Veckans United: Himmel och helvete
Visst är det så här den bästa fotbollen i Europa skall vara. Tätt, jämnt och inte klart förrän i de sista matcherna eller t.o.m. de sista skälvande minuterna. Premier League är inte avgjort på långa vägar och man får lov att köpa en ny biljett varje helg, tur och retur mellan himlen och helvetet. Även de avundsjuka tvingas följa dramatiken i Europa och till sitt försvar tar de fram oanade egenskaper.
Vissa dagar, eller matcher i Premier League vid närmre eftertanke, känns faktiskt behagligt att slippa se eller vara med om. Det bär emot att konstatera men så var fallet i helgen efter Ewood Park och ett derby mot Blackburn Rovers. Själv satt jag i Globen med typ 15,000 andra och såg SM-finalerna i innebandy. Fysiskt var jag där på plats men själen befann sig någon annanstans och tankarna for mer till vårens England än ner till det grå, trista och för dagen uppbyggda underlaget i Globen.
Jag har varit där förr. Alltså inte i Globen, utan den känslan att inte kunna vara förmögen att se Manchester United spela "live" på något sätt. Det sker varje säsong eftersom det privata livet är nåååågot uppbokat speciellt på helgerna. Men ibland känns det faktiskt ganska skönt att slippa vissa eländiga, nervpåfrestande och blytunga matcher som Manchester United (av någon anledning) alltid befinner sig i. En inspelad variant, ett dussin matchrapporter eller en smygkväll framför text-TV (inkl. sms) kan lika gärna duga det också. Bara man slipper de där hemska 90 minuterna och man bara kan komma åt de där tre poängen lite snabbare. Som att gå före i kön och få sitt bankärende behandlat omgående.
Den här säsongen är absolut inget undantag. Visserligen hade mina förhoppningar fått mer näring efter vinsten mot Arsenal samtidigt som Emile Heskey spelade oss ett trevligt spratt mot Chelsea. Men tji fick den som ville framhäva lite lyckliga vibrationer inför den avslutande spurten av Premier League. Nu är vi där igen efter helgen som gick. Det känns som man far mellan himlen och helvetet.
Ska säsongen i England verkligen inte få något slut förrän den 11 maj 2008? Ska det vara så himla komplicerat att "döda matchen" som man säger och svaret på den frågan borde naturligtvis vara ett enat "nej". Men verkligheten vill något annorlunda. Det har vi kunnat konstatera ända sedan februari/mars (egentligen ända sedan september 2007) då Arsenal ett tag hade fem poängs försprång och enligt media och många av deras skara redan hade guldet i sin hand. Guldet blev till sand och idag står många fortfarande och undrar vad f-n som gick snett. Enligt Arsene Wenger var det hans värsta vecka på 12 år i klubben, det säger det mesta. Och det kommer att drabba någon igen inom snar framtid…
Arsenal fick en enkel biljett direkt till helvetet. Pang, bom. Bara så där. Ena dagen är livet en dans på rosor för att på den nästa kännas som om man gick på glödhet kol. Media blev förbluffade, supportrarna tappade hakan och motståndarna jublade. Det kan hända vem som helst. I slutändan finns det bara en vinnare, en mästare och en klubb som tar hem Premier League-titeln. Och Champions League. Det hoppet vill inte jag släppa än. Just nu står vi inför ytterligare avgörande matcher inom loppet av fyra dagar, något som har varit lika konstant som skadeproblemen hos fransmannen Louis Saha de senaste tre åren.
Himlen känns väldigt nära, det går inte att förneka. Jag vägrar titta ner mot helvetet, så jag blundar. Vad annars ska man göra? Ewood Park blev en upplevelse som styrkte ”vad-var-det-jag-sa”-filosofin. Var inte allt för glad, imorgon är en annan dag. Men hur många fler sådana här dagar måste man uppleva? Den här grå zonen mellan himlen och helvetet har blivit en anhalt lika impopulär som Malcolm Glazer är hos vissa Manchester United-fans. Likheten säger också att utan en grå zon så skulle vi inte vara så nära himmelriket, allt är inte svart eller vitt utan ibland också grått. Även om du inte gillar det. Undantagen är media har jag märkt, vilket också påtalats. För dom finns bara himmel eller helvetet – ingenting annat.
“The Fabulous Football Family” som våra åtta främsta krönikörer i kvällspressen har kallats har denna egenskap mer än andra. Egentligen kan de allt, de vet allt, har tillgång till allt, får se allt, arbetar med allt – men ändå har de alla så förba**at svårt att lägga ihop 1+1. Det går inte en enda artikel utan att de skall få en sak att handla om ”svart eller vitt”. Läs själva. Men nu är det väl knappast ett gäng panelhönor som man skall ägna sina tankar åt de sista veckorna av säsongen, även om ångest, kval och rädsla får en att reagera kraftigt på mindre väl valda ordval.
Så låt oss be att ingen missad offside avgör slutstriden, låt oss be att hela bollen tydligt är över mållinjen, låt oss be att inga matcher ska behöva avgöras på tveksamma straffar (och straffar) och låt oss be att kommentatorerna refererar matcherna som de är utan att välja färg. Det är nog som det är när man även ska behöva lyssna på bortförklaringar om varför tre engelska lag är kvar i Champions League och inget italienskt lag. Det är tillräckligt med ursäkter om varför engelsk fotboll är där den är (naturligtvis inlindat i att Italien och Serie A har en stor del i det hela). Och det är tillräckligt med avundsjuka för att man ska förstå att folk tar till vilka åtgärder som helst utan att erkänna att ett lag, en tränare, ett land etc. är bättre än det man själv håller kär. Tänk om alla ändå vore som Lasse Granqvist istället.
Idag är dagen före ”den stora dagen”, det är den dagen då man har 1001 frågor för de kommande fyra dagarna då två matcher alltså kan avgöra en hel del för Manchester United. Om vi kommer till himlen eller helvetet vill säga. I vägen står nu först Frank Rijkaard och sedan Avram Grant, dvs. Premier League´s svar på Jabba the Hutt (Stjärnornas Krig). Två tränare som kanske inte är tränare för sina resp. klubbar mer än högst fem veckor till.
Onsdag kväll är dock en kväll som är inplanerad, inrutad och bekräftad. Den skall ej missas, bör ej missas och får ej missas. Ingenting får hindra en att följa 90 minuter på Camp Nou, och då är det ändå bara den första delen av två som man kommer åt. Svaret, upplösningen och om prinsen får sin drottning får man snällt vänta en vecka till på. Vissa matcher kan man klara utan att se, vissa bara måste bevittnas. Den som kom på att en semifinal skall avgöras över två matcher borde däremot skjutas. Så känns det nu och jag befarar att ju närmre vi kommer ”kick off” desto större anledning har man till oro. Nej, den här veckan blir inte rolig att uppleva förrän den är slut. Och hatar man engelsk fotboll måste det vara ett helvete.
Men jag siktar på himlen. Varför sikta på något annat? På Ewood Park la Manchester United ut kartan, Carlos Tevez blev en sen vägvisare och nu förbereder Sir Alex Ferguson oss för den slutliga färden. Man kan inte backa och vända nu, det är helt omöjligt – finns helt enkelt inte på kartan över huvudtaget. Så vi säger himlen och sen kör vi på det, ta mig i handen så gör vi resan tillsammans. Himlen väntar.
UNITED WE STAND