Lucka Nr 21
A Tale etched in led and blood
20 Dcember1918 .Nära Somme
Det hade regnat i flera dagar innan snön föll. Sen kom regnet igen och med det den förbannade leran. Som rann ner i skyttevärnen, som fick stövlar att fastna. Som sinkade varje förflyttning. Som fanns i allt man tog i dagsljus när inte nattens regn gjorde den till en oändlig rinnande gröt.
-It´s the same for the Germans Brukade Kapten Martin Hoolbridge säga efter varje morgonrevelj. Inte så mycket för att stärka männens moral utan mer som ett torrt konstaterande att alla uttryck av missnöje var meningslösa.Det var krig och detta var krigets villkor.
Soldaterna i 17th Middlesex Battalion visste detta alltför väl. De hade under hösten blivit utsatta för ett dussintals gasattacker, blivit upprullade av Tyska sappörer ( Tunnelsoldater)underifrån. På det öppna fältet mellan dem och fienden stod 8 stålskelett som ett minne efter historiens första samordnade pansarattack några månader tidigare.
På det lilla frontavsnittet även kallad Section D som var som en lite utskjutning av frontavsnittet höll Comapany F till. 29 män i kulsprutenästen och granatkastare för att skydda den viktiga förnödenhetsvägen som löpte bakom de engelska linjerna.
The 17th Middlesex battalion kallades även ” The football battalion” För den stora antalet fotbollsspelare som fanns i leden. De hade spelat uppvisningsmatcher mot Polskt, Belgiskt och Franskt motstånd och var mycket uppkattade av soldaterna såväl som de civila.
I company F hade Chelsealegenden Vivian Woodward tjänstgjort innan han blev skadad och skickats hem. Även och Chelsea förlorade sin första FA Cup final( 0-3 mot Sheffield United) Så blev han utsedd till matchens spelare.
Han var inte ensam Chelseaspelare på sektion D. George Lake. Artur Wileman , Robert Witling, Stephan Howe och George Frampton tjänstgjorde tillsammans i samma dike. Med dem fanns Orient Fc spelarna McFadden, G Scott och Sergant Wiliam Jonas. 1916 hade de mött varandra i en 3-3 match på Stamford bridge som en del av den allmänna rekryteringskampanjen för den engelska armén. Så de kände varandra väl, männen i detta dike.
När meddelandet om att alla julpermissioner var indragna då High Command trodde att en tysk offensiv var överhängande så kändes som om” The mud outside reached my heart” För Arthur Wileman. De hade blivit lovade 3 dagars permission. Arthur hade planerat att med författaren Henry Spencer åka till Paris för att handla julklappar till sina familjer för pengar han sparat under hela hösten. 3 nätter i en ren säng. Med rena kläder. I en stad full av väldoftade kvinnor kändes som det närmsta Edens lustgård en engelsk soldat kunde komma 1917.
Givetvis hade han och de andra protesterat. Men officerarna hade kvävt alla former av uttryck under hot om krigsrätt. Och istället fått ordern att förstärka diket och bygga vallar för att skingra tankarna om Paris och dess bekvämligheter.
Det måste ha känts som om lagen om alltings jävlighet att regnet startade ungefär samtidigt som de fått ordern att förstärka vallarna. För varje spadtag de tog rann ny lera i på samma plats- Alla plank de la sjönk ner jorden och taken i bunkrarna sjönk för varje minut. Att det var samma sak för tyskarna var ingen tröst.
Sent på eftermiddagen denna dag var de klara med förstärkningsarbetena. George Lake och McFadden fick i uppgift att söka upp Kapten Quendrie för att få nya order.
Kapten Quendrie hade precis fått ett telegram från London. Familjen Mears hade efter att ha pratat med den skadade Vivian Woodward fått reda på att permisssionerna var indragna och därför bestämt sig för att starta en insamling till förmån för alla spelare i den 17th Middlesex battalion. McNealy från West Ham. Damien Rudd från Fulham och Sinclair från Orient följde efter och på bara 4 dagar hade de samlat ihop lite över 5000 portioner julmat åt soldaterna som skickades över kanalen för att stärka moralen och ge dem åtminstonde en liten bit av England där de hukade i sina skyttevärn och längtade hem.
