Veckans United välkomnar Old Trafford
Old Trafford, Manchester, England. Där har ni förhoppningsvis en del av svaret på frågan hur säsongen nu till slut skall utveckla sig. Efter månader av spekulationer så hamnar Theatre of Dreams i centrum, oavsett om vi eller andra vill eller inte. Manchester United spelar fyra av sina sex matcher i mars månad på egen mark och detta kan bli en avgörande faktor om klubben skall vara med och gräva guld senare i maj. Välkommen till Veckans United.
Veckans United tänker inte såra någon eller några personer medvetet. Det som skrivs är delvis fakta, delvis egna teorier och innehåller delvis en del ironi. Som en välblandad drink alltså, tre tredjedelar av olika ingredienser och det blir perfekt. Det finns för många sköra människor ”out there”, som David Duchovny uttryckte sig i Arkiv X, och alla tål inte sanningen. Jag tänker inte behandla att Cristiano Ronaldo ramlar för lätt, att Ryan Giggs faktiskt är på väg mot sin absolut sista säsong med tanke på hans framträdanden, att Wesley Brown enligt mig är ett sorgligt kapitel och inte kan ta ett kontraktsförslag som en man och behandla sin livslånga klubb som en vän, att det ”angenäma mittfältsproblemet” är bland det mest uppskattade på länge eller att Louis Saha nu känner på sig att han måste prestera och då börjar engagera sig. Nej, jag skriver istället om att vårt monument, vår fästning och vårt skydd – Old Trafford – under mars månad kommer att vara i allas blickfång.
Det känns nästan lite främmande när man tänker på hur situationen i truppen för Manchester United ser ut just för tillfället. Vore det en vanlig, rå och kall vinterdag skulle det finnas 4-8 spelare i sjukstugan. Vore det under mer normala förhållanden skulle någon del av antingen försvarslashmittfältslashforwards varna för kategori 5, dvs. högsta beredskap för kaos och katastrof. Nu är det inte så och när vi därför tittar in på Carrington dagligen så häpnas man av de aktiviteter som pågår och att i stort sett hela truppen deltar. Sir Alex Ferguson kan med glädje dricka sitt varma te´ och gnida händerna, klappa om Carlos Queiroz och tänka på vad våren månne kan skörda. Och när vi även ser ut genom fönstret en blöt, ljummen februari-dag här i Sverige så vet vi att allt inte är som förr. Förändringar sker. Prisa Gud.
Gary Neville, Ben Foster och Mikael Silvestre behöver vi inte räkna in, deras situation har inte förändrats sedan säsongen startade så därför är det ingen skillnad. Jo, jag vet att herr Lagkapten har spelat igen, jag vet att herr Målvakt vill spela igen och jag vet att herr Fransman kanske spelar igen innan maj. Men de spelar inte nu med A-truppen, de är inte en del av A-truppen, de finns inte med som en beräkning hos herrarna Kalkyl & Taktik. Det övriga spelarmaterialet är dock som sagt över all förväntan och man är oerhört tacksam att få uppleva det igen i en vårspurt som alla talar om. Läkarteamet gjorde succe´ med spelare som Paul Scholes och Darren Fletcher och att räkna in dom i detta skede är en bonus bättre än vad vi kanske anar. I höstas var allt tvärtom och man tog gärna med i en artikel att si och så många saknades, nu har vi inga ursäkter längre utan allt är upp till oss själva. Vi spelar för vinst, vi spelar för att gå vidare och vi spelar tillsammans. Och så har vi också agerat den sista tiden, nästan hela detta år för att vara exakt förutom plumpen mot lokalkonkurrenterna i ett svart derby som gick i sorgens tecken. Med den förlusten är förlåten, spelarna har repat mod och spelar ut som aldrig förr. De har tagit sitt ansvar och får nu utdelning.
Jag har tidigare spekulerat i vad som bl.a. skall kunna avgöra Premier League. Vissa matcher har nämnts, en del tuffa månader har varit under mikroskopet och nu faller nästa pusselbit på självaste Old Trafford, England´s största fotbollsarena som en klubb spelar på. Man kan då undra varför denna legendariska arena hamnar i fokus. En arena som konstruerades av skotten Archibald Leitch, invigdes 1910, bombades av nazisterna 1941, var en helig Graal under Busby Babes-eran och som fått ansiktsupplyftningar i takt med drottning Silvia har nu en hel del att förklara. Och svaret hittar vi i det spelprogram som Manchester United nu har framför sig under mars månad. Alla vet att det är under denna period som säsongen är som mest slitsam, man har genomlidit det mesta och man har bara den där sista sträckan att avverka innan man kan pusta ut, innan man kan glädjas och innan man kan hyllas. Man vill så gärna nå fram, man vill bli av med allt slit som varit och man vill ha en belöning. Theatre of Dreams har stått för många omänskliga vändningar genom historien och att en hemmaplan har en viss inverkan tror jag säkert de allra flesta fotbollsklubbarna är medvetna om. Man har publiken bakom sig som en 12:e spelare, man känner en trygghet i sin egen arena, man vill prestera lite mer och tar gärna ett större ansvar och man slipper bl.a. saker som resor, hotell och en massa extra tider att passa. Old Trafford har nu ett gyllene tillfälle att visa upp sig från sin bästa sida och både Premier League, Champions League och FA-cupen skall spelas här (och avgöras). Jag ryser på tankarna när fraser som ”It´s another glorious night here in Manchester…” knoppar fram likt tidiga vårblommor och jag vill uppleva dom igen. Och igen. Och det känns riktigt nära.
01 Mars Fulham (Craven Cottage)
04 Mars Lyon (Old Trafford)
08 Mars Portsmouth (Old Trafford)
15 Mars Derby County (Boleyon Ground)
22 Mars Liverpool (Old Trafford)
29 Mars Aston Villa (Old Trafford)
Det ser onekligen bra ut, det går inte att blunda för den enkla sammanfattningen. Avgörande cupmatcher på Old Trafford är en fördel man älskar att få använda, på pappret är inte heller motståndet på bortaplan det allra största och mest hotfulla (även om vi redan förlorat mot Bolton, West Ham etc.) och uppehållet inför matcherna mot Liverpool och Aston Villa känns välkomnande. Jag tror ändå inte motståndet denna månad har någon betydelse faktiskt, det är upp till de röda att bestämma utgången. Tillsammans med det spelarmaterial som vi idag har tillgång till ligger allt i våra egna händer, det är jag helt övertygad om och varje gång jag skriver det, tänker det och uttalar det får man den känslan att det här kan faktiskt gå vägen. Vi har tre titlar kvar att kriga om, tre av de viktigaste slagen man kan vinna, och det känns som att vi idag har de bästa förutsättningarna man kan ha att vinna minst en titel. Jag tror också att dagens spelare känner av detta och med tanke på den konkurrenssituation som finns idag så vill ingen riskera att bli petad och höjer sig därmed ett snäpp. Kan det vara så? Detta kanske är ett önsketänkande och må så vara men vad mer kan man göra när allt kanske avgörs på Theatre of Dreams. Och nu när faktiskt solen tittar fram på eftermiddagen så får man avsluta med - ”I feel good” - som James Brown så enkelt framförde.
UNITED WE STAND
* Naturligtvis skall även Manchester United - Bolton i Premier League (tidigare speldatum 9 mars) in någonstans i spelprogrammet under mars, således blir det fem matcher av sju som spelas på Old Trafford.
