Lovén Calling: A song for the healing heart
Hur ska man förhålla sig till det faktum till att årets matchtröjor ser ut som ett resultat av en session av ”alla kan rita” pÅ säters öppna paviljong och att bortastället ser ut som en urtvättad variant av den första?
Från kontinenten kommer nyheter om någon som lurat gud men som slutit avtal den shaftakamoflerande lucifer istället. Jag skrattar lite. Knappt hälften av hans egna uppskatta värde för att trampa sump inför en publik som knappast bryr sig. Djävlar och gud i all ära. Men denna synops skulle enbart Tarantino kunnat föda fram.
Jag saknar Lampard. Jag saknar någon som säger hur det var-är-och hur det kommer bli. Frankie visste att han anställdes för att freden mellan fansen och Granitskallen som skulle fått självaste Ernst-Hugo Järegård resa sig från de döda för ett sista ” Danskjävlar!” För att sedan se mot barsebäck och sjunga
Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill
Jorden vi ärvde och lunden, den gröna
Vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill
Låt dem få leva, de är ju så sköna.
Lampard trodde nog att han kommit hem. Vi trodde att han kommit hem. Alla lysen gröna och framtiden var blå och eftersom fönstret var stängt fanns det vara akademins eldsjälar som vunnit allt och var redo för stafett pinnen. Alla hade allt att vinna.
Men den som inte trodde på att en man inte kunde förändra världen hade inte räknat med en Wuhan+ en dåligt tillredd fladdrmus. Och innan man han skylla på någon så var hela världen drabbad.
Lampard beklagade utåt men var nog nöjd. Reece James, Mount, Abraham, Hudson-Odoi fick sina platser. Kovacic fick agera gris på mittfältet. Werner och Berardi fick stå på tillväxt. Och Lampard la in Zouma och Go danskens nummer i mobilen.
Sommarens Declan Rice och Dunk dög inte . Här skulle det firas med Shweinhaxe, appleshnapps och lite Beprövad Brasseunderhållning till efter.
- Klaga inte Frankieboy. Tänk inte på notan. Njut av underhållningen. Här kommer vodkan. Och jag som har så dyrt läppstift. Har någon en avvikande åsikt haha vem bryr sig. Läktaren är ändå tom.
***
Vi snabbspolar lite för denna post är inte skriven idag. Alla vet hur det gick. Zola och Lampard- Chelseas misshandlade hjältar lämnar och Granovskaia visar att vägen till helvetet kantas av goda avsikter låter bygga ännu en våning och tog fram förstoringsglaset. För vem bryr sig om vad myrorna tänker?
Det sägs att Roman hade sin första medelålderskris i vintras- Nej. Jag menar inte att han köpte en nästrimmer och började bära skinnjacka utan vuxenkontroll.
Han beklagade att Lampard var tvungen att lämna och såg ut att mena det. Han började skriva på ett tal. Lampard behövde inte gnälla eller sura. Folkets kärlek hade han. Mount, James,Zouma spelade fortfarande. Havertz, Pulisic, Och Krabaten Werner skulle säkert bli bra med tiden-Så vad gjorde det att Demonskaia klippt ledningarna och stängt wifi i Bates city?- Han förlorade sitt arbete men vunnit en respekt som varar länge efter Granovskaia sluppit ut gogol.
Så kom Tuchel i en tidsmaskin från tiden innan Berlin OS. Framavlad för att träna Bund Deutscher Mädel men värvad av Ahenerbe (Division Bavaria Freude)
Man ska inte le åt något som inte finns och absolut inte sörja för något som inte hänt.!
Tuchels första doktrin fick mitt hjärta att slå.Snart slog alla hjärtan i det blå kollektivet i takt.
Där på grunt vatten hissade han ungt segel och bara fortsatte tills himlen blev blå igen och spelade de bra så fick de lyssna på Ballack innan de somnade och fortare än någon engelsk journalist hann säga fiasko hade laget putsat sina Lampardstatyetter och hängt Zola amuletten runt halsen. Kärlek flödade även om matchdagen kändes som ett besök hemma hos mormor medans morfar somnat i sin gungstol.
de lät dem vara. Snart skulle de vara hemma och föräldrarna skulle vara säkra på att det var en lyckad Söndag.
***
Det blev sommar. Det unga Chelsea var nära att förlora fjärdeplatsen men som ändå lyckades vinna CL. Vi såg alla samma sak. Det var inget lag som ställde frågor. Den inverterade 5-3-1-1 blev för svår eftersom den tillät anfall i lagom doser men som ändå kunde stänga om det bara var de som ville spela.
