Veckans United: Funderingar från fjällen
En vecka i fjällen med familjen är något som jag kan rekommendera vem som helst. Du får inte bara värdefull tid med dina älskade utan du får även tid att fundera över både en och annan sak här i livet. Som Manchester United och Champions League. Eller om svensk media, en TV-kanal som får dig att le och mer om dubbelmoralen som finns överallt.
Jo, det får faktiskt bli en retroaktiv redogörelse av fighten mot AS Roma. För hur gammal den än är, hur tjatigt det än må bli så är det ändå en krönika ni aldrig läst förr. Varför? För det första för att jag vet det, för det andra för att jag saknat SvenskaFans (jo, det är sant) och för det tredje för att det behövs. Vi behöver fler variationer, fler åsikter och fler som vill berätta. Det är också nåt jag lärt mig under dessa dagar. Man blir trött av att läsa enkelspåriga artiklar i den svenska sportpressen och därför är amatörmässiga rader ack så nyttiga och välkompletterande.
Man drar ibland till med uttrycket ”att tiden går fort” och ofta gör man det i sammanhang som förknippas med något positivt. Det spelar egentligen ingen roll om det är med familjen, genom arbetet eller med vänner för vi har alla vid ett flertal olika tillfällen varit med om samma saker och uppfattar det precis likadant. Saken är väl den att det är för dessa ögonblick eller moment som vi lever för. Vad vore livet annars? Att bli privat är å andra sidan tabu enligt väldigt många. Å tredje sidan behöver man inte bry sig om alla då merparten gömmer sig bakom åsikter de inte törs stå för.
Fjällen väntar...
Efter fyra timmars bilfärd kom vi alldeles nyligen hem efter sju dagar i fjällen. En sådan semester är något man alltid längtar efter. Bilfärden står jag dock gärna över för hur långt vi än hunnit efter the Big Bang så kan vi fortfarande inte bygga vägar. Inte för att jag har ett förakt mot alla djärva asfaltsläggare i vårt avlånga land utan för att infrastrukturen är ett skämt. Ungefär som Sepp Blatter...
Nåväl, ”vill man vara fin får man lida pin”. Man får ta det som det kommer. Och in i fjällstugan rusar man dag 1 likt en hyperaktiv ekorre som söker vinterföda. Skillnaden är bara den att det första man greppar är fjärrkontrollen, slår på TV´n och kontrollerar utbudet. Det är min föda jag är ute efter. Efter ett antal svordomar, ett tragiskt konstaterande och ett ”jag packar upp resten” så var svaret ett fåtal kanaler och nån himla dunka-dunka-kanal med storstadsförortsmusik. Kul. En tisdag med Champions League skulle alltså som bäst innebära text-TV. Kan semestern börja bättre?
Men tro det eller ej. Vad vore inte tekniken om den ibland kan ändra sig? Helt plötsligt så var den bara där. TV6. Så underbart. Så tryggt. Så räddande. Utan att röra ett finger, utan att uppsöka en av fjällens alla kyrkor och utan att fixa ett årsabonnemang för en enda match skull så fanns kanalen där. I all hast och iver så hade man missat kanalen men med Guds hand så fann man den (till slut) trots allt. Dagarna flöt sedan gladeligen på för att sedan på tisdagen infinna sig på Olimpico i Rom, Italien. Manchester United var där. Vi var bänkade och filmen började sedan sakta rulla…
På förmiddagen ca 10 timmar innan så hade man också bläddrat genom den svenska kvällspressen. ”Revansch Roma”, ”Drömmotstånd”, ”Italien ska regera”. Den ena artikeln efter den andra hade i nio fall av tio en inställning av att detta var slutdestinationen för Manchester United i årets Champions League. Och det är klart att dessa slagord lät bättre än alla andra förslag. Den ena krönikören efter den andra gjorde sitt för att lyfta den mest intressanta av de fyra kvartsfinalerna i Champions League. Det känns alltid mer bekvämt att försvara den mindre och våga tro på en David vs Goliat version 2miljoner457tusen193. Speciellt som debatten de senaste åren mellan engelsk och italiensk fotboll har blivit allt mer uppmärksammad. Har man ett arbete där man kan fundera 10 timmar per dag så blir man ändå förvånad hur lite fantasi som finns.
En kvartsfinal är alltid en kvartsfinal och jag har våndats dessa i över 20 år nu. Det spelar ingen roll vad motståndet heter. Man vet ändå att det kommer att bli en förlust. Med den inställningen blir smärtan lindrigare när den väl slår till. Men längst där inne bankar något så oerhört stort som inte vill erkänna något sådant. Det är därför man till slut ändå plitar ner en tvåa på Oddset och Lången för ett så pass bra odds vill man inte missa. Regel nummer ett; spela aldrig mot ditt eget lag. Den smärtan tar man inte frivilligt.
