West Ham - Arsenal
0 - 6

Makalös eftermiddag på Olympiastadion

Jag varnade för West Ham, som slog oss i höstas. Det gjorde jag dumt i.

Ja, jäklar.

Visst var vi bra, riktigt bra.
Bukayo Saka tillbaka i gott slag, en rejält offensivt lutad elva där Ödegaard, Trossard, Saka, Havertz och Martinelli alla fick plats rev tidigt upp stora hål i hemmalagets försök till väv, men detta var också en sorglig tillställning.
Så usla som West Ham var kan jag inte minnas att jag sett dom sen utmarscherna för fyra, fem år sedan, på Pellegrinis tid.

Med två förändringar i elvan - Zinchenko och Jorginho ut medan Kiwior och Trossard kom in - fanns det en känsla av energi hos laget vi satte ut, och vi inledde i samma anda.
Declan Rice buades som tur var ut, då jag är allergisk mot att man ska få lov att lämna klubbar hursomhelst utan reaktion.
Vi var klart bättre än ett för dagen uppgivet, uppslaget West Ham och det var märkligt att se Moyes bygge falla så fullständigt mot detta Arsenal som ofta är bra men sällan har just den effekten på lag som brukar stå upp.

Det dröjde en halvtimma, sen hade alla försök, kombinationer och flyt renderat i en hörna som Declan Rice levererade väl och Saliba mötte bättre.
1-0 var ett sånt ögonblick som kan skaka om matchen på ett ohyggligt vis, men som idag kändes avgörande.
Ödegaard frispelade Bukayo Saka, Areola räddade snyggt. Bukayo Saka frispelades, rundade Areola, Areola varnas, Saka får straff.
Saka sätter straffen.

2-0 efter 41 minuter och en lika lång VAR-check kändes som ett avgörande, och jag började undra om Moyes ens skulle göra byten i halvtid - om vår Arteta skulle fundera på att rotera, då klockan tickade upp mot '44.
Gabriel, och sen Trossard.
Det skiljer 90 sekunder mellan 3-0 och 4-0, och jag blev plötsligt påmind om samma match 2019/2020 här.
Ljungberg satt ny på bänken efter att Unai Emerys andra säsong havererat, Smith-Rowe fick sin debut och West Ham hade gjort 1-0 under en nattsvart period för klubben. Jag hade ett sånt där kvalfyllt *men låt skiten brinna och bygg nytt* ögonblick men så från ingenstans hade matchen vänts till 4-1 jag fick skämmas.
Då var det den typiska storklubbsgravitationen som gjorde sig påmind, och idag kom den igen.

1-0 eller 4-0 känns liksom inte så milsvida som det borde, och det vittnar om med vilken självklarhet detta Arsenal kan ta sig an dessa matcher, som borde vara svåra.
Hörna, straff, hörna. Och sen ett praktmål signerat Ödegaard och Trossard till 4-0.

Huruvida man behövde spela andra halvlek kändes oklart, Moyes uppgivna rynka vid 3-0 och vårt avmätta firande vittnade om respekt för en slagen motståndare.
Halva London Stadium som lämnade arenan i halvtid, sade samma sak.
Petade (än så länge) Kalvin Philips fick komma in, Aaron Cresswell som tydligen åldrats något fick ersätta Emerson, medan det för vår del bara kördes på med spelare som kunde jogga runt och njuta.

Vi sprang runt, spelade, mot ett lag utan bett. 5-0 kom efter 63 minuter, Bukayo Saka får bollen i straffområdet och vänder bort tre motståndare innan han felfotar Areola i mål som visar sån där pojklagsfotbollsfrustration som man sällan ser hos en målvakt då han vänder ryggen till och slår ut med armarna redan innan bollen gått över linjen.

Declan Rices 6-0 var riktigt snyggt, och symptomatiskt för dagen då ett tillbakaspel mot antingen Ödegaard eller Trossard - som båda går mot bollen men stannar upp och låter den andra avsluta - bäddar upp för Declan Rice som på lite oh but bloody hell vis bara stegar fram mot bollen de inte rört och bombat in en skruvande, otagbar spik i den West Hamska själen.
Ursäkten mot läktarplats, det nedböjda huvudet och lunkandet hedrar honom dock, och spridda applåder kunde höras.

Joggingpasset, gubbgympan, rullades av i tjugo minuter och sådana här överkörningar är tack och lov ovanliga i vårt Premier League.
Att riktigt skriva om det som hände blir att analysera en mental kollaps, ett paralyserat motstånd och ett målgörande, bättre lag.
Där kan vi mysa ett tag.