Reportage: Ett lags sista andetag
1957 tog ett Manchester United med en snittålder på 22 år sitt andra raka ligaguld. Tolv månader senare hade dessa egna produkter, ”The Busby Babes”, också erövrat kontinenten när de för andra gången på lika många försök nådde semifinalen av Europacupen. Då inträffade olyckan. De åtta spelarna som omkom kommer för alltid att leva vidare på Old Trafford, enligt många är de Manchester United.
Denna artikel är 2 år gammal men alltid lika aktuell denna dag, därför lägger vi ut den på nytt. Idag kl.16.03 (svensk tid) är det 52 år sedan flygkatastrofen i Munchen, dagen då United som klubb förändrades för alltid. Gör som 76000 på Old Trafford gör idag, håll en tyst minut. / Coach
Text: Johan Cederquist
Bild: AFP och Johan Cederquist
Den som den här morgonen lyssnade till radion och med läpparna mötte en kopp rykande te träffades av ett datum som för alltid skulle förknippas med tragedi. Kanske var det olika färger på bokstäverna respektive siffrorna i almanackorna, kanske varierade storleken på dem – men i vartenda hushåll runt om i England var det "1958 – February – 6 – Thursday" som för första gången anlände till historien.
Vi förflyttar oss några timmar framåt och breddgrader neråt, till eftermiddagen i München. Här satt Manchester Uniteds trupp i det British European Airways-plan som med en duns landade på Riem-flygplatsens snötäckta asfalt. Spelarna hade precis stoppat ner kortlekarna i fickorna för att göra sig redo för avgång, och deras ständiga sorl som ibland hade avbrutits av högljudda skratt från journalisterna lades också det undan för ett ögonblick.
Drygt 40 knäpp från uppspända säkerhetsbälten senare steg den första resenären ner för flygplanstrappan. Kraftiga vita flingor yrade huller om buller genom dagsljuset när passagerarna, med huvudena nedböjda, närmade sig terminalen för att ta en kafferast. Samtidigt behöll den regnblöta snön deras fotspår. De enda som inte verkade bry sig om vädret var spelarna, som kastade snöbollar på en flygplanstekniker som stod på den ena vingen för att övervaka tankningen.
Efter 45 minuter var sätena i kabinen fyllda igen. Flygpersonalen hade övervägt att ställa in avgången på grund av snöslasket på banan, men beslutade sig ändå för att lyfta eftersom det engelska fotbollsförbundets regler förbjöd Manchester United att vara hemma för nära inpå nästkommande match. Redan samma lördag skulle laget ställas mot titelutmanarna Wolverhampton.
Ett första försök gjordes, men misslyckades. En andra gång försökte piloten få upp planet i luften, men utan resultat. Medan flygpersonalen diskuterade en tredje ansats beordrades resenärerna in i terminalen igen. Kaptenen var inte nöjd med det ovana ljudet från en av motorerna, men bestämde sig ändå för att göra en sista ansträngning.
För tredje gången satte sig passagerarna, som bestod av allt från spelare och tränare till journalister och speciellt inbjudna gäster, i sina säten.
Elizabethan, som den tvåmotoriga flygplanstypen kallades, började långsamt rulla.
Plötsligt hojtade någon till för att påpeka att en person hade lämnats kvar. Piloterna bromsade hastigt och väntade in den tankspridde journalist som hade ringt till sitt kontor för att rapportera om förseningen. Han kom tillbaka andfådd:
- Sorry.
Alf Clarke hade levererat sin avslutande nyhet. Det här var hans, men också ett helt lags, sista, djupa andetag.
Klockan 15.03.06 engelsk tid startade piloten ett sista försök att lyfta.
Manchester United var skadat av tyska bomber och sportsliga nederlag när den lena kulspetspennan i Matt Busbys högerhand närmade sig det upplagda kontraktet i Manchester den 19 februari 1945. Under 20 och 30-talen hade United saknat stabilitet, och likt en jojo åkt upp och ner mellan de högre divisionerna. Som ett resultat av andra världskriget skulle det dessutom vara omöjligt att spela fotboll på Old Trafford de följande fyra åren.
Det tog dock inte lång tid innan den skotske arbetarsonen hade vänt trenden. Busbys nyförvärv hjälpte honom först att vinna FA-cupen 1948, som var Uniteds första titel på 37 år, och fyra år senare vann de ligan.
