Lovén Calling
Det låg i luften att det skulle bli en skitMåndag. Spotify valde Kjell Höglunds låt ” Man vänjer sig” på random för att starta min dag
Så med en sång om själens nödtorft om människor som tror att något bättre väntar längre fram i livet men som bit för bit inser att livet trycker ner varje människa på sin plats så många gånger att man till slut vänjer sig.
Jag har inte blivit nedtryckt tillräckligt många gånger för att vänja mig. Men jag har vant mig vid att bli utmanad av ledningen för den enda klubb som finns i mitt hjärta.
Man trodde att tiden då Roman använde sparkandet av tränare som afrodisiakum för att för att få sitt paradisiska lugn var över. I ett sällsynt uttalande tackade han Lampard för hans insats och bedyrade att hans status som ikon i klubben var oantastlig men visade på samma otålighet som innan.
I mina ögon var det uttalandet, sällsynt eller inte en brasklapp. Han offrade Lampard för att rädda en annan relation. Kanske flera relationer i det styrelserum som har blivit fotbollsvärldens skräckkabinett. Vars enda lösa rörliga del man kan avvara är tränarna.
Jag erkänner att jag trodde att Lampard skulle ta med sin aura från sin spelarkarriär till klubben. Det kändes så rätt att ha en spelare man älskar och en person man respekterar som tränare. Jag trodde att Ledningen hade tänkt om och skulle ändra sin kurs mot ett nytt paradigm för klubben som helhet-För vad skulle jag annars kunna tro när Granovskia sitter bredvid Lampard på hans första presskonferens och lovar tålamod och försäkrar en ny era var inledd. Tålamod och långsiktighet var signum för detta nya projekt inom projektet.Alla skulle med. Ingen förbisedd och alla behov tillgodosedda. Med Lampard tillbaka i flocken skulle cirkeln vara sluten.
Det var ett vågspel av Granovskaia men ingen hade något att förlora med ett transferban som begränsade möjligheterna till att utmana om titlar. Ingen kunde ifrågasätta laget med de villkoren. Vi fick en person som varit så tongivande för laget under en lång tid. Det kändes som en utsträckt hand till oss fans i en gest av sympati för att vi varit trogna laget under de år som de testat oss till bristningsgränsen och ledningen slapp att jaga rätt på en etablerad tränare att sabba CVt för. Det var upplagt för en win-win situation för alla parter.
Kanske var kostymen för stor för Lampard. Kanske var han inte redo riktigt ännu. Men nog kändes det som att det var en kalkylerad risk taget av en ledning (Granovskaia) som var villig att lägga titelambitioner åt sidan - Åtminstone för en liten stund medans klubben befann sig i en liten luftficka i väntan på att tidvattnet skulle vända.
Med rätt mängd av tålamod skulle detta kunna gå vägen om 1-2 säsonger. Så länge Roman sitter ner i båten och låter sig övertygas av sin bandhund att detta skulle kunna gå tänkte vi fans. Vad skulle kunna gå fel?. Det blå hjärtat i vår tränarstab skulle se till att omkädningsrummet reformerades medans akademins pärlor gav oss fans skäl att drömma om en ny Lampard eller Terry.
Det visade sig att mycket skulle gå fel. Med en överfylld krigskassa skulle Lampard belönas för en bra insats. Men det var nog Granovskaia som var arkitekten bakom Tysklandsvärvningarna även om jag är övertygad om att Lampard var nöjd med namnen som nämndes. Det skulle vara ungt och talangfullt. Sexy football 2.0 på plan. Harmoni i omklädningsrummet. Men när ett lag bara överlever från match till match. När yttre omständigheter gör en försäsong omöjlig staplas problemen på hög och då spelar det ingen roll om tränaren personligen hälsat alla nya värvningar välkomna och älskas i egenskap av legendar.
