Lovén Calling. "Tankefragment"
The Writing on the wall
För första gången på många år känns det som att förenade vinnarskallar , de pragmatiska och de fans drivna av annat än hunger på segrar och titlar skriver på samma vägg. Det är enighet och samförstånd som råder i de blå leden.Ingen ifrågasätter längre motiven bakom Granovskaias anställning av Lampard. Men hennes anseende har ökat. Det finns ett frö av ökad respekt för en ledning som verkar i ljuset snarare än i det dolda. Och talar man om handlingar som ökar värdet i en klubb som är beredd att satsa på en av klubbens största spelare baserat på just det känslomässiga att tilltala Chelseafans. Så är detta en fullträff.
Det finns ingen uttalad ambition att vinna PL i nuläget. Att inte tappa mark mot de under City och Pool känns i detta läget som en sund och realistisk ambition denna säsong.
Vi har en akademi som vunnit allt i sina ådrar. Som fostrats i en vinnaranda och som på vägen fått ett Chelseahjärta. Att det skulle krävas ett transferban för att vi skulle använda den talangen är egentligen ganska tragiskt. Det har känts som vi vaskar bort dem i utlånning och försäljning till sämre lag och ligor. Vi är många som önskat denna situation,en situation där spelare får chansen att växa i A-laget med matchrutin.
Lampard. Som levde i ångorna av sexy football i tiden innan Bussar och plikten att springa hem härskade i taktikpärmar, Innan titlar skulle vinnas vet nog hur han ska utvinna denna ädelmetall som råtalang är. Han vet nog att ungdomlig entusiasm lika bra kan vinna matcher som förlora dem. Det underbara i detta är att han kommer att ha tid. Undviker han mittenplacering kommer striden mot de prestationsinriktade styrelsen vara vunnen . Han kan kosta på sig Gung hoo och han kan leka med taktiker. Han kan förlora matcher men vi kommer fortfarande sjunga sånger i hans namn.
För om Super-Frank har ett enda uns av det guld som han hade som människa och spelare kommer vi att dyrka honom oavsett hur det går första säsongen. Och håller Roman sina hundar kopplade även om man hamnar i mitten så har han en nettovinst att använda till att köpa de spelare som saknas när transferban är förverkat.
I ljuset av detta känns det som klubben går mot bättre tider men kanske det är jag som är barnsligt lycklig över att ha Lampard i klubben, att han får vara den som förädlar våran gyllene blå generation i en omgivning som inte kräver allt på en gång och det är kanske det som är den stora segern. Att Ledning och fans ser på klubben med exakt samma ögon från ett och samma perspektiv. En Pax Roman. Åtminstone denna säsong. Men av alla andra tänkbara scenarion så tar jag detta,
The Road to evermore
Väntan är snart över. Det är inte långt kvar nu. I veckor har jag förberett mig med videor av förluster som svidit. Allt för att inte glömma under vilket Chelsea jag växte upp med och jag kan lova er att se Craig ”The fucking fuck” Bellamy jubla på Stamford Bridge slår det mesta i fanrelaterad smärta. Värre än när Turnbull stod i mål, värre än en 0-6 förlust mot ett överlägset City eller att se popsnöret Ljungberg springa sönder Melchiot en FA cup match i en svunnen tid.
När det var klart och jag tackar mig själv för att jag är lagd åt det självplågande hållet kan jag se klart igen nu när hungern efter titlar helt försvunnit och kan koncentrera mig på vad som komma skall,
United på bortaplan. Vi är det lag som vunnit där mest av alla motståndare.Det borde betyda något tänker jag. Då dyker minnet av Mikels utvisning under Onkel Festers första match upp på näthinnan som en påminnelse om mig om något jag förträngt.
Så. På ena sidan. En levande legend. En kulturbärare . En stor människa. En av de bästa som klätt sig i den kungsblå tröjan och som andas Chelsea och leder ett Chelsea med absolut noll att förlora och absolut allt att vinna. Vi kan bli årets humla. Som flyger trots att det trotsar fysikens lagar.
PÅ andra sidan. En liknande le..nä..En uppskattad Unitedspelare från Fergies tid sprungen från våran västliga cykelmonarki och var största bedrift än så länge har varit att hålla 6 e platsen som JM erövrade och ställa till det för de inresta asiatiska fansen när de ska tyda matchprogrammet och fonetiskt uttala hans efternamn.
Men, det är denna säsong de ska tillbaka. Pengarna de investerat i försvaret skulle göra vilken försvarsminister som helst i valfritt land söder om europa. Dyrt och engelsk är ledord. Själen ska tillbaka. Röda hjärtan ska slå och CL platser ska erövras och på pappret förfogar Babyface över ett lag som ska kunna göra just det.
Om högmod råder i United vinner vi. Om vi svarar med entusiasm och vilja mot på pappret bättre spelare så blir det oavgjort. Om United fått ihop sitt lag och de spelar för att återerövra förlorad heder. Då förlorar vi. Det är mina tips.
Huvudet säger förlust. Hjärtat något annat.Det vill se andra spelare i laget ta steget upp. Bli ledare, fylla tomrummet efter Hazard och se ett lag som kollektivt tar ansvar.
Det borde vara värt 1 poäng, Minst.
Carefree..!
