Vem är det som sparkar egentligen?
Förhastade beslut är sällan bra. Det spelar ingen roll om det är reaktioner via en tackling eller i skrift, tänker man inte tillräckligt har man inget att förhandla med. Fakta är att Kolo Toure får ont om han sparkar på Rooney, när Eric Cantona sparkar så gör han det medvetet och att ta upp fula tacklingar denna vecka känns lika ointressant som förslaget att spela Premier League i Peking. Ett svar kändes dock vara på sin plats när folk faktiskt sparkar på andra som ligger ner.
DET GÅR INTE EN DAG utan att man får läsa Arsenal-supportrarnas ”Fotbollens ABC” och ett förtydligande hur illa Martin Taylor agerade. Tydligen kan man inte släppa en skada som drabbat de sina utan man vill ha en total ursäkt från hela fotbollsvärlden. Att man själva hade ”Kung Fu”-inspirerande material för några veckor sedan finns inte en tanke kvar om, det är märkligt hur saker och ting förvrids strax vid näthinnan någonstans. Att man själva haft några egna praktexemplar som gått fram som en skördetröska på Highbury är glömt. Vi är enögda, vi är färgade och vi tar ställning för de våra som om vi vore ett utrotat sällskap. Dessa självmordsteorier löser sig som så ofta av sig självt eftersom det bli en karneval av ursäkter hit och ursäkter dit, dittan och dattan om vem som gjort vad och när och sen plötsligt är historien ur världen. Innerst inne vet vi själva att vi i det stora hela spelar lika fysiskt och att en skada kan uppkomma vilken helg som helst, ändå ska man i text framhäva att man blir drabbad ensam. Det är då det viktiga faller, det vi kallar ”oacceptabel fotboll”, och det kommer i skymundan när försvarstal och fler upprepande om vilken klubbtillhörighet man har istället tar all uppmärksamhet. Sådant är sorgligt.
VAR GRÄNSEN GÅR i olika situationer har vi för länge sedan statuerat är väldigt olika beroende i vilket sammanhang det sätts in i. Och det spelar egentligen ingen roll vad det handlar om för när vi inte själva har varit drabbade så blir det en upplevelse och blandning av ensamhet, tomhet och att vara oskyldig. Det gäller då att bara hantera den på rätt sätt. En del suckar tungt när saker ska dras i smutsen gång på gång bara för att man själv blivit drabbad och det är då handlingen går förlorad innan man ens hunnit förklara den första anledningen. Precis som gratis reklam med posten så får du ett motstånd som är så stort att du känner dig besegrad innan det första slaget är utdelat. Det handlar inte om att man bedriver fel slags budskap utan det handlar helt enkelt om att man tar upp en sak vid fel tillfälle, med fel medel, mot fel motstånd och framför allt bedriver som om det är ett hot mot en enskild klubb.
DET KÄNDES ONÖDIGT att ens ge sig in i leken när Eduardo vs. Taylor-fighten hade fått så stora proportioner att det blev, precis som man tyvärr anat, en vanlig och barnslig pajkastning. Men eftersom vår egen klubb och spelare blev indragen via en sidodörr som man tydligen alltid får använda när orättvisa nämns så fick man till slut ge en replik på bästa sändningstid. För att förtydliga min personliga inställning från början så finns det ingen i min värld som spelar fotboll för att på fullaste allvar gå in medvetet för att bryta benet på någon annan. Att det funnits tuffa profiler som härskat på t.ex. Anfield, Old Trafford, Stamford Bridge, White Hart Lane, Emirates, Elland Road, Villa Park etc. är väl lika självklart som att samtliga klubbar även haft tekniska, skönspelande och publikfriande spelare? En del spelar tufft, en del spelar mer tufft än andra och ett fysiskt spel är en del av dagens fotboll. Fram till en viss gräns.
