Manchester United-Milan: My Story
Johan Cederquist skildrar sin berättelse om hur han reste till Manchester, såg Rooney göra 3-2 på övertid och åkte hem igen. Men han vet inte riktigt varför.
Dokument
Jag tror jag vet anledningen till att jag skriver detta. Tror, men jag är inte helt säker. Mötet mellan Manchester United och Milan var på alla sätt och vis en av de starkaste upplevelserna i hela mitt liv. Men varför vill jag dela med mig av något ord är för svaga att beskriva? Någonstans tror jag att jag vill avslöja varför Manchester Uniteds själ lever vidare.
Vår klubb överlevde ett århundrade av två tyska bomber, en flygkrasch i München och en skopa från Massimo Taibi. Ändå undrar jag om inte det största hotet ställs mot oss först nu.
Eller nu, det var ett tag sedan Malcolm Glazer satte klorna i vårt klubbmärke så att hornen riktigt gnistrade av skadeglädje. Ni kan historien, om amerikanarens skulder, om supportrarnas protester och om utbrytarföreningen. Jag har reflekterat kring den länge. Personligen har jag tyckt att klubben förlorat mer och mer av sin själ, och att vår identitet har utnyttjas samt kommersialiserats. Jag kan ha ändrat mig.
Jag förstår ironin i det här, att jag som svensk sitter och pratar om Manchester United i ordalag som ”vi” och ”vår” och samtidigt fördömer ekonomiseringen, den som lockat utlänningarna till Old Trafford. Men bakom alla hobbysupportrar finns det de som verkligen, verkligen bryr sig. Många hävdar det, få talar sanning. Jag skäms inte för att säga att jag är en av dem vars hjärta lider när Manchester United spelar fotboll. Jag vet att det finns fler, ni vet vilka ni är.
Det här är min berättelse om en match jag kommer älska och hata tills jag dör. Det är också en berättelse som bevisar att Manchester United inte är helt uppätet av människor som inte bryr sig. Än.
Att kisa med ögonen för att skydda sig från det lätta regnet på Sir Matt Busbys väg med siktet inställt på att ta en öl med de engelska fansen, ja, det är så nära det sanna Manchester United man kan komma. Jag har varit här ett antal gånger tidigare. Det har regnat varje gång. Eftersom regn är England och England är regn - och det kan inte ens Glazer förändra - älskar jag det (fast ändå hatar jag det). Jag älskar alla kvarlevor av det gamla Manchester United.
Jag lämnar min biljett till kassörskan för att passera spärrarna. Det jag studerar är en vit pappersbit, och det är ironiskt nog det kanske för mig mest värdefulla jag har hållit i under hela mitt liv. ”AC Milan, UEFA Champions league Semi Final, Tues 24th April 2007, K0:7. 45pm. South Stand Lower."
Mina ögon blickar ut över en gigantisk skapelse. Old Trafford står tomt.
Roooooney! Roooooney! Roooooney!
Cirka 75 000 människor, 90 minuter, en touch på matchbollen (!) och fem mål senare får vi äntligen skrika ut all den lycka som har hållits instängd i magen. Wayne Rooney har just skjutit 3-2 och Old Trafford exploderar. Rooney-skriken från Stretford End översköljs av den skyhöga ljudvågen av oplanerade glädjeskrik. De hörs mer som ett brus i bakgrunden av dånet.
Arenan gungar. Se nu inte "gungandet" som en klyscha bland många andra, så mycket lycka på en och samma plats är svår att hitta. Synen av den och delaktigheten i den kommer att följa med mig resten av livet. Tyvärr, jag vill redan ha tillbaka den.
Glädjen är störst för den som har väntat som längst. När Manchester United senast spelade i andradivisionen var det, tro det eller ej, fullsatt i nästan varje match. Drömmar skapar passion på samma sätt som de utraderar passionen när de uppfylls. Det är inte konstigt att våra fans inte har vaknat förrän nu. Vi har väntat i fyra år på att få våra munnar mättade. Nu kan vi återigen känna doften av pokaler, och vi vill ha dem. Mer än allt annat.
På resan hem finns det mycket tid över till att filosofera, och det är som vanligt en fotboll som snurrar i mitt huvud.
