Krönika: Premier League- omgång ett
Premier League är äntligen här igen. Johan Cederquist riktar efter den första omgången strålkastarna mot Sunderland och, förstås, Manchester United.
Som du dreglar över att se den smälta osten långsamt rinna längs en perfekt stekt falukorv, känner du för Premier League när du ser att Fernando Torres är klar för Liverpool.
Människan älskar att se människan, så länge det inte är hon själv, ta sig an utmaningar. I en sådan miljö skapas frågor. Den engelska kapprustningen producerar frågetecken som kan stå obesvarade så länge (Premier Leagues uppehåll varar på pappret i tre månader, i huvudet en livstid) att de inte är frestande längre. De blir oemotståndliga.
Soffan, jajamän, lika bekväm som alltid. Premier League var tillbaka. Det vi längtat efter, pratat om, och om man är lika galen som jag drömt om bombarderade vardagsrummet.
Plötsligt satt jag där igen, med samma rutiner som alltid, framför Canal Plus-vinjetten med mina vanliga följeslagare. Som om ingenting hade hänt. Sunderland mot Tottenham, jag tror att marken vibrerade.
Sjuttio spelminuter senare undrade jag om det här verkligen var matchen som hade höjt pulsen i veckor. Båda lagen låg i skyttegravar, bundna av en sträng 4-4-2-fotboll och ett dilemma som innebar att laget som blottade sig gick en säker död till mötes.
Då slet sig Sunderland loss som ett lejon, vrålade, vågade, och plöjde över förhandsfavoriterna den sista kvarten. Framburna av sin hemmapublik skapade de rödvita plötsligt målchanser. Robinson fick sträcka ut med minuter kvar. Premier League fångade mig. Jag stod upp, tog mitt parti i matchen, hoppade, och var så full av adrenalin att jag inte hade tvekat i en duell med en rusande, frustande, Robbie Savage.
Jag vet inte varför, men där och då slog mig känslan att jag var helt säker på mål. Kanske var det min tro på Roy Keanes framgång, eller det vackra i ett hånat lags hungriga strävan efter revansch. Klubbar som har fått ta emot skit ska man alltid se upp för. Det var därför Manchester United vann ligan förra året, och det är därför jag har tippat Sunderland som elva i min sluttabell. Det var någonting speciellt, extraordinärt, över Chopras mål i den sista sekunden.
Det fanns fler som var illa ute under en spännande första omgång. Steven Gerrard frälste Liverpool och Alexander Hleb sände med sitt 2-1-mål en lättnadens suck över Emirates Stadium. Därför var jag, när Nani fick en lika feldömd frispark som Gerrard fått nästan exakt ett dygn tidigare, relativt säker på att det fjärde stora laget, mitt lag, skulle ta en lika knapp vinst som de tre andra.
Tidigare samma dag hade jag beskådat elva utvalda spelare gå ut på drömmarnas teater. Nu, äntligen, skulle fucking Premier League börja på allvar.
Anspändheten hade varit hög sedan jag cyklat hem från min fotbollsträning. Nu steg pulsen på allvar. Igenkännligheten och allvaret greppade tag om mig. Förstelnad. Premiär.
Nervositet sveps inte iväg med framgångar, som somliga verkar tro. En supporter kan aldrig bli helt tillfredställd, inte när människor som John Obi Mikkel påstår att Chelsea förtjänade förra säsongens ligaguld. Paul Scholes och Ryan Giggs sägs vara slut. Ilskan är min drift som supporter, och jag tror det gäller alla.
Bort, från sidospåret, tillbaka till nervositeten. Tillbaka till obehaget. Avspark. Svordomar åt Silvestre. Sparkar. Undrade: vad håller Scholes på med? Hopp. Frustration.
Jag hatade varje sekund.
Jag älskade varje sekund. Tills det var slut.
Tomt.
Marcus Hahnemann hade då tillsammans med Uniteds avslutningsförmåga byggt upp en tegelmur framför det ena målet på Old Trafford. Det långsiktiga projektet fick sitt slutgiltiga godkännande när Ronaldo dunkade matchens sista spark över.
Det jag väntat på hela sommaren var glädje och adrenalin. Jag var självklart utpumpad, andfådd, på gränsen till svettig efter. Men skriket jag förberett mig för i sekunder, minuter, dagar och månader kom aldrig.
Det släpptes istället inombords några timmar senare.
Skysports var först: Wayne Rooney blir borta i två månader.
Jag längtar tills då jag fortfarande hade någonting att längta efter.
För övrigt...
... Nani är alldeles för mycket Ronaldo. Ska vi nu ha två spelare som springer åt sitt eget håll varje gång vi gör mål?
... Följer imorgon en heltäckande analys om varför jag tror Roy Keane gör succé som manager, exklusivt på min blogg om Premier league och ingen annanstans. För att avsluta reklamen: johancederquist.blogg.se (OBS inget "www").
... Hej Carlos Tevez.