Men trots de nyfödda framgångarna var det andra spelare som stal uppmärksamheten på Manchesters gator. Det viskades allt högre om en avdammad ungdomsakademi, som år efter år tog hem FA Youth Cup och som "snabbare än ljuset" skulle göra sin väg genom klubben.
1955 genomförde Busby planen som hade legat i hans bakficka sedan den första dagen på jobbet. Med ett fingerknäpp löste han upp det älskade storlag han hade byggt med sina egna händer - och ersatte det med ungdomar. Till en början fick Busby kritik för att hans spelare saknade erfarenhet, varpå han svarade med en mening som inom en snar framtid skulle finnas på tusentals United-supportrars tröjor:
- If they are good enough they are old enough. Om de är bra nog är de gamla nog.
Ett år senare hade spelarna med en snittålder på 21 år skjutit tillbaka ligaguldet till nordväst efter en kortare titeltorka. Målskörden var imponerande och den elva poäng stora segermarginalen ner till tvåan Blackpool enorm i ett seriesystem där segrar omsattes i två poäng.
”The Busby Babes” var födda.
Ytterligare tolv månader passerade och Manchester United blev, i turneringens andra upplaga, första engelska lag att delta i Europacupen. Det spridde en misstro i det traditionstunga landet, där många tyckte att klubben gjorde bättre i att koncentrera sig på ligan och klassiska FA-cupen. United betraktades som kaxiga, men hade nästan fog för att vara det också.
Europa var ett oemotståndligt äventyr för ungdomarna, som spelade på platser de inte hade hört talas om och mot spelare de inte visste namnet på. I semifinalen 1956/57 tog det stopp mot de regerande mästarna Real Madrid, som med snittåldern 28 år såg till att rutin slog ungdom. Förlusten var en motgång i ett brittiskt lags inledande bud på en "trippel", men hindrade inte klubbens ynglingar från att ta sitt andra raka ligaguld. Anfallstrion Liam ”Billy” Whelan, Tommy Taylor, och Dennis Viollet hade alla sin beskärda del av äran när United under säsongen passerade drömgränsen på 100 ligamål.
Han som basade över allt det här kunde förstås inte annat än låta mungiporna möta sina hängande ögonbryn. Följande ord är tagna ur Matt Busbys senare utgivna självbiografi, ”Soccer at the top - My life in football”:
”Vi hade vunnit ligan år efter år efter år. Vi hade också tagit hem Europacupen. Det fanns inga gränser för hur bra de här ungdomarna kunde bli.”
Uppväxt bara kilometer från Alex Fergusons födelsehem i Glasgows förorter gjorde sig Busby känd för en hård men rättvis attityd. Han bevisade vid flera tillfällen sin taktiska intelligens, men hans största egenskaper under en matchdag fanns ändå i inspirationskraften. Varje gång Busby stod med sina spelare i ett omklädningsrum avslutade han med att långsamt uttala samma ord, formade av hans mjuka men något vresiga skotska accent:
- Och kom ihåg: ni spelar fotboll, för er själva, men ni spelar för Manchester United.
Antagligen var det just vad han sade innan ”Busby Babes” första dagen i februari 1958 klev ut på Highbury för vad som skulle bli deras sista match på engelsk mark. Slutresultatet var passande för ett lag och en tränare med ett erkänt högt underhållningsvärde, det för dagen blåklädda Manchester United slog Arsenal med 5-4.
När den uppåtstigande stjärnan Bobby Charlton nästa dag packade inför resan till Jugoslavien blev väskan fullproppad med godis och kex. Det var engelsmannens första europeiska bortamatch, och de mer beprövade spelarna hade skojat med honom och sagt att det fanns ont om mat i östra Europa. Han kanske var en pojke, likt de flesta i laget, men med fotbollsskorna påknutna syntes det inte. På den frostiga planen i Belgrad gjorde Dennis Violett 1-0 innan Charlton slog till två gånger. Röda Stjärnan nådde till slut 3-3, men det räckte inte eftersom hela Englands representanter hade vunnit det första mötet på Old Trafford med 2-1.
Efter matchen firade de nyduschade hjältarna resultatet med några öl, innan de senare samma natt begav sig mot hotellrummen. Här stod korridorerna tysta när britterna spelade poker in på småtimmarna. De fascinerades av att valutan hade så extremt lågt värde att man kunde spela om till synes gigantiska belopp.