Jag ville ha mer offensivt spel.Mer Mount, Mer Gilmour men fick se Rudiger peka på ett sätt Zouma och Cristensen förstod och en Chilwell som aldrig tycktes tröttna. Jag omvärderade. Uppskattade hållna nollor och Werner i assistligan. När även Jorginho såg ut att gilla il tedechco o spela som Sarri visste att han kunde hade jag svårt att hitta motargument.
1-2 spelare till så skulle vi vara färdiga.
DUE
Let´s play like we were brothers!
Så kom fotbollen hem igen. I Emgland betydde det nästan, hela världen fick veta vad ett Swindonmaybe innebar. Men Polisen gjorde det rätta och lockade de skyldiga med falska Dentistskyltar. Ingen Britt,skotte eller walesare med hjärta kommer ihåg deras namn. Lördagen fick tillbaka sitt värde igen. Och familjerna blev påminda om hur skönt det är att se varandra efter 2h-90m+ 2h paus i den engelska kärnfamiljen. Vid commity Shield prövade gemensamma läktare. Något som inte prövats sen Tyskarna bombade Coventry.
Lite öl spilldes. Lite sånger om domaren.Disabled längst fram och free pint vid slutsignal( Okej okej nu böjde jag sanningen en aning)
Det ryktades om att Turf moor fått nya säten. Att man skulle få dricka 1 öl om de sjöng om den gode konduktören när han bad om biljetter som ändå var Brexitanpassade.
Det snackade matchtröjor.Även om inte Nike Adidas ville sänka priserna igen så höll folk minen. Chelseas andraställ antogs först vara ett hemmansckeri, elaka tungor från midlands gick så långt att Chelsea Village som tagit emot flyktingar och låtit dem sy matchtröjor mot mat och tak över huvudet.
Men det finns kloka även däruppe som påpekade att de som kommenterade Chelseas fulspel egentligen var pissed för att de inte blev tillfrågade.
även vi skrattade och kom med bitterljuv glädje ihåg när våra motståndare sjöng ” Stewards in disguise”
( kanske en del misstänkte att det var ett tyskt skämt)
Premiären. Den första matchen som man inte tänkte på resultatet. Folket var tillbaka. North stand stod med öppna armar, West stand sjöng med och det en våg av glädje som rullade över arenan via MHL och som fick det alkoholfria East stand se berusade av glädje.
Vi bjöd in Watford..maygod..de var ju almost neighbor.
Efter första omgången hyllades vinnarna men även förlorarna fick med sig tröstpris hem.
***
Finale posto Londonia
Så var det dags för att höja temperaturen lite. Chelsea away crew möttes av ett sjungande Emirates och när den sången slutat och förvåningen lagt sig så isnåg de att Arsenalfansen ville i vänlighetens namn få dem att tänka på annat än den öl som de drack.
Aha! Tänkte spelarna. ” Alrighty then!”
1-0 kom i Geremi for the startelva minuten..Reece på grönbete hittade den återvändande sonen. Som höjde alla 3 armar i luften och tackade att Mourinho inte var kvar.Arsenal försökte förstås. De lyckades att spela rent och noggrant i ett tempo man känner igen. De var på inget sätt bestulna på segern och började se ett mönster i Chelseafjärdern. Det var inte föränn Jorginho viskade ”Siamo di casa ovunque e possiamo festeggiare la millesima partita di Wenger quando ne abbiamo voglia” I Xaka´s öra som det blev ordning på torpet.
Det var en trevlig match med lagom mycket av allt.
Arsenal ska inte skämmas. När de lösa delarna sitter kommer de säkert göra bättre matcher än mot Tuchels Chelsea som tycks växa i takt till de når pokalmogen ålder.
Jag litar på Tuchel. Jag litar på laget.
Det enda jag måste arbeta med att omvärdera swinging Chelsea och njuta av skönheten i det lugna metodiska spelet. En utmaning i sig som jag nu känner mig mogen att ta itu med.
CSS redaktionen är den bästa upplaga jag upplevt. Jag känner mig inte behövd och Donnie agerar som en venetiansk diplomat och kilar in de nya och påpekar slarv men går snabbt vidare. Isaksson finns som en helig ande. Temmes med glädjedopad hjärna.
Oavsett om detta är den första krönikan på denna säsong eller den sista så lever CSS.
carefree!
