Veckans United
Ibland får man så himla rätt att man bara vill skrika ut sin glädje, hoppa jämfota längs den grå och trista gågatan i byhålan man bor, slita av sig de få hårstrån som ockuperar skallen och köpa blommor varje dag året ut till sin älskade. Men ingen av dessa företeelser granskas ytterligare ikväll utan en sådan här krönika får istället behandla The Arsenal Assassin - och utlägg om varför människor måste bete sig som grottmänniskor.
Sorgen tog ut all sin rätt i början av februari och påminde alla inom och runt Manchester United samt övriga delar av världen om den tragiska händelsen 1958. Ingen gick oberörd från händelsen som fick en enorm uppmärksamhet och tydligen satte det sina spår rejält även på de röda när de utan vilja, engagemang och kvalitet intog scenen på Drömmarnas Teater. Drömmen vid denna tidpunkt handlade varken om Premier League eller om ett derby. Bara om Busby Babes och de drabbade samt anhöriga. Att spela ut för att hedra de omkomna och skadade samt deras anhöriga blev en alldeles för stor börda och en sådan dag bör allt kunna förlåtas. Även om det var mot Manchester City.
Personligen har jag svårt att se varför man skall kräva en större insats än vanligt och blir besviken på de människor och egna supportrar som hånade, kränkte och nervärderade deras prestation den aktuella dagen. Vilken rätt har vi att bete oss på ett sådant djuriskt sätt när vi vet att alla dagar inte är ”den där bästa” i vårt liv? Har vi själva ett sådant perfekt facit att vi kan slå oss för bröstet och säga ”jag är ofelbar”? Är det lätt att hedra en katastrof och människor som avlidit och? Nej, självklart är det massor av känslor inblandade och det är inga robotar eller såpoperakändisar vi pratar om utan vanliga som du och jag. Jag hade förhoppningar om att folk skulle hedra München-händelsen utan att komma med en massa inkompetenta behandlingar och utlägg om hur man ska prestera en viss dag på året och vem som har rätt att sörja mest. Man får inte allt sägs det och inte ens när personer skall hedras så finns det alltid någon som skall förstöra den respekt de förtjänar. Det om något tar på krafterna.
Artiklar som skrevs var berörande och känsloladdade. Jag själv gick till kyrkan för mig själv och tände ett ljus. Vi har alla våra personliga sätt att hantera olika situationer och mitt sätt var enkelt, fridfullt och skickade en tanke tillbaks på var vi står här i världen.
Andra personer tyckte denna tragiska katastrof är en händelse man kan skämta med. Jag vet inte hur sådant folk fungerar men tydligen finns inga gränser hos en del. Det kanske är därför som det är enkelt att välja sina vänner? Det finns ju människor i sin omgivning som man pratar med, inte dagligen, men veckovis och som man förstår har en annan uppfattning om världens alla små ting men som man kan kommunicera med. Det är skillnad. Personer som anser att man kan skämta om flygolyckan i München är ett annat slags folkslag (och är i samma stadium som grottmänniskan som är så populärt att framhäva) men en vacker dag står de där själva med sanningen i vitögat och jag skulle vilja se deras ansiktsuttryck när skadan ligger i deras egen famn.
Nej, det är väl så att människor har svårt att se att andra människor berörs av sin klubb. Man har svårt att koppla att kärleken är större än bara ett resultat och att traditionen och historien är större hos vissa klubbar och supportrar. Och när man ser dessa positiva och varma egenskaper som andra besitter så kommer avundsjukan fram som ett åskmoln på en vacker sommardag och man bara måste förstöra för alla. Väldigt kunniga och erfarna säger att det tog en lång tid för grottmänniskan att utveckla sin egen art men till historieböckerna får vi väl nu också komplettera att det fortfarande lever kvar ett gäng hybrider av denna art som anser att man ska förpesta världen med skämt om död, rasism och personlig tragik. Det är tragiskt och det är sånt här som betecknas ”sandlåda”.
