Veckans United
Veckans United blir onsdagens United när Johan Cederquist summerar de sju dagarna som gått.
Eller sju dagar, det här kommer alltså mestadels handla om onsdagens match mot Chelsea. I brist på tid blir det här en kort rapport, men jag lovar att den övervägs av en uppsats lång som en doktorsavhandling om två veckor!
Manchester United passade på att slå Chelsea på näsan en extra gång när man med reservlaget bjöd på en mållös tillställning på Stamford Bridge. Matchens höjdpunkt tog plats redan innan bollen sparkats igång. Chelseas spelare formerade sig i två led och lät Manchester United komma in till en så kallad Guard of Honour, där mästarna applåderas av motståndarna.
Under matchen fanns sedan inte mycket att klappa händerna åt. Chris Eagles, Kieran Lee och Dong gjorde visserligen debut från start, men det handlade mestadels om intetsägande prestationer. Den som enligt mig bevisade mest var Chris Eagles. Bakom indianarna och de orutinerade misstagen syntes en spelkänsla och ett driv i steget som kan utvecklas till något större än NEC Nijmegens högerkant.
Slutsiffrorna skrevs till noll, och noll. Shaun Wright Phillips hade Chelseas bästa chanser och Gabriel Heinze var närmast för oss.
Idag ungefär klockan sex ska vi lyfta pokalen vi har suktat efter i fyra år. Vår pokal. Och i matchen mot West Ham ska vi visa att den verkligen tillhör oss och ingen annan. Ferguson väntas mönstra näst intill starkast tänkbara elva, i respekt för lagen i bottenstriden.
Jag kan inte tänka mig Mourinho, Benitez eller Wenger göra detsamma.
Ber om ursäkt för en kort och kanske intetsägande Veckans United. Vänta er mer från mig om två veckor.