När Lake och McFadden kom till Kapten Quendrie i hans officersbunker och mottog informationen så var det med blandade känslor de mottog dem. Två vagnar dragna av hästar precis i närheten av förrådslinjen skulle dra uppmärksamhet till sig. Något de ville undvika då de senaste dagarna hade varit ovanligt lugna med få stormningar eller artilleribeskjutningar.
Lake erbjöd Kapten Quendrie att hämta vagnarna på natten för att undgå uppmärksamhet. Men Kaptenen ville inte lyssna på det förslaget. De engelska sappörernas rapporter hade varit entydiga. Att tyskarna förbereder ett storskaligt anfall och därför samlar sina krafter under mobiliseringen . Dagsljus skulle inte vara ett problem hade Kapten Quendrie sagt med säker stämma.
Lake och Fadden återgick till de andra i skyttevärnet och berättade nyheten. Whitling , Chelseas målspruta 1914 obotlig optimist trodde även han på informationen Kaptenen gett hans vapenbröder.
Enligt Spencer så påminde Whitling de andra om julen 1916 i Ypres där Engelsmän och tyskar spelat fotboll på ingenmanslandet och trodde på att även om deras motståndare normalt ville skjuta ihjäl dem så var de minst lika goda kristna och som värnade julfriden lika mycket som de själva.
Enligt Spencer började istället männen tänka på den mat som skulle komma till dem. I eländet fanns det en glädje i att inte behöva äta den hatade burkmaten som de åt varje dag och att så många människor hade tänkt på dem under insamlingen av ransonerna att frustrationen byttes till en vilja att göra det bästa av situtationen.
En gran hämtades. I brist på ljus hängdes Orient FC matchtröja bredvid Chelseas. Bord spikades ihop av material som de hittade i närheten. Några flaskor Whiskey öppnades och skickades runt bland männen och helt plötsligt kändes varken regn eller lera lika besvärande.
Officerarna fick glada tillrop när de passerade. Fotboll blev ett samtalsämne igen. Den ensamma Fulhamspelaren Trevor Breck packade upp sin fotboll som han tagit med som personlig persedel och när det började spelas boll så var det inget befäl som hade några invändningarna. Från tunnlarna kom soldater och deltog i en match mellan öst och väst London där Breck fick spela med West Ham och Arsenal ( Inga namn tillgängliga) .
21/12
När Robert Whitling och McFadden väntades på att lösas av på sin post denna morgon visste de inte att det skulle bli deras sista dag i livet. De hade slagit i klockan som väckt kamraterna i Section D. Yrvaket och kanske lite bakfulla hade startade de dagen. Då natten varit lugn och inget anfall påbörjats tog de tid på sig för uppställning.
En annan klocka bröt morgonen. Genom dimman hörde Whitling det välbekantan ljudet av hästklockan. Det måste betyda att maten kommit till dem. Männen i skyttevärnen lämnade sina poster och gick mot ljudet med ett leende. En del soldater drömde om Thé. Andra om skinka. Idag skulle de slippa burkmaten.
Vagnarna kom fram men leran hindrade dem att stanna vid kompaniets uppställningsplats. McFadden och Whitling sprang fram till männen som körde dem för att leda dem mot skyttevärnvallen. Kapten Quendrie beodrade några män att göra plats.
Nu var hela section D på benen och rörde sig mot vallen dit vagnarna leddes. Vallen var brant och männen hjäptes åt att dra ekipagen de 50 meter som utgjorde rampen som ledde till vallen. Ingen hade kriget i tankarna –Alla ville åt maten.
Plötsligt lyfts den första vagnen upp i luften av en explosion. Den tog både Whitley och McFadden med sig. Soldaterna slängde sig i skydd och en ny bomb detonerade bland männen.
De två bomberna som dödade 34 män och 3 hästar hade legat odetonerade och osynliga i leran skapade en kedjereaktion. Kapten Quendrie som chockad efter att ha förlorat sitt vänstra öga trodde att tyskarna kom underifrån gav order att spränga bunkrarna då han trodde att de blivit översprungna.
Tyskarna som sett explosionerna drog också slutsatsen att de kom underifrån men trodde att engelsmännen sprängts sig själva under hanteringen av sprängämnena ville inte slösa någon tid på att sitta still gav ordern om frontalangrepp vilket blev början till ” The curse of 21th” Decemberoffensiven som blev den blodigaste månaden i första världskriget.
