Veckans United
Det är verkligen med blandade känslor som man får skriva ned ”Veckans United” en sista gång på säsongen 2006-07. Året har enligt mig överträffat det mesta även om jag personligen inte är speciellt överraskad när man tänker efter vad Englands mest framgångsrike manager Sir Alex Ferguson har ställt till med för många lag. Han är och förblir "The Manager". Att kräva mer är och förblir ett konstaterande av dagens hypotetiska värld.
Inför säsongen var vi enligt många fotbollsexperter (och andra) nederlagstippade i både den engelska ligan (Premie League) och i Europa (Champions League). Vi vet idag när säsongen (nästan) kan summeras att Manchester United har gjort något som vi alltid under Sir Alex Ferguson kan förvänta oss. Vi vann den engelska ligan och är Englands bästa fotbollsklubb säsongen 2006-07. CHAMPIONS. Oavsett rubler, euro eller något annat så segrade vi till slut.
Vi är stolta och vi gläds. Manchester United har åter (efter tre säsonger) vunnit den engelska ligan och ingen kan ta detta ifrån oss. Med mod, moral och inte minst klubbkänsla så visade vi dem alla att den allra viktigaste titeln denna säsong hamnade där den hör hemma – Theatre of Dreams. Det är tillräckligt för mig även om andra förluster svider.
Livet går i vågor, det är ingen hemlighet. Men säg mig vilken manager i England (eller Europa för den delen) som har stått emot dessa oväder, orkaner eller vad som helst under 21 år och fortfarande skapar framgång? I samma lag?
*****
Det var sagt att läromästare av teorier och analyser skulle avgöra denna säsong i England men när vi nu kan utläsa alla grundlärande fakta så står namnet Sir Alex Ferguson som svar på alla de frågor som miljontals (?) av oss många hade. Egentligen är det vinnande receptet inte svårt om du följer det engelska ordspråket:
"Old wine and old friends are best."
Visserligen kan man ta hjälp av t.ex. Wayne Rooney, Cristiano Ronaldo, Rio Ferdinand, Nemanja Vidic, Michael Carrick och Patrice Evra. Men ändå, den specielle matematiker som behövs är och förblir Sir Alex Ferguson. Han ser hur viktiga de lite äldre spelarna kan vara i ett kollektiv. Ingen av de andra hade dessa kunskaper och det lär stå i stjärnorna den dagen någon annan överträffar hans egenskaper och framgångar. Att vinna en gång är förunnat alla – att göra det år efter år efter år kräver något speciellt.
Sir Arthur Conan Doyle (1859-1930) sade själv:
”Medelmåttan vet inget högre än sig själv men talangen känner genast igen geniet.”
Vad det säger om hans landsman Sir Alex Ferguson kan vi alla fundera över. Men det är svårt att undvika den väg som vår skotske ledare har vandrat. Genom Skottland´s hårda klimat och personliga svårigheter blandat med problematik i diverse skotska klubbar som spelare så har Sir Alex Ferguson övervunnit det mesta. För oss supportrar har han ingenting att bevisa – att regera är en sak, att få folket med sig en annan.
*****
Manchester United vann den engelska ligan i stor bravur. Vi tog täten, vi höll den och det räckte ända in i maj 2007. Oavsett skador, oavsett mostånd och oavsett spelschema så var det vårt kollektiv som lade grunden för vår 16:e ligatitel. Vi hade tillräckligt med kompetens när spelarna på bänken, inlånade svenska veteraner och både halta och lytta genomled de sista fyra månaderna.
Titeln som alla talade om inför denna säsong var inte Champions League, FA-cupen eller Liga-cupen. Det var titeln att bli engelska mästare som stod högst på listan hos både Arsene Wenger, Rafael Benitez och Jose´ Mourinho. Och vår egen Sir Alex Ferguson. Andra hade större press än vissa och hos en del ägare går det tydligen så långt att inte ens tränaren får bestämma...
Vi kan klaga oss hesa på att vi nu ägs av en amerikan och där våra ägare flyger från USA till England. Men vi är inte ensamma. De andra klubbarna och deras fans som har älskat att håna oss ägs nu även de av utomstående affärsmän. Precis som de inte förstod att bl.a. Asien är en stormarknad (dit även snart alla flyger på träningsläger...) så följer de nu efter i samma spår och drar öronen över ögonen.
*****
Vår säsong slutade med en ligatitel, en förlust i FA-cupfinalen och en plats i Champions League semifinal. Helt klart godkänt. Att kräva mer är ungefär som att ställa sig i kön hos alla de ”experter” som vet när vi ska spela 4-4-2 eller 3-1-4-2 eller 5-2-3 och som alltid alltid vid en förlust ger sina skrönor efter slutsignalen. Give me a break...
Vi föll på ett blött San Siro i Champions League. Och vi föll på ett soligt Wembley. Inte i någon av matcherna så fick vi straff trots att det var klockrena moment som pekade på straffpunkten. Det är bara en liten parentes men det korståg som den lille portugisen Mourinho hade inlett verkade ha nått framgång hos domarkåren. Alla mot Manchester United, annars går det inte att få klubben att kapitulera.
