Lovén Calling " Company of C "
Man kan se det i ögonen på hans medspelare. . Så till den grad att en enkel tillbakapassning till synes framkalla en lättare kris hos försvararna Man kan se det i uppgivna gester från Lampard och Morris på bänken. Förtroendet är borta.
Och det är bara en av flera saker som måste bekymra ledningen. De ska försöka sälja världens dyraste målvakt och det lyser feta röda minus på den kalkylen hur man än räknar , i vilken valuta som helst.
Jag har sällan haft åsikter om målvakter. Under ”Sexy footballs” Tid hade vi en flaxande DeGoey i målet vars hjärna och kropp aldrig var överens om vilken order som skulle ta en boll skjuten i hög hastighet åt hans riktning.
Men då tog man det. Han var en av många karaktärer i ett lag vars karaktär ändrades från vecka till vecka. Ibland gjorde han en snygg räddning, ibland släppte han in tåfjuttar från 25meter. Bara anfallarna gjorde fler än DeGoey släppte in så var man nöjd. Det var sexy football och det var så den spelades.
Det var då. Tiden innan man blev bortskämd med eleganter som Cudicini, Cech och Courtois. Det var tack vare dem jag kunde hur fint hantverk målvaktandet kunde vara om det utfördes av någon som visste vad han gjorde och när det utfördes väl kunde avgöra matcher.
Man blev lugn. Man tog deras prestation för givet och förlät dem för de få missar utan att ifrågasätta deras skicklighet. Det var en bra tid.En fin tid. Men det var då. Snabbspolar vi fram till dagens Chelsea så kan man se problem som vi inte hade innan.
Efter gårdagens fadäs kokade jag givetvis. 5 insläppta mål mot mästarna skulle vara logiskt om man spelade i Gröngult och var redan klara för nedfyttning. Men inte om man jagar Champion Leauge och inte om man får rivaliteten påmind av varje människa med blått hjärta.
Det skulle vara lätt att skriva något i affekt. Slakta laget.Skrika och vara sådär vinnarskalle-bäbis missnöjd. Nåväl. Jag var det också. Men när allt lugnat ner sig. När man brutit ihop en smula och sagt det som måste sägas inför en oförstående omgivning måste man ändå gå vidare på något sätt.
Jag valde att sätta mig vid English newspaperarchive och hittade genast ett verktyg för att lugna mitt rasande inre.
På 60-70 Talet när allt skulle vara vetenskap utvecklades ett system av Charlie Wakefield och David Harvey som var menat att på ett statistiskt sätt kunna utvärdera en spelares prestation. Det var inte ett enkelt system att använda. I en tid då reprisfunktionen inte fanns var fysisk närvaro ett måste. Wakefield/Harvey fick statligt bidrag för den och satte igång med att börja värdera. Man ville bort ifrån den subjektiva bedömningen och gå mot en mer vetenskaplig vinkling av Englands nationalsport.
Det var inte FM skala från 1-10. Utan uppdelat i 8 punkter där högsta poäng var 8. En perfekt utförd match kunde alltså ge 64 poäng.
Av en händelse hittade jag mallen för detta system. Jag satte mig genast ner och laddade de matcher jag hade inspelade. Kepa kunde inte vara så dålig tänkte jag optimistiskt. Det kan inte bara vara hans fel. Mina känslor var subjektiva och det skulle snart bevisas. En viss känsla av försoning började infinna sig.
Men det var innan jag satte mig ner. Hur ska man kunna bedöma en målvakt som liknar en pappfigur som välts av vinden då han kastar sig för att försöka greppa ett skott.? Hur ska man kunna bedöma ” Mastering his aeria” När han ser som han förklarar vägen för en turist vid varje fast situation.? Subjektivt eller inte. Kepa fick 12 respektive 15 poäng av 64 möjliga de två första matcherna.
Problemen slutade inte där. i bedömningen ” Comanding” fick jag ge upp. ” Ge killen en mobil så han kan använde googletranslate för varje gång han ger order till sina försvarare ser de ut som att de verkligen anstränger sig för att förstå vad han säger alternativt nickar de instämmande och tycker tapas efter matchen är en jättebra idé.
Sökte jag svar så fann jag dem inte i Wakefield & Harveys system. Modfälld la jag undan dem och började närma mig en annan mer humanistisk lösning på problemet Kepa.
” Han är ju bara en människa” Jag prövade den vinkeln. En ung lovande målvakt som fick alldeles för hög prislapp och nu försöker leva upp till den men inte riktigt når ända fram( Courtois fick ju mogna i Atletico i 2 säsonger)
Igår stod Allison i Liverpools mål. Det var Chelseas förstaval men han slank ur Granovskaias grepp. I panik kontaktades scouter i hela Europa och det var där Kepas namn dök upp. Kanske kände hon sig smart att kunna värva en sån talang. Låt vara att det blir den dyraste målvakten, låt gå för att han inte var ordentligt scoutad-Nu kör vi!
Känslan är i alla fall att Allison var den som kom undan och Kepa var den vi fick. Så kanske det är ett ledningsfel och min ilska är missriktad. Bättre spelare än Kepa har böjt sig av tyngden från en alltför fet prislapp. Så ska vi se det från ett humanistiskt perspektiv så finns det förmildrande omständigheter.
Ett ledarlöst försvar är en annan förmildrande omständighet. När man på allvar blir nervös inför en hemmamatch mot Norwich då är man hårt prövad. När det blir flatline för några sekunder när man ser Caballero och en trebacklinje framför så är det inte bra näring åt mina Chelseamolekyler.
Så lyfter jag blicken en stund och ser på tabellen. På något sätt har v lyckats att hålla oss kvar däruppe trots Kepa och ett ledarlöst försvar.
Det hela börjar likna humlans flykt. Där vingarnas storlek kontra kroppens storlek trotsar all logik men flyger obekymrat över ängarna utan att bry sig nämnvärt om vilka lagar om gravitation den bryter.
Vi borde inte vara där vi är idag men tur och förbannat flax med andra lags underprestation har ändå sett till att vi är där-Det bryter alla lagar om logik och inte ens om man blandar in karma så känns det vettigt att vi ligger på en Champion Leauge plats.
Jag gläder mig åt det istället och lämnar förlusten på den känslomässiga återvinningsstationen. Liverpool var bättre igår.
På Söndag ska vi se till att inte Wolverhampton är det.
Carefree