På planet som avgick från östra Europa nästa morgon uppstod följaktligen ett problem, då de som hade vunnit jugoslaviska dinarer ville fortsätta spela med samma mynt. Efter en livlig diskussion kom spelarna som bokstavligen hade växt upp med varandras ansikten överens:
- Vi spelar om pund efter mellanlandningen.
Plötsligt hördes ett vrål när motorerna vaknade till liv. De lät högre och högre, tills de nådde sitt sedvanliga väsen. Den avslappnade stämningen bland passagerarna hade nu förvandlats till något helt annat.
De kraftfulla hjulen gick från stillastående till en sakta rörelse framåt.
Roger Byrne satt fokuserad. Den djupt religiöse Liam Whelan petade efter en stund till målvakten Harry Greggs arm:
- Om det värsta händer är jag redo att dö… Det hoppas jag att vi alla är.
Planet på Münchens internationella flygplats hade vid det här laget nått till en hastighet av 70 knop. Piloten fäste blicken på sina instrument och såg 70 bli till 80, som blev till 100 och 117 knop. Men helt utan förvarning sjönk mätaren dramatiskt. Mannen i förarsätet tänkte på vad i helvete som hade gått fel igen, när han för första gången under det tredje försöket tittade upp.
Han möttes av en hemsk syn.
De var på väg av banan. Andrepiloten bakom honom hade panik:
- Christ… We’re not going to make it!
De längre bak i planet, "de unga kungarna av brittisk fotboll", hörde förstås inte det här, men de började alltjämnt begripa att någonting kunde vara fel. En del noterade att ljudet från motorerna förändrades. Andra tittade ut genom de små fönstren, förbi snöslasket som sprutades upp av två decimeter djupa hjulspår, och uppmärksammade att ett staket som inte hade synts förut närmade sig med en oroväckande fart.
När Elizabethan lyfte var det nästan helt tyst bland passagerarna.
På en hundradels sekund förstod sedan alla att de inte skulle klara av det, när de snabbt föll till marken igen.
Det är möjligt att livet nu spelade upp sig framför ögonen på den 28-årige lagkaptenen Roger Byrne. Han kanske såg sig själv växa upp i Manchester och spela sig in i Uniteds A-lag som först mittfältare och senare försvarare. Vem vet om han återupplevde sitt första möte med hustrun Joy? Det Byrne inte var medveten om var att hans älskade hade en nyhet som hon knappt kunde vänta på att få berätta. Han skulle bli pappa.
Ödet var inte heller ödmjukt mot yttermittfältaren David Pegg. Engelsmannen hade suttit långt fram i planet under de två första startförsöken, men hade inför det tredje bestämt flyttat tillbaka för att han tyckte att det var "säkrare där". Spelare som Billy Foulkes, Ken Morgans och Albert Scanlon satt kvar i den främre delen av planet och överlevde samtliga vad som väntade dem.
David Pegg blev 22 år.
"Busby Babes" hade karaktärer som Tommy Taylor, anfallaren som i sin ungdom blev världens dyraste spelare när United slantade upp £29,999 för att lösa honom från Burnley (det sista pundet gav den alltid lika elegante Busby till en städerska, för att han inte ville sätta för stor press på sitt nyförvärv). Målsnittet på två mål per tredje match är fortfarande bäst i klubbens historia, och trots att han bara blev 26 år kallar många än idag Tommy Taylor för Englands bästa forward någonsin.
Längs sidlinjerna löpte David Pegg, som ansågs vara den naturliga ersättaren till Tom Finney i landslaget. Eddie Colman, yngst och minst i laget, och Geoff Bent, en reserv som fick följa med till Jugoslavien på grund av skadebekymmer, var några i den majoritet som var födda och fostrade i Manchester, där den förstnämndes irrationella rörelsemönster gav honom smeknamnet ”Snakehips”. Den tystlåtne irländaren Liam "Billy" Whelans hjärna var ibland så mycket snabbare än hans fötter att han kunde se klumpig ut när han dribblade mot försvararna, men förbi kom han nästan alltid. Backarna Mark Jones och Roger Byrne, som också var lagkaptenen och ibland gav ett sken av att vara ungdomarnas pappa, tacklades med sådan frenesi att man kunde tro att det var vad de andades för.
Då har jag inte hunnit till de som skulle överleva den 6 februari. Faktum är att så många i det här unga laget hade spelat över 100 A-lagsmatcher när det vita planet på Riem-flygplatsen gjorde sig redo för start att en utläggning av varenda en skulle kräva ett alldeles eget reportage.
