Krönika: Målet kunde lika gärna ha varit på Anfield
Det var längesedan jag var så nöjd med mitt favoritlag. Andra halvlek mellan Manchester United och Sporting Lissabon var nämligen enligt mig, i kontrast med den första, säsongens bästa sett med röda ögon. Resultatet blev en vinst, ett inställt kejsarslag i Rom, och ett fint handikapp inför matchen mot Liverpool i december.
Jag tittade på klockan. 21 minuter av Manchester Uniteds gruppspelsmöte med Sporting Lissabon hade gått när Abel Ferreiras genialiska eller kvalitetslösa skott respektive inlägg letade sig in bakom polska händer.
Jag tänkte på Bolton, på Kevin Davies mordförsök och Anelkas vidrigt svenska utnyttjande av motståndarens misstag. Jag såg Geovanni hålla upp örat inför ett jublande City of Manchester Stadium.
Det har blivit till en vana för oss att Manchester United går poänglösa när vi inte gör första målet. Ta den här säsongen, då detta har hänt tre gånger (alla turneringar inräknade) och då vi till slut alltid har stått som förlorare.
Även igår hade så Manchester United förtvivlat svårt att kontrollera matchen. Det såg stundtals ut som om det var det grönvita laget som jagade ett kvitteringsmål, när Uniteds centrala mittfält bjöd Sporting på bollar och Nani stannade upp spelet med sin förkärlek till bollen. Det var egentligen bara i den första halvlekens slutminuter som United etablerade spelet på offensiv planhalva.
När det så blåstes för pausvila såg jag Ferguson vandra med bestämda steg mot spelargången. Jag såg hans ansikte. Något var på gång.
Faktum är att Sir Alex Ferguson, 65, fortfarande är samma person som den oridderliga Alex Ferguson som kom till klubben 1986. Jag är helt säker på att han igår skällde ut var och varenda en i det där omklädningsrummet, att håret torkade på utvalt håll, men också att det var orsaken till de sista 45 minuternas förändring.
Två spelare föll offer för hans humör, då Nani och Fletcher omedelbart byttes ut. Jag tycker synd om Fletcher som återigen ska drabbas, han har ett enormt hjärta men hans talang är inte riktigt lika stor som miljonmännens. Lika sant är dock att det är svårt att kritisera Fergusons beslut.
Manchester United spelade nämligen, från den stunden, en otrolig fotboll. Skillnaden hette i första hand Carlos Tevez. Andra halvlekens ansikte drog genast upp tempot i de där små benen och rev djupare sår än hans eget i ytan mellan Sportings mittfält och försvar. Men även Michael Carrick gav utslag och slog passningar som har varit efterlysta sedan förra säsongen, Patrice Evra bidrog med fart och teknik, och Ryan Giggs har antagligen fått smaka på Fergusons ungdomselixir eftersom han dribblade som han gjorde mot Blackburn alldeles nyligen, samt i varje match säsongen 1991/92 när Sovjetunionen upplöstes, EM spelades i Sverige och SEGA stod på tolvåringarnas rum.
Långsamt malde de röda ner sitt motstånd, så som bara United kunde göra för några år sedan och som bara Arsenal kan göra idag. Det fantastiska passningsspelet gjorde att Sportings lag fick förflytta sig från kant till kant, och att yttermittfältarna fick följa med Evra och O'Shea från mittlinje till hörnflagga.
Till slut brast det. Det var heller ingen tillfällighet att det avgörande målet kom så sent.
Kvitteringen såg förvisso tursam ut för det otränade ögat, men faktum är att det var det oundvikliga resultatet av en långvarig press, där bollen bokstavligen forcerades fram meter för meter tills den var vid Carlos tevez fot inne i målgården. Cristiano Ronaldos mål hade förvisso med individuell briljans att göra, men också med Sportings oförmåga att undvika farliga frisparkar.
Frisparksmålet i den 92:a minuten innebär att Manchester United nu kan åka till Rom utan minsta press på sig att leverera. För oss supportrar ges chansen att studera spännande spelare som Evans, Pique, Simpson, och Eagles lite närmare, samtidigt som de själva får gratis erfarenhet av att spela inför ett fulsatt Stadio Olimpico.
Gårdagens tre poäng betyder också att vi kan vila viktiga spelare inför den helgens ligadrabbning mot Liverpool, den 16 december smäller det på Anfield. Liverpool däremot kommer att behöva kämpa för sina liv samma vecka, och har vi tur kan Rotating Rafa kasta in Sissoko bland lejongap som Hargreaves och Carrick. Gör han det inte får vi med stor sannolikhet istället möta ett trött Liverpool... Men jag föredrar Sissoko.
För att fullborda framåtblickarna avslutar jag med en granskning av Arsenals kommande veckor. Smekmånaden är nu officiellt över och december kommer att löpa förbi Gunners utan ett enda enkelt motstånd. Där finns erkänt svåra bortamatcher på Villa, Goodison och Fratton Park, London räknar ner inför två hemmaderbyn mot Tottenham och Chelsea, i Ligacupen på Ewood Park väntar en dreglande Robbie Savage, och den enklaste matchen på en hel månad stavas Middlesbrough... borta!
Bring on the title race.
Även på johancederquist.blogg.se