Resan har medbringat ultimata frågor, främst om min relation till klubben. Jag kommer ingen vart. Jag är svensk så jag har ingen anledning att älska Manchester United. Å andra sidan har jag ärvt mitt lag naturligt, för övrigt av personen som sitter i sätet bredvid, och jag känner mig, handen på hjärtat, som hemma när jag vandrar runt på gatorna i Manchester. Det gör jag verkligen, men jag kan inte svara på varför. När industrierna utgör den ena halvan av staden medan de nedlagda industrierna står för den andra är Manchester en stad svår att bli förälskad i.
Okej, så jag kanske har fog för att hålla på United, men då träder Glazer, alltid denne glädjedödaren Glazer, in i mitt huvud. Manchester är översvämmat av lappar med budskapet ”Love United, Hate Glazer”. På spårvagnsstationen har någon klottrat. ”Glazer Out” lyser med stora röda bokstäver på den vita tegelväggen. Jag kan inte annat än älska budskapen.
För även om jag hatar Glazer, påverkar han inte klubben på annat sätt än genom att förnedra den. Trots att vår ägare inte är den man i första hand skulle fira jul med, kan man välja att bojkotta Megastore och finna vår identitet i andra saker. Kanske kan man vända på steken, och kalla de i utbrytarföreningen för svikare. De stod inte upp för Manchester United FC enbart på grund av att deras värdighet inte tillät att en amerikanare, som bryr sig ungefär lika mycket om klubben som en McDonald’s- servett, skulle få styra laget i deras hjärtan. De blundade för att det än finns hopp, och att det finns så mycket annat att vara stolta över. Det här är en teori och inte ett påstående, kom nu ihåg det.
Var finner vi själen då? Jo, Manchester United är huvudsakligen byggt på brittiska spelare, vi har en brittisk tränare, och framför allt ett engelskt spelsätt. Vi har inte noll engelska spelare i våra startelvor (Arsenal), vi har inte ett ihopköpt lag (behöver namn nämnas?), och vi är inte en spansk koloni (se föregående parentes). Vi spelar inte italienskt som Liverpool eller Chelsea, och inte spanskt, om man får kalla det så, som Arsenal. Vi spelar engelskt. Hög press och fartfylld fotboll måste ligga så långt ifrån Stamford Bridge som man kan komma.
Därför blir jag så less på människor som vill sälja Fletcher, O’Shea och Richardson för att köpa Kaká, Hargreaves och allt vad de heter. Vad är ära utan identifikation? Tänk efter, hur många har sett på Chelseas prestationer som makalösa? Trots ett poängrekord i Premier League har de bara fått motstå gliringar för att de har köpt sig till framgång. Och de förtjänar det! Just när jag är mitt uppe i min tankevärld läser jag om vad 18 supportrar (en från varje klubb i Premier League exklusive United och Chelsea) tycker om de två lagen som slåss om guldet. 17 ”klubbar” vill se United som vinnare. Den artonde? Den heter Manchester City.
Tro mig, jag skulle inte byta Fletcher mot Kaká, i ett rent byte, nä, inte ens för pengar. Så mycket är klubbens själ värd för mig. Jag vill att fler ska få upp ögonen för att vi har något att verkligen, verkligen vara stolta över här.
Det vi framförallt saknar på Old Trafford är den lokala publiken och arbetarsupportrarna. Just därför blev den här kvällen så speciell. När det vankas vardagsmatcher minskar antalet turister. De som är ute efter att ta bilder snarare än att lyfta fram laget uteblir. De som verkligen bryr sig, som inte åker dit i samma sinnesstämning som om det vore en cirkus, får plats. Jag kommer att få svårt med att uppleva den här känslan igen, om jag så skulle bo på Old Trafford. Större match, med fler språng mellan hopp och förtvivlan, med bättre publik och med bättre upplösning än den här är det svårt att hitta. Förväntan förväxlades till glädje, och glädje blev till underläge och dubbel aggression. Domaren och de missade chanserna väckte frustration, innan en smak av lättnad kom med kvitteringen. Fler missade chanser och frustration, sen…
Det omöjliga.
Jag hade ont i både armar och hals dagen efter. Inte bara till en följd av det sista målet, utan på grund av hela matchen.
När jag så kommer hem sent på natten är det första jag ser att Manchester United och såklart Glazer har höjt biljettpriserna. Jaha, då bär det av till min tankevärld igen. Just när jag trodde att jag hade svaret.
Ni behöver inte vara oroliga, den här gången skriver jag inte ner det.