En dipp kommer lika förutsägbart som ett signalfel på gröna linjen när tempen krupit under -4. Efter 17 matcher utan förlust tänkte jag inte nämnvärt mycket på det. Lampard sa ju att detta lag inte är redo för att striden om en titel och Buck gick ut i December med att ledningen fortfarande har förtroende för tränaren och hans vision men jag undrar om han inte var dead man walking redan där. De i styrelsen som var emot tillsättandet av Lampard från första början fick vatten på sina kvarnar och när spelare som känt sig förbisedda börjar röra sig i hovets inre delar med viskningar om missnöje till utvalda potentater inom hovet så når det till slut Marina och Roman.
Det är givetvis för jävligt om det är sant. Men det kan lika väl vara det eftersom det är Chelsea vi pratar om. Jag tänker inte spekulera om vilka det var men tydligen så ska ett möte efter boxing day mellan Lampard och Granovskaia varit avgörande för att deras relation ska havererat.
Jag kan bara tänka mig hur den diskussionen förts mellan de två. Hur Lampard å ena sidan visat på de positiva bitarna som att ha gett laget en tydlig Cobhamsignatur medans Granovskaia å andra sidan frågar varför i hela friden alla nyförvärv utom Chillwell lyft laget till en placering som visar på utveckling. Lampard har nog medgett problemen. Det är sån han är. Men i Chelseas hov kan man inte visa sådan svaghet som i övriga samhället anses som en dygd. Det passar inte in. Efter förlusten mot City var han nog dead man walking. Han hade gjort sitt. Han skulle inte få en chans att vända detta. Precis som sina företrädare. Precis som sina efterträdare kommer de att leva under bilan. Långsiktighet mot quickfix.
Alla tränare är utbytbara. Ingen kommer någonsin få en chans till att revanchera sig under en tung period. Att dra en legendar inför skarprättaren är inget som ger någon i ledningen sömnlösa nätter. Failure is not an option! Detta är Chelsea! Mismanaged since Bates. Det sitter I väggarna. Det sitter I ryggraden på varje ledamot. Det är impregnerat i väggarna i omklädningsrummet.
Vi andra som drömde om en klubb i harmoni, eller som fortsatt drömma trots att kärleken till klubben blivit misshandlad så många gånger. Vi får åter ge efter för det uppenbara. Kanske Lika bra att resignera . Hälsa varje ny tränare med ett ” Hej och Hej då” Förbli neutral- Sluta drömma-Bara vänja sig vid att det är såhär det går till i vår klubb. Det finns inget de kan göra mot oss fans som inte är förlåtligt. De kan inte testa oss mer. Vi har sparkat tränare 7 månader efter de vunnit en CL final, eller 5 månader efter en ligatitel. Det finns bara ett alternativ för oss fans. Vi resignerar. Jag resignerar och kommer inte låtsas att tro på det Granovskaia måste säga inför pressen när näste man till rakning presenteras.
Vi kan inte döma Roman för att han är Roman och kommer alltid vara Roman. De mjuka värdena har ingen plats i hans värld och därför är svackor likt den vi upplevt ett helt annat och för honom obegripligt språk.
Men jag kan tycka att den gamla beprövade sanningen om att ingen är större än klubben- Inte ens dess ägare.
***
Det är några timmar kvar till avspark. Tuchel är klar som tränare för Chelsea. Redan nu har förståsigpåarna tryckt ut sina Därför-är-Tuchel-bra-för-Chelsea-artiklar för att inte verka okunniga. Engelsk media spekulerar som vanligt fortfarande om skälen och tävlar i anledningar. Vinklar. Relationer. Vem som gjorde vad. Jag sitter hemma och väntar på avspark. Vinner vi mot Wolves kommer vi få se vad-var-det-jag-sa-artiklar imorgon tillsammans med en analys hur Chelsea förändrats på 24 timmar.
Jag är tom och lite bedövad. Tuchel har samma trupp som Lampard. Hur ska han få Werner att sluta se ut som en parkinsonpatient innan han tryckt på knappen till duodopapumpen? Eller få Havertz att springa hem? Kommer han låta våra talanger spela eller stod det i hans arbetsbeskrivning att tyskarna måste spela varje match? Oavsett. Så har något viktigt gått förlorat. Det är det som tynger mig mest just nu. Bitterheten kommer att vara lite längre än så.
- Trots det, Super-Frank kommer alltid vara Super-Frank, och Chelsea kommer alltid vara mitt lag.