"What goes around comes around"
Självklart. Man kan inte alltid få straff, det är ingen som påstår det. Men att peka ut ett lag och fördöma spelare, att anklaga ett fotbollsförbund och en domarkår alldeles lagom till de viktigaste matcherna på säsongen säger bara en sak. Kan man inte vinna genom spelets regler så får man ta till en massmedial psykos och starta barnsliga ordkrig. Please, lägg ned krafterna på något annat.
*****
En FA-cupfinal är alltid en FA-cupfinal. Världens äldsta fotbollsturnering går inte att nonchalera. Den finns i England och vi är den mest framgångsrika fotbollsklubben någonsin genom historien. Ingen kan ta det ifrån oss. Vi förlorade i lördags men är ändå en vinnare. Manchester United har 11 titlar i FA-cupen.
Ibland kan man irritera sig på små saker. Små ting som inte går att förklara. Jag skrev det tidigare och jag menar verkligen det. Det magiska mål som Norman Whiteside gav Manchester United och mig var en sådan sak. Från ingenting ställde vi om och gick till anfall där Whiteside utmanade sin motståndare och placerade in 1-0. Det var 10 minuter kvar av FA-cupfinalen 1985 mot Everton och vi spelade med 10 man. Men vi gjorde mål och titeln var så oerhörd fantastisk som man bara kan drömma om.
Jag kan förstå de Everton-fans som då var besvikna. De hade precis vunnit ligan men förlorat FA-cupfinalen. De vann sedan Cupvinnarcupen och även Charity Shield den säsongen. Jag kan förstå den irritation (?) som infann sig efter FA-cupfinalen men när man summerat säsongen så måste man ändå vara nöjd. I deras fall mer än oss just i år.
Precis så känner jag mig lite nu. Vi vann Premier League och är Englands bäst lag säsongen 2006/07. Självklart var det två helt annorlunda situationer att jämföra men det är just nu det närmsta som går att jämföra. En besvikelse kan knappt bli större när man förlorar på mållinjen och är så där otäckt nära.
*****
FA-cupfinalen 2006/07 kommer väl inte att gå till historien som en av de bästa men när man ser tillbaks så finns det en del saker att notera. Man märkte ganska tydligt att Chelsea var tagna av stundens allvar. Att förlora en final skulle kanske innebära att Roman Abramovitj flyttade sina rubler till NBL eller NHL. Vem vet idag? Nu vann de och de miljoners rubler som lär byta plats i sommar är lika ointressant som att tippa vem som vinner Liga-cupen 2007/08.
I en oerhört taktisk tråkig första halvlek hände det mesta de sista 45 minuterna under ordinarie matchtid. Eller de sista 30 i förlängningen om ni så vill. Jag satt själv precis som miljontals andra och spekulerade om det skulle bli straffsparkar och vilka som skulle slå dessa. I det läget beslöt sig Sir Alex Ferguson att byta ut Michael Carrick och Ryan Giggs.
Nu vet vi alla hur FA-cupfinalen slutade. Didier Drogba väggade sig fram med Frank Lampard och slog in 1-0 till Chelsea framför en utrusande Edwin van der Sar. Ett snyggt mål dessutom. Det var fyra minuter kvar och ingen kan så här i efterhand säga hur straffsparkarna skulle sluta. Små saker men ack så irriterande. Jag struntar blankt i om alla såg att Manchester United för dagen var det bättre laget. Det handlar om att göra mål. Och få dom godkända...
Vi fick ett antal konstiga domslut mot oss och vi såg motståndare fejka i vårt straffområde och det betyder bara att vi har haft rätt hela tiden och andra fel. Tyvärr måste sådant försvaras även om det bär emot att ge svar på löjliga och barnsliga ordkrig och påståenden.
*****
Men precis så är livet. Ibland är man lycklig, ibland kommer sorgen. Det är det de starka och positiva sakerna som man får ta med sig i livet och de negativa kan man bara lära sig att hantera och göra bättre nästa gång. Jag är övertygad om att detta lag tillsammans kommer att vinna titlar i framtiden.
För en del i Manchester United är karriären snart över. Vi kan nog se Ryan Giggs, Gary Neville, Paul Scholes och Ole-Gunnar Solskjaer någon eller några säsonger till med sedan är det finito. Men för andra har föreställningen på The Theatre of Dreams just börjat och nya aktörer är på väg in på scenen.
Övergången är alldeles underbar och den regiseras som vanligt av Sir Alex Ferguson. Mannan, myten och legenden som alldeles nyligen meddelat att han fortsätter så länge som han njuter av det. Ingen ålder kan stoppa denne man. Han slutar aldrig att överraska.
Vi får inte deppa över några förluster även om det är svårt så nära inpå. Vi förlorade några slag men vi vann det viktigaste kriget av alla. Trots allt är denna säsong kanske det första kapitlet i en ny era hos Sir Alex Ferguson. Det vi får ta med oss är att vi – Manchester United – är engelska mästare säsongen 2006-07. CHAMPIONS.
UNITED WE STAND
