Krönika: Inget är vackrare än Champions League
Johan Cederquist betonar det magiska i Champions League.
Från min blogg johancederquist.blogg.se.
Ikväll är det äntligen dags. Klockan 20.45 svensk tid sparkas årets upplaga av Champions League igång på åtta olika arenor runt om i Europa.
Det räcker med att nämna två av hemmaplanerna. I skymningen kommer San Siro och Bernabeu att koka.
Naturligtvis, en match i den finaste av turneringar är som en enda lång rysning.
Det första kännetecknet är mästarmelodin. Nackhåren reser sig. Genom TV-apparaten tas du in på arenan och hör omedelbart den speciella atmosfären. Elljusen som knuffar undan det klarblå mörkret sänder välbehaget ner längs ryggraden.
Jag såg Manchester United-Milan på plats, med egna ögon, och jag kan berätta att ingenting är uppförstorat.
Den finaste av turneringar, det är Champions League. Här skrivs sagor som inte kan uppstå ur 67 möten med Crytstal Palace på Selhurst Park. Här mäter de största krafterna med de största. Ögonblicket när två hundraåriga historier slås samman i en kulturkrock är mäktigare än de flesta, för att inte säga alla, inhemska möten.
Spänningen ligger i att möta det främmande. När vi nu fick Roma för andra året i rad tog det en mikrodels sekund för mig att spela upp underbara matchbilder i hjärnan. Jag pratar inte huvudsakligen om mål, utan om vrålet som följer en bra passning från Paul Scholes under en vacker himmel.
Kanske är det europamatchernas betydelse som gör dem magiska. En missad straff blir ihågkommen för alltid och ett mål gör dig till evig hjälte, fråga Filippo Inzaghi om det sistnämnda.
Om du är nere är du nere. Det finns ingen andra, tredje, eller fjärde chans. För den som kan hålla balansen fortsätter ett underbart äventyr, med sällsynta matcher som inte likt ligamatcher staplas på varandra som träklossar.
Det är väntan som gör VM i fotboll till världens mest älskade tillställning.
För en kväll knuffas alla ekonomiska förutsättningar åt sidan. I ett Champions League-möte står alltid två lag som är skapade av sin historia, inte en oljerik ryss eller en, ursäkta uttrycket, pengakåt amerikan.
När Manchester United slog Bayern München 1999 fanns det supportrar som med största säkerhet hävdade att det inte var elva spelare som satte stopp för en 31 år lång väntan. På mittfältet såg de Sir Bobby Charlton, i anfallet gav George Best krafter till sina kollegor, och vid sidan övervakade Sir Matt Busby händelserna.
Men framförallt var Nou Camps innerplan fylld av de som kallats Storbritanniens mest talangfulla grupp av fotbollsspelare genom tiderna. De som tragiskt avled vid flygkraschen i München 1958.
Deras andar levde under en ljummen kväll i Barcelona innan de somnade in igen.
Och Manchester United är förstås inte ensamma. Varje gång Europas giganter möts går tankarna undermedvetet till Alfredo di Stefano i Real Madrid, Bill Shankly i Liverpool, Eusebio i Benfica och, varför inte, Gunnar Nordahl i Milan. De är Stora spelare och Stora lag.
Trots allt det här är inte europaspelet min eller nästan någon annans prioritet. Ligan handlar om vilket lag som är bäst och vilka som står stabilast under en hel säsong.
Men kanske är det just att Champions League står för motsvarigheten som gör den är vackrare.
När Gerrard lyfte segerbeviset mot Istanbuls stjärnor 2005 såg Liverpools supportrar, möjligtvis utan att riktigt veta om det, Hillsbrough-katastrofen framför sig. De såg det gyllene 80-talet flyga förbi, och de såg Michael Thomas mål för Arsenal på Anfield (ni vet vilket jag menar).
Lycka och sorg.
Historien bländade dem.
De grät, men de kisade, och de såg vad allt hade lett till.
Idag och imorgon kväll går 32 lag, men framförallt miljontals fans med dem, ut i hopp om att nå den känslan.
