mig i London.
***
En som också kom tillbaka var José ” The not so very special anymore” Mourinho. Med sedvanlig svansföring och en längtan att få visa de på Stamford Bridge vad de gått miste om. Han ville vinna. Kritiker skulle tystas så när bussen rullade in så hade han ordnat med ett soltak eftersom han trodde sig kunna komma iväg med ett trepoängsrån.
Men är det något jag blir på detta lag så är det klok. Vi kan tappa ledningar, vi kan bli utspelade av Roma och hacka sig fram och ta nödvändiga 3poängare på sydkusten. Det kan storma omkring laget och klubben men när United är på besök så är det inte laget som förlorade mot Burnley som står uppställt där- Det är de regerande mästarna och de gjorde det ganska tydligt för alla som såg på att ryktet om att de skulle vara i upplösning är något man bör ta med en nypa salt och att det var betydligt mer än tre poäng som stod på spel.
Så laget plockade fram det allra bästa i sig själva. Gick tillbaka till den stund då de bestämde sig för att bli fotbollspelare och återkom som de mästare de fortfarande är. Hazard var briljant i alla avseende utom i sina avslut. Backlinjen så lugn och trygg att de fick Lukaku se ut som han var ute på lån igen.
Sen kom det. Segermålet. Azpiz världsklassinlägg med Moratas huvud som slutdestination. Nicken! Glädjen som återvände. Modet stärktes. Från det ögonblicket och i resten av matchen fanns det inget annat än seger för laget.
Kanté täckte planens alla ytor. Courtois räddade och såg för några ögonblick ut som världen bästa målvakt ( Och det kanske han var denna Söndag) Laget höll. (Medans andra kanske sprack en smula)
Krisen kanske inte gick flatline med gårdagens seger. Men Conte visade sina spelare ett taktik för att vinna de stora matcherna och det kanske är tillräckligt för att hålla pulsen på en normal nivå.
Remember remember the 6th of November
I det krig som utbrutit mellan Conte och ledningen känns det idag som om Conte vunnit ett avgörande slag vid Decision bay. Han kanske inte fick Walther Sabatini men han behöver inte längre känna att delar av den stab runt ledningen motarbetar honom och hindrar hans ambitioner.
I somras var Conte tydlig med vilka han ville ha för att uppnå de mål som ledningen satt för honom. Responsen han fick var precis tvärtom. Det ena transfermålet efter det andra gick förlorat och det var nog inte utan att Conte kände på sig att två personer inte riktigt var med på tåget utan egentligen veta varför de inte var det.
Emenalo blev tidigt målet för Contes frustration och man behöver inte vara expert för att lista ut att ryktet om att han ville ersätta Emenalu tidigare i våras inte bara var lösryckta.
När Roman besökte Cobham förra veckan var det nog det som avhandlades. Vart de befanns sig som lag i förhållande till Romans förväntningar. Utan att höfta kan vi anta att missnöjet med Emenalou (och Granovskaia) vädrades. Hur Conte känt sig motarbetad och inte fått de verktyg han behövt i jakten på nya titlar.
Men det är min gissning att när Roman var ensam med sig själv och gått igenom Emenalous trackrecord i klubben han kommit fram till att Emenalou var den som var tvungen att gå för att slippa en klubb i disharmoni.
Emenalous arbete som jag ser det har alltid varit en uppgift högt över hans egna förmåga. Han har förvisso lagt grunden till den akademi vars spelare vunnit precis allt som går att vinna och försett ungdomslandslagen med hela 23 spelare men samtidigt har inte en enda slagit sig in i A-laget på en permanent basis. Det sistnämnda kanske inte är enbart hans fel men den lånearmé han skickat ut i Europa är definitivt hans verk.
Om man ovanpå lägger hans delaktighet i alla tränares avskedande sen Ancelotti. Att han gått bakom ryggen och förhandlat med missnöjda spelare och misskrediterat tränare inför ledningen ( Bara rykten, men väldigt ihärdiga sådana) Så får man bilden av en lismande ja sägare som slickar uppåt och sparkar neråt. För sådana personer alltid slutet givet. De får vad de förtjänar och det är vad jag tror har hänt i detta fall.
Från Contes petning av Luiz, segern över United och Emenalous avsked kan man läsa om en tränare som inte tar hur mycket skit som helst och som nu försöker få kontroll över situationen innan den landar i Torsdagsspel i Europa nästa säsong. Det krävdes sin man att klara det som ingen annan tränare sen 03 har lyckats med i Chelsea. Conte var tydligen den mannen.
Slutligen. Jag vet att det blev en spretig LC. Det händer när skrivlusten återvänder klassad som en orkan.
Jag kommer att få många fler tillfällen att reparera detta eftersom från och med nu så kommer LC regelbundet.
Carefree
