Lovén Calling. " First we take Leicester"
Efter en stund i skogen för att få kroppens kvot av motion för denna vecka satte jag mig vid datorn och scannade omvärlden på nyheter rörande Chelsea.
Jag förväntade mig att hitta några lysande krönikor av ”The Mirrors” Martin Lipton eller Brian Reade men de verkade ha en liknande halvlek som laget hade i första i gårdagens match.
Ett Slött, självgott, däst och lite för väl avslappnad Chelsea bjöd in Leicester in i matchen och hade inte vi haft Courtois i målet ( Eller de Schmeichel) Så hade detta kunnat bli ett målkalas.
Nu fick de nog sin dos av Josés ilska i pausvilan för sen kom de ut som och spelade som om de blivit förorättade och blivit kallade saker som innehållit mödrar, stolthet och göra skäl för sin lön.
Ivanovich förvandlades till ett monster, Hazard log knappt efter att han gjort mål och Hades son gjorde mål trots att han egentligen inte hade en bra dag på jobbet.2-0 var egentligen inte det resultat vi förtjänade då Leicester stod upp bra hela matchen även om det blev ganska uppenbart att de inte riktigt vant sig vid tempot än.
Det blev en dag på jobbet med 3 poäng. Jag hoppas de inte glömmer huvudena hemma när det är dags för Everton borta.
Numbers.
Som jag tidigare nämnt så hade jag velat se att nr 8 vilat en säsong av respekt för Lampard. Men nu är 8an ett attraktivt nummer och när Drogba ville ha 11 så fick Oscar snällt välja ett nytt.
Jag kan ju inte se in i hans skalle och höra hans tankar men jag undrar om inte insikten tagit semester när han tackade ja till att bära det numret.
Nu är inte Oscar en dålig spelare. Tvärtom, han är en ganska bra spelare som förtjänat sin plats i startelvan tack vare det. Men –Han är ingen värdig efterträdare till Nr 8.
Jag kom på mig själv att småle när jag såg honom springa runt igår. Och när han valde att slänga sig utanför straffområdet efter minimal kroppskontakt med en Leicesterback så var det uppenbart att han inte fyller upp tröjan efter Lampard.
Kanske jag vänjer mig att se honom spela i det nummer som för all tid kommer att vara förknippad med den störste av engelska mittfältare i modern tid.
I en tid då allt handlar om underhållningsvärde och varje spelare har en personlig stab som mediatränar personerna är det skönt att se handlingar som att begrava Osgood vid straffpunkten eller att hissa Zolas nummer 25 så att det inte kan användas av någon annan.
Sådana handlingar ger ett djup åt en sport som alltför ofta ägnar sig åt narcissism och navelskåderi och i skenet av det tycker jag att man kunnat vila nr 8 en säsong för sakens skull och det besvarar nog frågan jag ställde innan.
Nej. Jag kommer nog inte vänja mig med att se Oscar spela med nr Lampards nummer. ( Om han nu inte drabbas av Lampards ande och gör 10-15 mål o 15-20 assist varje säsong i de kommande 10 åren.)
Nu vet jag att detta låter sentimentalt och att det kanske finns andra saker att skriva om men det bjuder jag på. Sådana här små saker spelar faktiskt en roll för mig och det spelar roll vem som bär lagets siffror.
***
Något förvånande så bekänner sig Lazar Markovic inte som ett " Poolsupporter sen barnsben" Utan säger så här" I was a fan of Chelsea as a child because I liked Zola, the way he played and everything about him."
Han känns som en sund människa som tyvärr hamnat lite fel. Men med den inställningen till fotbollen är han hjärtligt välkommen till oss när den rödvita bubblan spricker.
***
Wennmann kallade Costa för hetare än ”Costa del sol” Och tog därmed mitt alternativa namn för Hades son.
Det är väl därför han tjänar pengar på att skriva och jag inte gör det.
