Loven Calling " Requiem for Sarriball"
Säsongsavslutning del 1
Del 1
När jag för drygt ett år sen reste runt i Sarriland var det inte bekräftat till 100% att han skulle ta över Chelsea men eftersom jag ändå befann mig i en region som respekterade honom högt så tänkte jag att det inte fanns något att förlora.
Den bild som växte fram av Sarri fick mig att tro att vi fick en taktisk driven tränare som föredrog ett spel med press och flöde och som gjorde det bästa med det material han hade till förfogande.
Han brydde sig inte särskilt mycket om värvningar utan hade en inställning som var mer ”Att låta ledningen göra det de är bäst på så gör jag mitt på plan” Med en total tilltro att hans metoder skulle kunna appliceras till vilket lag som helst i vilket land som helst. Nog kände han till Chelseas rykte att osentimenalt göra sig av med tränare och han måste nog ha insett utmaningen att stå i ett omklädningsrum där spelarna kunde vända sig emot honom.
Men han tvekade inte. Tvärtom. De första rapporterna från Italiensk press tydde på att han visst kände till problemen förknippade med Chelsea men att han såg det som en utmaning på alla plan.
Själv hade han ett rykte om att vara direkt , på gränsen till burdus och övertydlig i sin man-to-man-management men att just de egenskaperna skapade spelare som överpresterade medans ledningen skulle hålla sig borta och inte ha för många åsikter om hans metoder( Corriere della sport. Juni 2018)
Jag var nog inte den enda som hoppades på att detta skulle bli en lycklig relation given de rätta förutsättningarna av en ledning som gav honom tid att skapa ett lag som spelade attraktiv fotboll. Mitt blåa Chelseahjärta drömde om en ny era av sexy football men med spelare som klarade av att åka norröver på vintrarna och ta de poäng som krävdes.
Det började bra. Det började otroligt bra. Jorginho och Kepa kändes som träffsäkra värvningar.
På plan pressades motståndare, bollen rullades. Det var energiskt och fokuserat och även om spelet inte satt till 100% så klagades det inte för poängen inkasserades och vi låg däruppe bland de bästa.
I det här läget fanns det de som började drömma om en titel eller en kamp om den i alla fall men som vanligt är vi skit i November. En 0-0 match mot Everton som kändes mer som att söva folk med sömnproblem följdes upp av en mangling mot Spurs och smekmånaden kändes som ett minne blott. Även om laget mot City visade vad de var kapabla till i sina bästa stunder så var tecknen väl synliga i skyn ovan Stamford att detta lag behövde en injektion av liv och nytt blod för att kunna utmana. Alonso,William och en felplacerad Kanté kändes alla dränerade på energi och istället för en fotboll där press och possesion dominerade rullades bollen runt-runt-runt för att sedan sumpa chansen av stelopererad och vilsen Morata med selleristjälkar istället för bollsäkra fötter. Det var plågsamt att se men då hade vi ändå det värsta kvar.
Givetvis tänker jag på käftsmällarna vi fick av Bournemouth och City. Jag har sett ett vilset Chelsea förlora mot Boro på Riverside med 3-0 och känt att det var ok för att lag ibland drabbas av sådana dagar där inget fungerar.
Men förlusten mot City var en helt ny nivå av en dålig dag på jobbet. Det var överkörning och förnedring. Det var plågsamt att se och det var ungefär här som bortaföljet började ifrågasätta Sarri och den fotboll som spelades på plan. Samtidigt som folket på övervåningen ( Granovskaia)höll i plånboken och Roman verkade ha trollat bort sig själv så kändes det som hela klubben var i gungning.
Spelet förblev blodfattigt, idélöst,långsamt och det var tydligt att det saknades ledare på plan. På läktaren prövade laget supportrarnas tålamod när högerback byttes in mot högerback i ett underläge där vi behövde göra mål.När byten kom för sent eller inte alls. Borta var den självsäkre Sarri som måste ha blivit nedslagen när han jämförde sin syn på fotboll med det han fick.
I 0-2 matchen mot United i FA cupen kändes det inte som det var Sarri som stod därnere utan att det var en motvilja, ett öppet förakt från alla delar av Stamford Bridge som om The fat Spanish waiter som återvänt för att spöka laget. Det var aldrig tal om att ställa sig bakom laget eller tränaren. Det var precis lika otåligt på läktarna som det brukar vara på övervåningen t o m undertecknad som brukar förespråka tålamod kände att jag blivit lurad på sexy football. Det fanns ingen i laget som bidrog med kreativitet förutom Hazard och såhär i efterhand kan vi väl tacka en högre makt att han spelade för att få ett värdigt slut.
Vi vann emellertid E L finalen väldigt bekvämt mot ett Arsenal som slåss mot sina egna demoner och tack vare att Spurs blev Spurs igen under våren så kunde vi knipa en tredjeplats och säkra CL spel nästa säsong.
Så. Det blev bara en säsong för Sarri. Om det var för allas bästa att han tog över Juventus istället för att vara bakbunden av en eventuell transferban och tvingad att använda återvändande lånespelare istället för ta nästa steg med generationsväxling och värva ledarskap och kreativitet låter jag vara osagt. Men det som bör sägas är att jag av hela mitt hjärta att nästa tränare väljs med större omsorg.
Jag är djupt splittrad när det kommer till Sarri. Han infriade inte mina eller många andras förväntningar på vacker fotboll men å andra sidan. Han tog en titel och han ordnade en tredjeplats och det måste anses som godkänt i en resultatbaserad värld.
Jag önskar honom all lycka i Juventus.
Carefree!
Del 2 ” Bring the boys back home” Kommer senare i veckan.
