Krönika: Sekunden varar en sekund
Gabriel Heinze kan vara på väg till Liverpool. Tevez vill till Manchester United men får inte. Johan Cederquist undrar i säsongens första söndagskrönika om den nya fotbollen kan förgöra ögonblicket.
Det börjar lukta Premier League.
Som jag har längtat.
Samma visa varje år. När sommarlovet sparkas igång är man överlycklig, innan man inser att man just använde en fotbollsfras som synonym till ordet ”börja”. (Tro mig, det där var inte medvetet.)
Okej, visst, man får erkänna att man njuter bakom solglasögonen några veckor. Men det är hela tiden något som saknas. I blodet finns en längtan som gör det möjligt och inte omöjligt att sätta sig vid skolbänken igen, eller för mig den här gången att stå. Blottad inför en oviss framtid.
Charmen med fotboll, och all idrott för den delen, är att soffuttöjaren aldrig kan vinna. När ditt lag tar hem ett mästerskap, eller närhälst du känner segerns sötma, ställs du inför nya utmaningar. Supporterns högsta mål, att uppnå lycka, kan alltså aldrig förintas av bortskämdhet i andra än extrema fall.
Du tror mig inte? Gör mig en tjänst och försök se Chelsea vinna nästa års Premier League med tolv poäng. Hör rösten i ditt huvud. Den där mörka portugisiskt brytande stämman som säger att året då Manchester United vann bara var en tillfällighet. Kan du känna hjärtat dunka?
Hinder till målet, till glädjen, ställs ständigt upp av ingen mindre än supportern själv. När Ronaldo avgjorde mot Fulham var jag… glad, innan jag mindes att Fulham kunde kvittera. 15 sekunder gick. Blås då för fan! Fulham borde ha fått straff. Fick det inte. Slutsignalen, lättnad, ett falskt leende som maskerade oron för att vinsten var fullkomligt onödig. Chelsea skulle ändå vinna skiten förr eller senare, mumlade jag för mig själv.
Sekunden då jag verkligen var lycklig och avslappnad runt den här matchen varade i en sekund. Alltså, jag förtydligar, hundra hundradelar, en sextiondels minut, och en sekund. Ett ögonblick varar inte i evigheter som sagorna så fint vill uttrycka det.
Fanatikern upplever istället framför TV-skärmen mestadels en tillvaro av oro, anspändhet, hat och ilska. Han svär åt det egna laget, åt domare, åt Red Bull-reklamer, åt missade målchanser, åt att Chelseas nya mittback har nummer nio och åt sms:et från en kompis som sekunder efter 0-1 i baken bekräftar missären.
Men.
Det är vägen som är mödan värd, som Karin Boye uttryckte det. Eller var det Tommy Svensson? Hur som helst...
När Smudger gjorde 2-0 på Roma såg jag en annan Alan Smith framför mig. Den vars ansikte var begravt i händerna på en bår en vårdag på Anfield, och andades syrgas. Målet ett år senare frambringade, tillsammans med den evige talangen Chris Eagles mål mot Everton, mina största känslorus för säsongen.
Lokala spelare, skadedrabbade spelare och osjälviska spelare har alltid enklare vunnit vår sympati (utan rösträtt står de fans som hellre ser en onödig överstegsfint av Ronaldo än en onödig nödvändig glidtackling av Wes Brown). Det är den här typen av spelare som är klubbarna, spelare som visar passionen och känslorna. Dem som vi älskar. Jag kan inte hjälpa att tro att dem är av en utdöende art.
Den nya fotbollens effekt märks när Tevez inte får gå på grund av en saga om agenter pengar och (antagligen) fusk, den blir uppenbar när Gaby Heinze spottar hela Old Trafford i ansiktet när han inte förnekar att han någonsin i sitt liv kan tänka sig att gå till Liverpool, och den står på scen med byxorna nerdragna när Thaksin kräver två Thailändare till City. Inte ens City förtjänar en sådan behandling!
Problemet med den krokiga stigen till målet är att man kan riva skogen och bygga en motorväg. Om man har pengar.
Därför undrar jag ibland om jag förra året upplevde mina sista riktigt lyckliga stunder med Manchester United.
Jag önskar att dem kunde vara i en evighet.
PS
Den del av redaktionen som jobbat med Veckans United, det vill säga jag och Magnus Nyström, har bestämt oss för att göra om faktarafflande till krönika, med motiveringen att det förefaller onödigt att repetera nyheter ni redan läst på sju olika sidor (däribland svenskafans) ännu en gång. Texten, som kommer att skrivas till söndagar (den här blev något försenad, ber om ursäkt för det), kommer dock alltid ha någon form av anknytning till den aktuella veckans händelser.