Att lägga skämten på en viss nivå förstår 99%, att ge en liten kyss då och då kan så vara, att få krypa in i skalet och bara ligga kvar i sängen efter en förnedrande förlust kan också hanteras och att närmsta vännen får vara mer lycklig då och då är väl inte hela världen. En debatt, en diskussion eller ett forum mår bra av olika åsikter men när folk skall stiga fram och imponera på ett mindre smakfullt sätt drar jag ner ridån direkt. Jag gillar en hel del jag småläser ibland, oavsett färg på klubbtröjan. En del har en oerhörd kompetens och stort kunnande, breda informationsnät och säkerligen ett större intresse generellt om engelsk fotboll än vad en annan har. Skulle dessa personer fortsätta skriva som de kan skulle de istället få mer uppmärksamhet i rätt bemärkelse. Sammanfattningsvis lägger vi ned för mycket tid på skitsaker istället att ägna oss åt de vi älskar. Ett enkelt val som inte alla kan med.
För Manchester United var kanske förlusten mot Manchester City något som väckte upp spelarna ur deras psykos. Jag tror inte man förstod riktigt vad som hände under 90 minuter men tillsammans fick de krafter och gick stärkta ur detta. Jag hade förhoppningar om att så skulle ske och när man får den där härliga känslan över att ha rätt så finns inget ont i världen som kan skada en. Om Sir Alex Ferguson stod för en av sina omskrivna ”utskällningar”, eller som han själv säkert beskriver det ”en vanlig dialog mellan olika parter”, så gav den effekt retroaktivt.
***Old Trafford**FA-cupen**Arsenal**16 februari 2008***
Texten kom smattrande som ett texttelegram på 1800-talet. Vilka känslor gav inte dessa uppgifter en trupp som nyss sprungit i blindo och sökte rätt vägledning? Så här i efterhand tror jag inte att det fanns något bättre motstånd att möta än just Arsenal efter debaclet mot Manchester City (och till viss del mot Spurs). Att ändra attityd, att tagga till, att ta nya tag och än en gång bevisa att man kan lyfta utan vingar var en självklarhet när motståndet var Arsenal och när det var FA-cupen. Man kan nästan påstå att Arsene Wenger fick agera en räddande ängel när han kom med sitt infanteri till Manchester. Han glömde ju nämligen ammunitionen vid Birmingam nånstans och hans största intresse verkade vara hur långt han kunde sjunka ner i sin jacka. Själva resultatet var ganska ointressant. Två prioriterade mål hade Sir Alex Ferguson på sin svarta tavla, det var 1) vinst och 2) upprättelse. Och så rätt han fick. På köpet fick han även ”we often score four”, ”you´re going out with the scousers” och en kavalkad av bortförklaringar och ursäkter att FA-cupen kanske inte är så intressant.
Och efter 10 minuters spel så fick man sina föraningar var detta skulle bära hän. Med Anderson (är han inte The Predator himself så säg) och Darren Fletcher (direkt tagen från ett klankrig i de skotska högländerna) så hade Manchester United tillräckligt med energi så att Duracell-batterierna såg ynkliga ut i jämförelse. Den ena med mer spelförståelse och teknik samt orädda stil och den andre med en vilja och fysik likt en blandning av Keane-Vieira på 90-talet så hade Arsenal behövt 33 spelare på planen för att hålla nere siffrorna. Har Edwin van der Sar haft en lugnare match tidigare? Jag tror t.o.m. Massimo Taibi hade hållt nollan mot han Fabregas (även om italienaren faktiskt låg bakom vinsten på Anfield) men så uddlöst denna ”unga” och ”bolltrillande” maskin såg ut var den mer i stil med min slöa gräsklippare. Ja, det var faktiskt en fröjd att se Nani men att jonglera till mer än åtta är tydligen ett fruktansvärt regelbrott och sååååå orutinerat att det faktiskt aldrig har hänt förr. Tänka sig. Men det här var en här kväll som man skulle komma ihåg av andra skäl. Darren Fletcher. Peace. Sex av sina få mål har han gjort mot London-lag. Michael Carrick, en produkt från Wallsend Boys Club och en mästare i positionsspel och öppnande passningar. Och så har vi Wayne Ronney. There can be only one.
Så från fritt fall till förhoppningar om februari styr vi nu kosan mot Frankrike. Två förluster har inkasserats på fransk mark genom historien men aldrig mot Olympique Lyon. För 200 år sedan regerade Napoleon men jag förväntar mig att misstaget att invadera Ryssland ska bli lika kostsamt som att möta Manchester United. Åttondelsfinalen i Champions League har vi väntat länge på nu och på onsdag står vi där redo på Stade de Gerland. Reseledaren Patrice Evra har allt planerat och klart och hans återkomst kan inte kännas mer behaglig än efter att besegrat den första franska hären redan på engelsk mark. Sånt värmer.
UNITED WE STAND
