Veckans United
Hoppet är det sista som överger oss. Det måste vara så. Februari månad verkar urarta sig till en fars och det är inte över än. Orosmoln hopar sig över Old Trafford och för Manchester United finns det nu inget val längre. Resultaten från i höstas och under januari känns långt långt bort, att allt ska vara förgäves får inte vara sant.
Ibland går det riktigt illa, det är inte alls ovanligt utan händer fotbollsklubbar hela tiden. Mer än vad vi är vana vid och det är just därför som det känns lite underligt i dessa dagar. Och när man får någonting negativt att tänka på så är det svårt att koppla bort det, man får svårt att tänka på annat och det är ett störande moment som tyvärr kanske inte har sett sitt slut på Old Trafford. Februari månad är på väg att avgöra årets säsong och vill Manchester United ändra på detta så har man inte längre några alternativ. Vinn eller försvinn, that´s it. För en del av oss har säsongen inte ens kommit in på upploppet, vi är "bara" halvvägs och har de sista viktiga kliven att ta. Det gäller bara att inte trampa snett, inte en gång till, inte nu och inte till fördel för Arsenal.
Situationen är som den är. Hur mycket vi än vill ändra den så har sanningen nu kommit ifatt oss. 180 mindre bra minuter under februari har gett oss ytterligare bekymmer och det är inte bara poäng som saknas utan det är även spelkvalitén. För mig är det det sistnämnda som är det primära målet att återvinna, man kan vinna udda matcher på ett enstaka mål men i det långa loppet är det främst ett bättre spel, ett högre tempo, fler kombinationer, mer rörelse, större glädje och lagmoral som avgör hur säsongen ska avrundas senare i maj. På de sista två matcherna har Manchester United lyckats göra två mål, båda på övertid. Det säger det mesta. Fram till matcherna mot Tottenham resp. Manchester City hade vi målskillnaden 16-1 och full pott på sex matcher i januari. Det är dit vi vill tillbaks, det är dit vi måste tillbaks för Herren bjuder inte på så mycket mer under 2008.
Man kan säga att vi har levt på Cristiano Ronaldo en väldigt lång tid och ingen kan väl säga någonting annat heller. Men just nu känns den hyllningen lite ointressant för det är andra som måste stiga fram och börja producera segermål, avgörande mål och viktiga mål. Problemet stavas Wayne Rooney. Eller problem och problem, frågorna riktar sig mest till denne för vad har vi mer än han och Carlos Tevez? Det är inte i många matcher som Rooney varit matchvinnare utan tar man och tittar in i statistiken så gör Rooney mål när vi vinner stort med typ 4-0 eller 4-1. Carlos Tevez avgjorde i december 1-0 mot Liverpool, i januari 1-0 mot Birmingham och ordnade 1-1 i februari mot Tottenham. Vad Ronaldo har betytt för Manchester United denna säsong behöver vi inte redovisa, det känns onödigt eftersom hans rubriker har kantats av "Rekord"-titlar sedan september.
Ett måste vi dock ha klart för oss. Att Wayne Rooney är viktig går att utläsa genom årets fyra förlustmatcher i Premier League:
Manchester City (b) 0-1
Bolton Wanderers (b) 0-1
West Ham United (b) 1-2
Manchester City (h) 1-2
I ingen av dessa matcher så spelade Rooney. Ett ganska talande språk som säger det mesta där hans frånvaro genom skador och avstängningar kostat oss en eller annan poäng. Vill man hitta ursäkter så är det enkelt men ett tydligare besked än så kanske inte går att finna? Med Rooney på planen så känns det säkerligen lite mer bekvämt för hans medspelare och en stor oro hos sina motståndare. Hans blotta närvaro, hans inställning att ge allt och de möjligheter han skapar för andra har naturligtvis saknats i dessa matcher till en viss del. Och det är väl också så att hans säsong inte har varit den allra bästa med uppehåll om vartannat och detta har säkert också satt sina spår i hans avslut. För trots fler bra chanser i väldigt många matcher så har den där slutliga touchen inte varit hundraprocentig. Mer som en utblandad halvdan grogg. Ungeför som Louis Saha, ett taskigt franskt årgångsvin.