Men den som slog igenom allra först och som spåddes den mest lysande framtiden av dem alla var Duncan Edwards. En av de största talangerna världen har skådat hade sex månader kvar till sin 17:e födelsedag när han den fjärde april 1953 debuterade för Manchester United mot Cardiff City. I samma veva blev han den engelska högstaligans yngsta spelare någonsin, och att rekordet skulle visa sig stå till 1996, då Michael Owen bröt det för Liverpool, ger oss kanske en aning om hur långt före sin tid han som på Old Trafford omnämndes "Big Duncan" var.
De som har sett Edwards spela har påstått att han inte hade en enda svaghet. Bobby Charlton, allmänt betraktad som Englands bästa spelare genom tiderna, har sagt att den kraftige yngligen var den ende under hela hans karriär som kunde få honom att känna sig underlägsen på en fotbollsplan. Och Matt Busby visste redan säsongen 1956/57 att han hade en diamant i sin hand:
- Jag anser att Duncan Edwards är världens bästa fotbollsspelare. Alfredo di Stefano är en mogen artist och John Charles är både stor och skicklig, men i Duncan Edwards har jag en spelare som kan spela precis överallt på planen. Han kan hindra motståndarna från att göra mål, han kan göra mål själv, och han kan styra spelet på mittfältet.
Men trots de upplyftande orden, och trots att det kunde gå så långt att Edwards beskrevs som en övermänniska, höll den blyge pojken från Dudley båda fötterna på jorden. När han strax innan det tredje försöket satt i den varma terminalen, och tittade ut genom fönstret där de arbetade med att få bort isen från vingarna, var han så säker på att resan skulle bli inställd att han skickade ett telegram till sin hyresvärd i Manchester. Två timmar senare var meddelandet framme:
”Alla flyg inställda – STOP – Reser imorgon – STOP – Duncan.”
I Calypson sjöng man om ”a bunch of bouncing Busby Babes”. Torsdagen den 6 februari var dagen då musiken tystnade.
Flygplanet var utanför banan, på gräset, och guppade så våldsamt att journalisten Frank Taylor försökte skaka sitt huvud i ett försök att undvika att svimma. I kabinen svartnade allt utom det lilla ljus de sprakande gnistorna genererade.
Målvakten Harry Gregg tänkte på sin familj. Han hade när han kom inför säsongen setts som den sista pusselbiten i Manchester Uniteds lagbygge, och engelsmannen tyckte att när han nu för första gången hade gjort någonting bra av sitt liv skulle det tas ifrån honom. Gregg var också orolig för att han inte kunde prata tyska. Varför visste han inte, allt verkade gå så långsamt.
Mitt i allas sista tankar kom så smällen, ett öronbedövande ljud av metall som gnids mot metall. Flight 609 hade vid det här skedet kört igenom ett högt staket, åkt över en väg och skurits av diagonalt på mitten efter att ha kolliderat med ett obebott våningshus. Stjärtpartiet och den ena vingen slets av och började brinna. Den främre delen av planet fortsatte i snön, spinnandes så vilt att flera av passagerarna, däribland Bobby Charlton, kastades av. Andra stängdes inne. Cockpiten smackade till slut rakt in i ett träd.
Inga skrik, inga gråtanden. Bara mörker.
De som var vid medvetande trodde att de var i helvetet. Gregg kände i pannan att han blödde. Flammorna omringade honom, men ovanför syntes ett ljus. När han stönande tog sig mot öppningen gick han över sin coach Bert Whalleys livlösa kropp.
Kaoset bröt ut. Men i den tunga, svarta, rökens intrång i den svårintagna, nollgradiga, luften var det en människa som behöll lugnet. Gregg började omedelbart sträcka sig efter de som var instängda samtidigt som han skrek till sig de relativt oskadda som flydde i tron att planet skulle explodera. Tillsammans hjälpte de deras klubbkamrater, deras vänner. De visste inte att 21 av dem, innanför eller utanför vraket, redan var döda.