ATT ENS PÅPEKA att en händelse med Kolo Toure och Wayne Rooney skulle låta annorlunda är som att dra tiden tillbaks 600 år och hänga häxor utan anledning. Men bara för att man drar upp detta så får man också svar. För det första kommer Toure inte i närheten av Rooney för han är för långsam, för det andra skulle Toure göra sig mer illa om han sparkade på Rooney och för det tredje dömer väl inte Rooney´s morsa i Premier League? Vart vill människor komma med inkompetenta påståenden som bara skapar konflikter som vi hela tiden talar om vi vill komma bort från? Nu har man bestämt att den här debatten ska ge Taylor ett större straff än någon annan har fått bara för att den drabbat en Arsenal-spelare. Är det dit vi vill komma, ja då har vi verkligen lyckats med att kapa vänskapsbanden som majoriteten ändå vill ska finnas. Att diskutera en sådan här sak verkar vara mer bekymmersamt än när man förklarar för sitt barn att uppföra sig på planen även om motståndaren använder fula knep. De (11-åringarna) förstår ändå att man tjänar i längden med samma regler och att de som spelar fult snällt får sitta bredvid planen – här förstår inte vuxna att olyckor drabbar oss alla i längden. Gallas kan inte hantera en förlust, man har inbördes bråk under match och klubben har själva ett förflutet med Vieira i spetsen. Hallå!
NÄR ERIC CANTONA tappade sitt tålamod och sparkade mot en åskådare mitt under pågående match ville man bara titta bort och försvinna från jorden. När man såg händelsen förstod man ingenting men efter att tagit del av utredningen så förstod man ändå varför han agerat så även om det strider mot alla principer. Att agera som Eric Cantona kan nog de flesta stå bakom kan hända oss själva också i en slags situation, vi får helt enkelt nog och bestämmer oss för att bete oss som en idiot. Straff följer också därefter. Men att påstå att Martin Taylor går in medvetet för att knäcka benpiporna på Eduardo känns ju bara befängt. Situationer uppkommer, jag tänker inte lägga ned kraft på teorier hur, men de är lika självklara varje gång och har alltid funnits där. Man får faktiskt skilja på vad som är medvetet och inte. Det Cantona gjorde var medvetet, inte det Taylor gjorde. Att Arsene Wenger sedan påstår typ ”Ska man besegra Arsenal måste man sparka ner dom…” får stå för honom, för oss räckte det med att sätta in J.S. Park, Darren Fletcher och Anderson så var Arsenal en amatörklubb.
JAG TROR ATT Martin Taylor mår väldigt dåligt just i dessa dagar när just hans namn ska dras i smutsen i media. Han är med stor sannolikhet besviken på sig själv och det är väl inget fel i att tycka synd om även den skyldige? Den här gången var det Taylor, en annan dag är det någon annan så enkelt är det. Problematiken är inte så himla enkel heller som vi tror för hur många situationer ser vi inte som skulle kunna rendera i en hemsk olycka? Det är armbågar i ansiktet, det är knän i ryggen, det är småskallningar, det är tjuvnyp, det är tacklingar vid hörnflaggor etc. etc. Bara för att det sker en olycka är inte det en handling i sig som alltid får den utgången, farligt spel i mångas ögon är minst lika farliga men bedöms väldigt, väldigt olika. The Football Association har ett stort arbete framför sig men att vika sig för en enstaka klubb tror jag knappast de gör. Domaren gjorde rätt som tog upp det röda kortet mot Taylor och därmed har man gjort sitt arbete korrekt också.
MIN ARTIKEL för några månader sedan tog upp att fler än Paul Scholes & Co. faktiskt ibland gjorde en och annan dumdristighet. På 90-talet var det en jakt i media på att hänga rödfräsen Scholes och hans temperamentsfulle irländare Keane var och varannan månad kändes det som. Men självklart fanns det lika många hårdspelande kalufser både på t.ex. Highbury och Anfield men eftersom Manchester United var den framgångsrika klubben i England så såldes säkert mer exemplar när man skyltade med namn som Keane, Scholes och Cantona. Varför inte fler reagerade under december 2007 när Carvalho (Chelsea), Gunnarsson (Reading), Gerrard och Crouch(Liverpool) och Bendtner (Arsenal, jo ni läste rätt) sysslade med tvåfotstacklingar i knä- och midjehöjd är väldigt förvånande fortfarande idag. Då om vid någon tidpunkt hade ”det varit nog” som man säger idag. Nu känns det bara fegt att reagera och den här diskussionen kommer inte längre än så här.
TILL SIST så vill jag bara påpeka att 1) jo, det var en ful tackling, 2) jo, jag lider med Eduardo, 3) nej, straffet ska inte bli mer än andra som får rött kort direkt, 4) nej, jag förespråkar inte tacklingar med dobbarna före och 5) ta och skaffa ett eget liv utan att dra in Manchester United som ett förstahandsval när korrupta idéer om FA, vansinnestacklingar och gräddfiler inom den engelska fotbollen diskuteras. Vakna tack.