Lovén Calling -Make no haste
Om några ospecifierade år framåt i tiden kanske vi som är med i dag kommer i lag med färska blåbröder på samlingar i London. På bortamatcher. På barer eller för all del i soffan. Kanske vi lutar oss över och berättade hur det var när Lampard tog över klubben. Om transferbannet, om Akademin som aldrig fått en chans att briljera men som gjorde det då.Nådens år 2019. Lampards År 0.
Kanske vi lutar oss ännu mer mot den nya blåbrodern och lägger till att man var en av dem som såg storheten som spelare redan när han kom som icke önskad från West Ham och kanske vi även skarvar och berättar om matchen där han tvingades slå om en straff tre gånger under ett massivt hat från alla Hammersfans på plats. Kanske vi saltar storyn lite till Old man style och lägger till att en man med sådan kyla var ämnad till större uppdrag och det var just där vi såg fröet till den storhet som vi skulle få exempel på längre fram.
Hur det än blir i framtiden så är vi här idag. Med en bättre start än vi hade hoppats på. Visst, förlusterna har kommit-Precis som förväntat. Men det är ett nytt lag, format under omständigheter som de själva inte kunnat kontrollera och de har svarat över förväntan när en omvärld dömt dem till en mittenplacering.
Transferban blev en blessing in disguise. När de oblgatoriska stora namnen inte värvades visade detta unga Chelsea att en god atmosfär räcker långt om det är skapad av spelare som aldrig skulle fått en ärlig chans under en annan tränare.
Dipparna har givetvis funnits där. Det obligatoriska jävelskapet i November som tycks sitta väggarna har gett oss en lektion i lagen om alltings jävlighet. Men ändå. Jag och många blåbröder har suttit still i båten. Räknas varje förlust som ett missöde och firar varje vinst med ett glädjevrål. Det kan ju inte gå fel med Super-Frank- I slutändan kommer allt bli ” Just fine” Ändå.
Så kom Söndagen och match mot JM som tagi karriärens längsta karriärrutchbanan neråt och landat i grannens sandlådan för att gräva upp den kamoflerade storheten i en klubb där troféskåpet sjunkit till grundvattennivå.
Visst var man lite nervös ett tag. Formkurvan var ju inte direkt bra.Vi skiftade från att se ut som att behöva en enda rejäl försvarare till att behöva halva laget. Den var sanningen redo att läggas i respirator En förlust kändes som en realitet hela helgen och det pratades om att mästaren med personliga agenda nog ville vara den som drog ut kontakten och flatlinea alla förhoppningar om en CL plats.
Sen började matchen. På plan. Efter 12 minuter på bortaläktaren när William tände en extra julstjärna.
Lampard. Fokuserad som om han varit tvungen att slå den där straffen tre gånger visade exakt varför han är där han är och varför han är framtiden och JM historian. Han kom till start med en ny formation och en matchplan som på alla nivåer höll högre kvalitet än sin motståndare.
Och medans ett lyckligt bortafölje sjöng sången om hur William var på väg till Tottenham men såg ljuset passade Son, historiens enda spelare som blivit utvisad 3 ggr utan att det varit hans fel på att markera förfallet i laget.
Det var tydligen så smärtsamt att se Lampard vinna det Jm ansåg att han skulle vinna att han inte ens erkände nederlaget som en produkt av Lampards taktik. Vilket säger mer om att hans färd neråt inte på långa vägar är över.
Vi blå. Pustar ut. Vi visste att laget var kapabelt till stor fotboll men vi visste bara när vi skulle få se det igen. Nu fick vi den nödvändiga fristen. Segern som ger oss hopp. Jämställt med de bästa av julklapparna vi kommer att öppna imorgon.
På Three…förlåt..På White hart lane firar de som alla vet inte morgondagen.
Carefree och God Jul
