Lucka 18: Beating the Gunners
Nu kan man inget annat konstatera än att det verkligen lackar mot jul vänner! Med bara sex dagar kvar till julafton bläddrar vi tillbaks i arkiven och minns en väldigt minnesvärd vinst mot Arsenal år 2005.
Ja. 18:e December 2005. För mig, född år 99, är det otroligt svårt att sätta mig in i hur det såg ut då. Alla mina minnen av Chelsea, hela min tid som Chelseasupporter, har egentligen präglats av en vetskap om att vi är ett topplag. Vi kunde ha dippar, vi kunde absolut SE UT som att vi inte var ett topplag, men vi visste att vår ambition och vår nivå var att ligga åtminstone i topp fyra och dessutom vara med och slåss på europeisk mark.
så var det inte alltid. Många av oss fans är, smärsamt nog möjligtvis, medvetna om detta. Det fanns en tid när Chelsea låg i division 1, det fanns en tid när klubben köptes för ett(!) pund av Ken Bates, det fanns en tid när man inte alls hade blivit superfrustrerad av att ha förlorat fyra av dem senaste fem ligamatcherna, den sista dessutom hemma mot Bournemouth.
De Chelseafans som ju har turen(eller något) att inte vara födda 99 som jag, utan kanske snarare på 60-talet, brukar ju orera om att ”I was there when we were shit”. Och det var absolut andra tider.
Tiderna när vi var ”skit” kanske nu i efterhand symboliseras absolut enklast genom att kolla på våra möten med Arsenal. På den tiden var det otroligt sällsynt att vi lyckades slå Gunners. Det var som att en vinst mot dem rödvita från norra London var något av det största som kunde ske för dig som Chelseasupporter.
MEN. Nu hade saker förändrats. Perspektiven hade skiftats, en rysk oligark hade flugit över London, insett att Tottenham inte är något att ha och sedan slängt sina oljemiljarder på de kungsblå från SW6, och plötsligt var Chelsea en stormakt. Plötsligt var det inte längre närmast en utopi att slå Arsenal.
Därför blev matchen den 18:e December 2005 så intressant. Vi hade precis vunnit ligan året innan, men då hade man inte lyckats vinna mot ”The gunners”, utan fick nöja sig med två oavgjorda. Det är alltså naturligt att denna drabbning blev en att minnas.
Cech; Ferreira, Carvalho, Terry, Gallas; Makele, Essien; Robben, Lampard, Cole; Drogba
Så såg startelvan ut, i en klassisk 4-2-3-1.
Inför matchen så låg Chelsea hela 17(!) poäng före hemmalaget, vilket ju var otroligt eftersom man året innan slagits om guldet.
Hur var matchen då?
Jo, i den 39:e minuten är Drogba nere och krigar halvvägs in på Arsenals planhalva. Han lyckas få tag på bollen och skickar en otroligt väl avvägd passning fram mot Arjen Robben, som enkelt spurtar fram mot mål och sedan rullar den förbi tyske Jens Lehmann. 0-1 var ett faktum.
Det var en ganska fysisk match. Ett antal spelare fick gula kort, och det kanske inte var så konstigt. Ett londonderby ska ju vara laddat, och det var nog än mer så efter att vi vunnit ligan året innan, och Arsenal- som ju var tämligen vana att vara storebror – plötsligt fick anpassa sig till en ny roll i de kungsblås skugga.
En spelare som passade väl för de fysiska matcherna – trots att han var ganska liten – var Joe Cole. Den kombinationen av speed, flärd och kämpaglöd gjorde honom till en otroligt värdeful del av laget. Och i den 73:e minuten var det just hans fight som avgjorde matchen.
En ganska slumpartad långboll slås fram mot Chelseas högersida som går mot högerbacken Lauren, och Cole stressar honom så pass att Lauren tappar bollen, och sätter sedan fart. Han avancerar mot Campbell, och precis utanför straffområdet petar han den förbi honom och får sedan iväg ett perfekt avvägt skott – ett sådant ganska löst där bollen pressar sig mot marken – som träffar precis vid den högra stolproten.
Efter det höll Chelsea ut och man hade slagit Gunners med 0-2. Man låg dessutom 20 poäng för dem och 9 poäng före United.
Idag är det den 18:e december 2019 och mycket har hänt sedan dess. Jag som började följa Chelsea runt den här perioden, är van vid Arsenal som ett lag vi alltid slår – oavsett hur dålig formen kan vara så är det som att det bara blir vinst mot de rödvita – det är likt en naturlag. Det uppskattar jag självklart, och det är ju alltid lika härligt att slå en londonrival, men det finns en del av mig som hade velat uppleva tiden runt 2005. Tiden när att slå Arsenal absolut inte var det vanliga, snarare motsatsen. Tiden när man blivit så van vid att en drabbning med dem innebar förlust att man knappt vågade hoppas. Tiden när en 0-2-vinst på Highbury den 18:e December var så stort, så spektakulärt att det fick en att känna som att julafton redan inträffat – sex dagar för tidigt.