Albert Scanlon, född ett stenkast från Old Trafford, blödde från hans öron, näsa och ögon. Jack Blanchflower låg i en vattenpöl och grät, och bredvid honom satt Roger Byrne helt stilla kvar i sitt säte. Frank Taylor, journalisten som tidigare hade kämpat för att hålla sig vid medvetande, var ingen vacker syn. Den vänstra sidan av huvudet var uppslitet, en skada som senare skulle kräva 21 stygn. Nyckelbenet samt nio revben var brutna, vilket skapade andningssvårigheter, och den vänstra armen var orörlig. Så försiktigt räddningsarbetarna kunde drog de Taylor ur det brinnande planet. Han sade inte ett ord, orkade inte, utan stirrade tomt på sina räddare. Han befann sig i en dimma av smärta.
Mittbacken Billy Foulkes hade också tagit sig ur vraket, och en av de första sakerna han såg var någon som med all sin kraft försökte sätta sig upp i den våta snön. Det var Matt Busby. Foulkes satte sig på knä framför den skakande mannen för att hjälpa honom upp, och från ingenstans kom Bobby Charlton med en jacka i handen. Utan att säga ett ord hängde han den över sin tränares brutna kropp.
Busby själv fäste bara blicken rakt fram, mot planet som förgjordes av lågorna. Under tiden upprepade han med desperation i rösten tre enstaka ord, om och om igen:
- It’s my side. It’s my side.
Jimmy Murphy gick med taktfasta steg. Det var den 6 februari 1958 och Manchester Uniteds assisterande tränare hade just lett Wales i en VM-kvalmatch i Cardiff när han var på väg till sitt kontor. Det var då någon gav honom nyheten som fick hans blod att frysa till is:
- Uniteds plan har kraschat i München.
Klockan på väggen pekade på fyra, men tid betydde inte längre någonting för honom. När Murphy till slut förmådde ta sig framåt bokade han omedelbart ett plan till Tyskland.
På sjukhuset Rechts der Isar i centrala München blev Murphy, tillsammans med Billy Foulkes och Harry Gregg, visad runt patienternas bäddar av en läkare. Vid varje fot stannade personen i den vita rocken till och berättade om chanserna för överlevnad, och
anfallaren Jack Blanchflower var först ut och ”okej”. Men när de kom till lilla John Berrys bädd viskade doktorn bara:
- No, no, I am not God.
Berry överlevde förvisso, men varken han eller Blanchflower skulle någonsin beträda en fotbollsplan igen.
De kom till Bobby Charlton, han hade bandage över huvudet. Albert Scanlon låg med slutna ögon, lidande av en fraktur i skallen. Dennis Violett och Ray Wood hade även de skallskador. Ken Morgans låg tyst i sin säng, och Matt Busby var placerad i ett syrgastält.
Efter att ha tittat till ytterligare någon bestämde sig kamraterna för att ta en öl. På väg från sjukhuset avbröt Gregg snabbt deras pågående konversation för att fråga en förbipasserande sjuksköterska när de skulle få träffa ”de andra”. Hon tittade förvånat upp på den långe målvakten:
- Andra? Det finns inga andra, de är alla här.
Alla tre stelnade, bara minuter tidigare hade de levt i tron att de snart skulle få återförenas med i det närmaste hela laget på Old Trafford.
Att 22 personer, varav sju spelare, redan hade dött i skador från olyckan spred sig långsamt på Rechts der Isar. Detta berodde till stor del på att de få som förstått omfattningen av kraschen inte orkade förmedla informationen - och sorgen - vidare.
Matt Busby var inget undantag, han fick själv reda på vilka som var döda genom att en åt gången nämna spelarna för sin besökande fru, som under konstant tystnad antingen nickade eller skakade på huvudet. När John Berry lite senare hade vaknat upp ur sin koma började han besöka tränarens bädd. Skotten visste helt enkelt inte vad han skulle säga när Berry med ständig ironi i rösten fortsatte kalla Tommy Taylor för "en bra vän”, som inte hade varit på sjukhuset för att titta till honom. Busby mindes tiden med den ovetande yttermittfältaren som den mest plågsamma i hela hans liv:
- På grund av mina bröstsmärtor kunde de inte ge mig bedövningsmedel för att sätta samman min brutna fot, så de tog ett ben i taget, ett varje dag. Det var fruktansvärt, men det smärtade inte som när John Berry kom till mitt rum varje dag för att säga att Tommy Taylor var en dålig vän.
Men efter tre månader hade det sjunkit in, även på sjukhuset i München.
”The Busby Babes” hade spelat sin sista match.
Det var en kall, blöt måndagskväll. Längs vägen från Ringway Airport till Old Trafford stod tusentals människor tysta med sänkta huvuden. Hjulen som mötte den ojämna asfalten var det enda som hördes, när de svarta likbilarna en efter en långsamt försvann i fjärran. Några grät förtvivlat, andra knäade i gyttjan med blicken fäst i marken för en tyst bön.