Personligen har jag slutat drömma om Saha´s comeback. Han har under dessa säsonger på Old Trafford inte startat mer än som högst 25 matcher på en hel säsong och man kan ju smått börja undra varför. Det har diskuterats och skrivits om Saha tidigare men även hans besvärliga situation har gjort att pressen blivit allt större på just kollegorna Rooney och Tevez. Ingen vila, ingen ro, ingen naturlig rotation - ingenting förutom en frustration. Jag tror inte Sir Alex Ferguson har samma uppfattning eftersom hans försvar, intresse och förhoppningar för Saha verkar vara en brunn utan botten. Om det inte slår honom nu att det är ett p-r-o-b-l-e-m med för få forwards så gör han en stor taktisk miss som kan kosta mer än han vill inse.
Februari månad kan som sagt kan bli kostsam. För att vända denna onda trend behövs fler positiva och psykologiska resultat. Till att börja med mot Arsenal i FA-cupen på lördag och fortsättningsvis Lyon borta (Champions League) följt av ännu en "måste-match" på St. James´ Park mot Newcastle. Och för att drömma oss bort en stund så får vi ta till allt vi kan för att dessa tre matcher på åtta dagar (ni läste rätt, brr...) skall ge oss de svar vi vill ha, det vi kräver för att säsongen ska leva kvar i allra högsta grad.
Allt utom en vinst mot Arsenal är en förlust, ett omspel i denna tid är inte behövlig. Vi hade dom i en ask på Emirates i höstas, denna gång släpper vi inte in dom igen. En vinst här skulle innebära massor, ett psykologiskt krig som inte får förloras.
Mot Lyon vill vi ha ett bra utgångsresultat, ska vi spela dåligt ska det vara med ett bra resultat dock. 3-3 är helt godkänt men jag blir inte besviken på vinst heller...
När Premier League avslutas i februari mot Newcastle behöver vi inte vara oroliga att alla vet vad som krävs. Tyvärr kommer Keegan´s krigare kräva revansch efter 0-6 senast och de misströstande fansen på St. James´ Park har nog ett och annat önskemål om att vändpunkten skall vara just mot Manchester United.
För mycket begärt? icke. Nu vet vi vad som krävs och det är i sådana här situationer som vi brukar kunna höja oss, hitta en väg ut och gå stärkta från. Inga fler returer insläppta (som mot Tottenham och Manchester City), inga fler insläppta nickmål på fasta situationer (som mot West Ham) och vi får be till högre makter att Lyon inte får farliga frisparkslägen. Ett vaket försvar, ett stabilt försvar och ett försvar med bra självförtroende behövs nu. Inte sen. Att de skall klara detta är inte den största frågan som jag ovan i artikeln nämnt tidigare. Det handlar om att få tillbaks spelglädjen. Försvaret tas sällan upp vid framgångar men vi vet att det är här ryggraden finns tillsammans med hela den centrala linjen. Falerar en av dessa blir det bekymmer men just i defensiven ska vi inte behöva oroa oss. Däremot blir valet av mittfält desto mer avgörande och här har Sir Alex Ferguson en viktig sak att bita i. Tyvärr känns det som om både Ryan Giggs och Paul Scholes inte bör spelas från start, två veteraner som i god form hade betytt väldigt mycket. Nu gör de inte det och därför finns det bara ett val och det är att använda trion Carrick-Hargreaves-Anderson med förstånd.
Förhoppningsvis tar de lärdom av de senaste resultaten och bevisar för oss på lördag att säsongen inte är över. Detta borde vara en väckarklocka för alla, inkl. vår Ferguson. Vi hade en liknande situation förra säsongen och vi gick vidare i FA-cupen, vi vann på fransk mark i Champions League och vi vann borta i Premier League. "Det är de små tecknen man får leta efter käre Watson" som Sherlock Holmes hade sagt och just idag tar jag vilka anledningar som helst för att bygga vidare på något.
Man trodde inte tiden skulle gå så fort men nu gör den det. Fem poäng efter Arsenal i Premier League, brist på forwards och ett sviktande spel gör att allt nu dras till sin spets för blir det fler missöden är april snart ointressant. Det känns som sagt inte bra och det var inte den bild man önskade precis. Nu är det dock upp till Manchester United att åter ta tag i taktpinnen, alla titlar lever kvar och det är upp till oss själva. Detta borde vara tillräckligt för att fylla energiskåpen, ta fram motivationen och göra oss till vad vi är - en klubb som spelar om titlar och tradition ända tills döden skiljer oss åt.
UNITED WE STAND