Ronaldo, Rooney & Roma
90 minuter senare, plus tre extra minuter, är glädjen total. Manchester United har på ett italienskt (riktigt tjatigt) vis tagit sig ur greppet som aldrig kopplades och vunnit på tekniskt fall. AS Roma svek sina supportrar när drygt 80,000 åskådare på Olimpico fick se det brittiska imperiet segra igen. Det måste svida.
Uppladdat för fest, för revansch och för att försvara de italienska färgerna så misslyckades man helt. Nu har man en chans kvar, att vinna med siffrorna 0-3 på Old Trafford (eller 1-4, 2-5 etc. om man vill) eller gå via 0-2 och sedan avgöra i en förlängning eller på straffsparkar. Ett läge man inte önskar sig helt frivilligt. Luciano Spaletti får oavsett om han vill eller inte återvända till den arena som förnedrade AS Roma och Italien totalt för ca ett år sedan och om någon ska nämna ordet revansch så är det nu. Inte förr. Man behöver inte gå journalisthögskolan för att förstå någon sånt. Men gissa om man kommer att skratta åt de försök som kvällspressen kommer att ge sig på inför returen. Kan knappt bärga mig…
Om själva matchen på Olimpico, den som slutade AS Roma – Manchester United 0-2, kan man skriva hur mycket eller hur lite som helst. Själv tycker jag rubriken ”Ronaldo, Rooney och Roma” låter perfekt uppbyggd som en liten trilogi. Är du italienare, roma-supporter, älskar serie A (av någon valfri anledning) eller tillhör klanen som följer Benitez & Wenger så väljer du att inte ens nämna matchen. Sir Alex Ferguson kan ju inte vinna genom en taktisk triumf. Sånt kan ju bara andra. Om man har valt att leva ett liv i mörker.
Det jag såg var en Rio Ferdinand som fortfarande bar England´s kaptensbindel. Han var stor, han var grym och han var enormt viktig. Jag såg en enhandsräddning av Edwin van der Sar som får mig att tro att Ben Foster får den bästa praktiken man kan få. Jag såg en Paul Scholes som fortfarande blir bättre och vägrar ge upp hoppet om Moskva och en Champions League-final. Man hörde sånger om left och right men man såg Cristiano Ronaldo slå till från luften och dundra in en skalle. Jag såg en Wayne Rooney arbeta för fler, uppföra sig exemplariskt och till slut fick äran att döda matchen. En majestätisk Michael Carrick har jag sett förr, men det verkar dröja innan Fabio Capello ser honom. Är det något som alla italienare missar? Jag såg massor som Manchester United lärt sig i Champions League sedan 1994 och jag såg en tuggummituggande och leende professor i fotboll, Sir Alex Ferguson. Jag njöt av det jag såg.
Att jubla i fjällen hör till. Oavsett om du försöker dig på ”Väggen”, ropar från E8:an eller jublar åt de två målen som Manchester United svarade för så är allt befogat. Det är ju i fjällen man får ”ta ut svängarna” som det heter. Så varför inte? Tisdagen blev så perfekt den bara kan bli med kära TV6. Omlindad av en vintersemester i sin vackraste glans, även om det var grått mestadels, så hade den ändå allt man behövde.
Några slutord
Efterdyningarna av de två fotbollskvällarna gav inte så mycket mer. Jo, det blev ju en match till på TV6 även om "den andra delen fick bestämma" vad som skulle ses. En halvblind domare på Emirates, en Rafael Benitez och Dirk Kuyt som vägrade erkänna att det var straff och stark turkisk peppar. Överraskad? Icke. Dubbelmoralen lever i väldigt många. Arsenal kommer att gå vidare, de var bättre på de flesta punkterna och försöker spela efter fotbollens filosofi, dvs. att försöka göra mål. Vilket deras motståndare förstått de inte klarar av utan gör det som är enklast och kräver minst förstånd, dvs. spelar en defensiv fotboll. Som svensk kvällspress hyllar. Halleluja. Chelsea klarar självklart av deras uppgift och Barcelona lyckas nog spela till sig en plats i semifinalen.
Så där, då var det klart. Det hade ni inte läst förr va? Och inte var det farligt heller. Men tillåt mig försvara det mesta genom sju dagars frånvaro av ett skrivande. Sånt sätter sina spår. Precis som den lilla färg som fjällen ger i ansiktet. Men det är också sånt som ger oss stunder att fundera och bygga vidare på. Det ger oss kraft. Och jag hoppas verkligen att den kraften finns hos Manchester United de kommande veckorna. Kraften att skriva, den finns alltid. To be continued…