Den första matchen efter katastrofen spelades 13 dagar efter München, mot Sheffield Wednesday på Old Trafford. Jimmy Murphy ledde laget, och Billy Foulkes och Harry Gregg var med från start i den här femte omgången av FA-cupen. På längre sikt hoppades klubben på att få tillbaka ännu fler av sina skadade spelare, bland andra Bobby Charlton, Dennis Violett och Duncan Edwards.
Åskådarna som tog av sig vantarna för att bläddra i matchprogrammet den här klara vinterdagen möttes av följande stycke, skrivet av Harold Hardman:
”Trots att vi sörjer våra döda och känner smärta för våra sårade, tror vi inte att våra stora dagar är över. Vägen tillbaka må vara lång och svår men med minnet av de som dog i München, kommer Manchester United att resa sig igen.”
De hittade antagligen också lagupställningen, som för första och enda gången i Manchester Uniteds historia var blank. Intresset på Old Trafford var därför stort när speakern klockan 19.00 harklade sig för att ropa upp elva namn:
- In goal, Harry Gregg, Number two and Captain, Bill Foulkes; Number three Ian Greaves; Number four Freddie Goodwin; Number five Ronnie Cope; Number six, and please welcome our new signing from Aston Villa, Stan Crowther; Number seven Colin Webster; Number eight Ernie Taylor; Number nine Alex Dawson; Number ten Mark Pearson; Number eleven Seamus Brennan.
Samtidigt nere i omklädningsrummet var det dova vrålet från publiken allt som nådde ungdomsspelarnas, nyförvärvets, och de från München överlevandes öron. Foulkes var utsedd till lagkapten och koncentrerade sig redan på den enda uppgiften han hade, att hålla tårarna tillbaka. Ändå var det här en match som Manchester United inte fick förlora. Utan ett ljud ställde de elva startande upp sig i spelargången, innan Foulkes tog steget ut.
Stämningen har efteråt beskrivits som helt fantastisk. Motståndarna Sheffield Wednesday kom till sorgeplatsen och sprang in i en vägg av känslor. Under en klar himmel vann United med 3-0 och Shay Brennan, en av många uppflyttade tonåringar, gjorde två mål.
- Jag tror inte att någon som spelade eller tittade den natten någonsin kommer att glömma den. United sprang tills de spydde, hur bra vi än hade presterat hade de slagit oss. Vi spelade mot mer än bara elva spelare, vi spelade mot 60 000, sade Sheffield Wednesdays lagkapten Albert Quixall efter matchen.
Bobby Charlton såg matchen från läktaren, och direkt efter slutsignalen gick han ner till Jimmy Murphy och sade att han snart skulle vara tillbaka.
I smärtan från sina krossade revben och njurar vaknade Duncan Edwards upp till ett välbekant ansikte:
- När är det avspark mot Wolves på lördag, Jim?
Snabbt som en blixt svarade Jimmy Murphy:
- Klockan tre, grabben.
- Jag behöver inte missa den matchen.
Lite senare förklarade läkaren för besökarna Murphy, Foulkes och Gregg att Edwards hade samma möjligheter till överlevnad som Matt Busby, vilket innebar att han hade ungefär 50 procents chans att klara sig.
Bara en av de två skulle dock få behålla livet. I 15 dagar höll världen andan för Duncan Edwards, men klockan 01:12 natten till den 21 februari 1958 dog ett ljus i fotbollshistorien ut. Dudley-sonen blev därmed det 23:e och sista offret skördat av München-tragedin, beskedet om hans död nådde Manchester som giftet i ett (relativt) läkande sår dagen efter segern mot Sheffield Wenesday.
- När jag hör Mohammad Ali påstå i TV och radio att han är den störste, så måste jag småle, för det har någonsin bara funnits en och det var Duncan Edwards, har Jimmy Murphy senare sagt.
Även Bobby Charlton har varit inne på samma linje:
- Sympati kan kasta en människas bedömelse ur perspektiv, men så är inte fallet med honom… Duncan Edwards var den störste. Jag kan se honom i mitt huvud och jag förundras över hur någon kunde ha så mycket talang.
