Lovén Calling 28/1 " Ode to a lost boy"
Jag är nog inte den enda som undrar vad som händer i Callum Hudson-Odoi´s huvud just nu. Han tackar nej till £85.000 i veckolön. Pratar om Jesus och hans arbete i det tysta när han väl får en chans att yttra sig och hela situationen runt denne talang börjar kännas lite kymig för att uttrycka det milt.
Callum Hudson-Odoi. Är inte en talang av Rooney eller Owens kvalitet när de först slog igenom. Han är knappt mediatränad men utstrålar det där självförtroende som en talang brukar utstråla som vet att han går en ljus framtid till mötes.
Chelseas ungdomsakademi ( Och Mourinho) Missade Kevin DeBruyne, Lukaku och Salahs potential och ska med rätta lastas för det. Ledningen för den delen också eftersom de har satt det i system att låna ut en generation av spelare som kan säljas med vinst och att denna modell som styrelsen format inte ger utrymme för tålamod.
I Callum Hudson-Odoi´s fall är det annorlunda. Han är helt enkelt för bra för att lånas ut till ett mittenlag i Championship eller till en sämre liga. Han spelar moget för sin ålder och han har tagit sina chanser när han väl har fått dem. Alla vi blå har fått se att denna killen är något extra eftersom alla bär drömmen om en ny Terry. Från de egna leden med klubbens dna i venerna och med ett huvud inställt på att vara en del av Chelseas framtida framgångar.
Den moderna fotbollen har förvandlat oss som drömmer om ett sådant scenario till en grupp av hopplösa romantiker som drömmer om det som var och vars tankar inte riktigt passar in i det moderna sättet att se på den vackraste av alla sporter.
Den stirrar tillbaka på oss med kalla ögon och i dess spår följer Callum Hudson-Odoi. Som inte tänker vänta på framgången utan vill ha den i express fart. Den gamla tidens spelare, de lojala, de som har tålamod,de som ärar klubbmärket genom att stanna på sin post tills de pensioneras är en typ som gått ur produktion.( Även om historien visar mig fel så är det sinnesbilden av trogen spelare jag saknar)
Jag pendlar mellan känsloläget att Ja-men-gå-då-om-det-inte-passar och ska-vi-förlora-ännu-en -talang för ska sanningen fram. Han har inte spelat sig en plats till mitt hjärta. Det känns mer som han kom och dansade en stund och försvann samma stund som musiken slutade.
Men om jag ser bortom mina Chelseasympatier då.? Vad är det han söker i Tyskland som inte finns i England? Förutom det uppenbara att storklubbarna i PL hellre köper talanger som bevisat sig i andra lag och ligor än att utveckla sina egna och att vara engelsk talang idag möter mer hinder, mer prövningar för att etablera sig i en startelva.
Miguel Delaney. The independent eminente sportchef sätter saken i ett annat ljus.
"English clubs now bring in the best talent from abroad once they’ve had one or two years to prove themselves in a senior league, with that doing all of: (a) removing a regular starter from a foreign club; (b) denying another club from that country a previously customary purchase; and (c) denying their own young players opportunities to play and progress."
Han fortsätter;
”As figures who work on such deals from all sides explain, the fundamental question put to any scout regarding a player is whether “he’s better than what we’ve got?” This goes to a deeper level with the highest-level English clubs, though. The question is not just whether a player is better, but whether he is ready enough that there is minimal risk of dropping points if he is used. Those clubs will know a young foreign player is ready, because he has already been given top-division experience in another league. They won’t know whether their own young player is, because they won’t risk that experience, creating this curious circular problem.”
These are what the stakes are now at the top clubs. Those are the demands. This is what Maurizio Sarri was getting at the end of December when asked about the use of club graduates like Hudson-Odoi.”
Han sätter Hudson.Odoi i ett större perspektiv där värvningar av engelska talanger är en produkt av att de inte kan konkurrera med de rika engelska klubbarna om talanger utan söker sig andra vägar och att unga engelska spelare faktiskt erbjuds mer i Tyskland än vad de gör i England. Så det kanske handlar mer om det än om spelarens girighet.
Jag tror inte på mirakel. Jag ser Hudson Odoi som en förlorad spelare för oss. Jag tror inte heller att Chelseas stab kommer att lära sig av denna läxa. För dem är detta collateral damages där den ekonomiska prognosen visar plus och det är den verklighet vi supportrar måste acceptera att leva i.