Vi kan aldrig säga att Duncan Edwards hade blivit världens bästa spelare genom alla tider, det är fel, och ironiskt nog kan man nästan säga att hans död främjade hans odödlighet. Men vi vet utan tvivel att 21-åringen var en av de största fotbollstalangerna som har vandrat på jordens yta, för att ge perspektiv åt hans 175 matcher för United kan vi jämföra med Eric Cantona, som bara spelade sju fler.
Även angående hela lagets fulla kapacitet kan man inte spekulera på andra sätt än det återkommande "tänk om". Men enligt Harry Gregg kan vi till en följd av spelarnas sportslighet, sättet de levde livet på och deras självklara skratt och leenden med fansen när de satt på spårvagnarna som förde dem till matcherna - kort sagt av deras mänsklighet - åtminstone vara säkra på en sak:
- De säger att de var det bästa laget vi någonsin har sett, ja - kanske. De säger att de kunde ha blivit det bästa laget vi någonsin har sett, ja - återigen, kanske. Vad som än stämmer är det en sak som är säker - de var det mest älskade laget vi någonsin har sett.
Efter den där historiska sista matchen i Belgrad avnjöt alla som hade deltagit en gemensam buffé. En av spelarna i Röda Stjärnan, Dragoslav Sekularac, hamnade bredvid Tommy Taylor, Duncan Edwards och Bobby Charlton:
- Det var första gången jag gick ut med spelare från motståndarlaget, och det slutade med att de gav mig deras telefonnummer och hemadresser. Vi lovade varandra att alltid hålla kontakten. Något liknande hade jag aldrig varit med om, och det hände heller inte igen. Och jag menar, då har jag varit involverad i fotbollen hela mitt liv.
För Matt Busby tog det tre månader innan han kunde lämna München. Som den envisa människa han var tog han sig runt Manchesters vägkorsningar med kryckor, trots att han till en början egentligen bara fick gå ytterst korta sträckor. Tränaren hade dessutom, till de inblandades stora förtvivlan, tagit på sig skulden för vad som hade inträffat och efter kort övervägande lovat sig själv att aldrig återvända till fotbollen.
Det var här Busbys fru, Jean, såg till att han inte förhastade sig. Hon tyckte inte att han gjorde rätt mot de människor som hade förlorat sina älskade, och menade att spelarna som inte längre fanns vid honom hade velat att han fortsatte. Den insikten gjorde att Busby ville leva igen, och han ville leda Manchester United tillbaka till vad de hade varit.
En månad efter att han återvänt till England bestämde sig Busby för att för första gången sedan olyckan besöka sin hemmaarena, eftersom han såg det som något han var tvungen att göra. Det var maj, och den tunnhårige mannen lutade långsamt kryckorna mot gräsmattan han lärt sig älska. Framför hans ögon stod ett gapande Old Trafford. Han tittade ut över den öde planen, och i hela sitt liv hade han aldrig känt ett så stort tomrum. Busby grät.
Han grät länge.
"The Busby Babes" fem sista matcher
Röda Stjärnan (h) 2-1
Europacupen, kvartsfinal
Målskyttar: Colman 1, Charlton 1
Bolton (h) 7-2
Ligan
Målskyttar: Edwards 1, Charlton 3, Violett 2, Scanlon 1
Ipswich (h) 2-0
FA-cupen, fjärde omgången
Målskytt: Charlton 2
Arsenal (b) 5-4
Ligan
Målskyttar: Edwards 1, Charlton 1, Taylor 2, Violett 1
Röda Stjärnan (b) 3-3
Europacupen, kvartsfinal
Målskyttar: Charlton 2, Violett 1
Startuppställning: Gregg – Foulkes, Byrne – Colman, Jones, Edwards – Morgans, Charlton, Taylor, Violett, Pegg
23 människor dog i samband med flygkraschen i München
Spelare
Roger Byrne, 28
Tommy Taylor, 26
Geoff Bent, 25
Mark Jones, 24
David Pegg, 22
Liam Whelan, 22
Duncan Edwards, 21
Eddie Colman, 21
Sekreterare
Walter Crickmer
Lagledare
Tom Curry
Bert Whalley
Supportrar
Willie Satinoff
Övriga
Alf Clarke, journalist
Don Davies, journalist
George Follows, journalist
Tom Jackson, journalist
Archie Ledbrook, journalist
Henry Rose, journalist
Frank Swift, journalist
Eric Thompson, journalist
Kenneth Rayment, kapten
Tom Cable, uppassare
Bela Miklos, agent
